Linda Blom

 

När Selma låg i magen fick jag väldigt mycket frågor om hur jag kände inför förlossningen. Nu bemöts jag inte alls på samma sätt, men faktum är att jag själv tänker mer på den än vad jag gjorde när jag var gravid första gången. Visst känns det väldigt långt bort fortfarande och jag är nog relativt lugn även denna gång. Däremot är det omständigheter som gör mig ganska splittrad på andra sätt.

 

När Selma kom gick det enormt fort och lite mer än 1,5 timme efter att jag fick första värken och vattnet samtidigt gick, så låg Selma på mitt bröst. Det är ett enormt snabbt förlopp och jag kände mig ganska omtumlad och chockad efteråt. Jimmy likaså. Vi hann aldrig reflektera över vad som höll på att hända och trots att det var en väldigt häftig upplevelse, så hade jag kanske önskat lite mer tid. Visst var det väldigt intensivt, smärtsamt och liknande, men det var som sagt chocken som var lite märklig att handskas med när hon kom ut. Även om lyckan och glädjen fort tog överhanden.

 

När det gäller andra förlossningen så går den i regel betydligt snabbare än första. Det finns givetvis undantag, men alla de människor, läkare, barnmorskor och liknande jag pratat med genom åren och även nu sedan jag blev gravid säger samma sak. Och det är att det går snabbare. Det gör mig lite orolig. Inte för min egen del egentligen, inte smärtan eller liknande. Utan det traumatiska som det skulle kunna innebära för vår familj om vi inte skulle hinna in till förlossningen. Jimmy tyckte att det var väldigt jobbigt även när vi var bevakade på BB senast och tanken av att han både skall ha hand om Selma och hjälpa mig är nog ganska svår för oss båda att hantera egentligen. För det är ju faktiskt så denna gång, att vi har inte bara oss själva att ta hand om. Selