Kan väl lika gärna berätta..
Nu har jag skrivit detta i två andra tjejers bloggar, så innan någon snokar reda och ställer frågan så kan jag lika gärna berätta..
Det hela började långt innan jag tog studenten, vissa dagar var inte längre lika kul som jag tyckt att de varit tidigare. Jag orkade inte längre vara så positiv och glad som jag var igenkänd för att vara. Folk som inte kände mig, men som sett mig på skolan, berättade för mig att jag alltid såg så glad ut!! Men plötsligt var det borta.. Jag orkade inte längre vara lika seriös och duktig i skolan som jag varit tidigare, tillslut orkade jag knappt gå dit alls. Jag kunde ligga hemma och gråta till och från i dagar. Min ena lärare och jag kom inte längre lika bra överens längre, utan det vände till raka motsatsen och han tryckte ned mig ordentligt, delvis för att jag inte var i skolan. Istället för att fråga om något var fel, tog han för givet att jag var lat. Likaså mina klasskamrater, som tyckte att jag svek dom. Vissa pratade illa bakom min rygg och hittade på saker som jag skulle ha gjort. Detta vet jag eftersom att en av mina nära vänner i klassen berättade det för mig. Jag fick t.o.m. höra att en av mina lärare stått inför klassen och sagt att jag är "en sådan person som bara bryr sig om mig själv och skiter i andra", och så är det verkligen inte. Jag tänker på andra före mig själv, och de vet mina närmsta. (Till saken hör även att jag hade 7 mil till skolan, och att pendla 14 mil per dag och må dålig är ingen höjdare) Dessutom hamade jag snett på en praktikplats (vilket jag som tur var bytte när jag började träffa kuratorn)
Jag mådde bara sämre och sämre och de gick ut över andra. J mådde dåligt av att se mig må dåligt! Mina dåliga dagar blev fler och fler.. Vill inte gå in på alltför personliga saker men... När jag var själv kom ångesten krypande. Jag fick för mig massa saker om J, mig själv o.s.v. Jag fick ingen luft, grät och bara skakade. Orkade inte gå upp, låg bara i min säng. När vi skaffade Tyra behövde jag inte längre vara helt själv när J inte var hos mig..
Efter en lång tid tog jag mig äntligen i kragen och gick till kuratorn - och med J's hjälp såklart! Henne träffade jag en gång i veckan och det var så skönt att verkligen få prata ut. Nåväl, efter studenten kan jag ju inte längre träffa henne. Men jag kände en otrolig lättnad att inte längre ha något "måste" med skolan o.s.v. Trots att mina betyg inte slutade som toppbetyg direkt, tyckte jag att det var skönt och studenten var bland de lyckligaste på väldigt länge.
Mina bra dagar kändes allt som vanligt men när de dåliga dagarna blev allt svart. Ett tag blev de mörka dagarna allt färre och färre, men för ett tag sedan började de komma tillbaka. Inte lika ofta, men det händer. Nu blir jag inte längre ledsen på samma sätt, jag blir arg, agressiv. Jag har aldrig i mitt liv varit en agressiv människa och absolut inte mot de jag älskar mest i världen. Men det har hänt att jag gjort J illa, omedvetet. Sist kastade jag en telefon på honom. Det var då det fick upp mina ögon på riktigt. Det var då jag kände att det inte kan fortgå! Jag måste söka hjälp. För J's skull, men allra mest för MIN EGEN!
Sara hjälpte mig idag, det var det samtalet jag fruktat länge. Samtalet till en läkare. En läkare som skall göra en utredning. På torsdag.. på torsdag..
Måste få tacka dig ialla fall Janni, för du har också din del i detta. Du har stärkt mig otroligt!
Nu är det inte min mening att folk skall tycka synd om mig, men det känns skönt att lätta sitt hjärta ibland. Och jag är stolt över mig själv att jag tagit detta steget, som förhoppningsvis får mig i rätt riktning..
Jag är också stolt över dig att du har tagit det steget, hoppas allt går bra och löser sig för dig!
hoppas allt går bra! :)
Vad modigt av dig att bara kunna skriva av dig, hoppas att allt löser sig :)
Tror att det absolut bästa du gjort är att berätta det så här som du gör nu! Känner igen mig då jag var i din ålder (gud vad gammal jag låter), men min "ångest"tog sig i uttryck i andra former!
Om du var på botten igår så har du tagit ett steg i trappan nu o kan bara klättra uppåt!
STOOOR KRAM!
i´m always here for you gumman! vad som än händer.. i ur och skur :)
Hoppas det blir bättre nu! =)
När jag läste inlägget kunde jag inte annat att känna igen mig mer och mer för varje rad jag läste.
Jag vet hur du känner, och det hjälpte så väldigt mycket att prata av sig hos en kurator.
Och jag känner på något vis lika dant, det känns som om allt sakta kommer krypandes tillbaka.
Tillskilnad från dig går jag första året på gymnasiet...
Hoppas allt blir bättre med dig!
Starkt av dej att skriva om detta! Jag vet hur det känns. Jag har varit sådär aggressiv, och kan fortfarande vara. Det är hemskt och man vill absolut inte, speciellt inte mot sina nära. Har du nån aning om vad som ligger bakom detta? Det finns ju alltid en anledning, något som växer och blir jobbigare och som man på ngt sätt måste få ut!
Allt blev ljusare för mej med den dagen Melvin kom hem till oss.. Dom är små energiknippen :)
Jag hoppas iaf allt löser sej för dej, du kan får leva ett så pass normalt liv som möjligt, jobbigt när ngt ligger och gnager o man inte blir av med det! Kram!
Jaa, det är alltid skönt att veta att man inte är ensam. Och alltid skönt att prata med folk som har det likadant, tycker jag. Man förstår varan på ett helt annat sett. När det var min pappas döds(års) dag skrev jag om det på bloggen och fick jätte fin respons, och det visade sej att andra faktiskt gått igenom samma sak. På ett sätt skönt, sen är det klart att man inte önskar någon annan på jorden att få känna det man själv känner, men det är bra att man kan göra ngt bra utav det. Folk som läser känner sej kanske inte lika ensamma om att känna så. Jag tror iaf absolut inte att det finns ngt dåligt med att kunna skriva om jobbiga saker :)
Nu kanske det blev lite långt, sorry :P Men jag önskar dej verkligen allt gott!
hmm... de låter lite som panikångest? Jag vet för jaf hade det i ett antal år :( hela tvåan på gymnasiumet var ett helvete, likaså nian. Jag har förlorat kompisar över det och erfaranheter som jag inte kunnat hantera. Kunde inte ta anvsvar för nånting eller någon. Pendlade oxå en hel del...Glömde tillslut hur de kändes att vara glad på rikigt. Vill du prata så lyssnar jag jätte gärna! =)
I know the feeling tjejen (fick ett tokryck i bloggen igår kväll :( )... men låt de inte trycka i dig massa tabletter i onödan bara. Dom är bra - men inget blir bra med BARA pills...
Lycka till på torsdag!!
Massa kramar
Tänkte precis tillägga det Anna Viktoria sa; många kuratorer, psykologer är duktiga på att skriva ut "lyckopiller" och de är inte alltid lösningen!
Har också varit där, är precis på väg ur det (hoppas jag). Jag gick en kurs om självkänsla och börjat använda mig av de verktygen vi fick lära oss där. Om du vill är du varmt välkommen att fråga något, annars finns lite tips tiullgängliga på min blogg och fler kommer att komma. Lycka till!
jag känner igen mig till hundra procent. tog också studenten. men det gick så illa med mina betyg att jag nu går ett såkallat "fjärde år" och läser upp 4 ämnen! hittils har det gått ganska bra. men det är fortfarande svårt. och jag känner igen det med att ingen frågar vad som är fel, när man varit borta i mer än 2 veckor. dom pratar skit istället. och man trodde det va ens vänner! jag kämpar fortfarande varje dag och har förlorat många vänner på grund av detta. jag hoppas det går bra för dig!
För mej löste "lyckopillrerna" en hel del. Såklart är det inte bara att äta piller och sen mår man bra, men det får en massa jobbiga saker att underlätta. Men, en sak, som doktorer inte brukar säga om just lyckpiller är att man går upp i vikt av dem! Och det kan ju få en att må dåligt det med. Jag vägde 49, och var uppe i 64 när det var som mest, åt dom i två år. Fast för mej var det värt det. Men man ska nog, som tidigare skrivare skrivit, inte låta dom trycka i dej massa piller i onödan, går det att skippa så skippa :) Vet inte om du haft nån tanke på det, ville bara kommentera då jag såg andra som nämt antideppressiva. Kan en del om det :P
Jag tycker verkligen det var starkt gjort utav dig ! Vissa saker kan man inte klara ensam och det kan vara bra att ha någon som hjälper en .. Jag är i en snarlik situation .. Jag hoppas och håller mina tummar för att allt kommer ordna sig för dig *kram*
Jag skulle kunna skriva EXAKT samma sak... :/
Nu när jag läste inlägget kunde jag inte annat att känna igen mig mer och mer för varje rad jag läste.
Jag vet hur du känner % hur det känns, står där nu ...
Jag går nu i andra året, och detta började i slutet av ettan .. Pratar med kurator varann vecka, men jag är för "feg" för att våga prata med henne, prata ut ..
Hoppas allt är bra med dig nu! :)
Very informative. Great site. Really professional.
Jag tycker det var riktigt starkt av dig att skriva detta, jag förstår vad du menar!
Det där låter exakt som mig... jag vet vad du går igenom, massa massa kramar på dig <3
Heej, jag vet precis hur det är jag träffade min läkare i måndags och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv... det där med alla som snackar skit känner jag också igen mig på. Det finns tydligen bara få människor som fattar hur man mår :/ Hoppas livet löser sig för dig !
Bläddrade lite i ditt arkiv och hittade denna texten.
Det är PRECIS så jag har känt mig (från 7an tills nu, 9an) det är inte helt över ännu och jag vet inte om det någonsin går över helt. men jag har inte varit i skolan på tre år, mer än en lektion tre dagar i veckan. Du är en sådan inspiration, att du gått igenom något liknande är otroligt tröstande. Jag är inte ensam.
Fruktansvärt modigt och fantastiskt gjort att skriva det i bloggen. Tack tack tack Linda!
Har kännt av nästan allt det du beskriver och ska tänka på dig i mina mörkaste stunder! Än en gång, tack!
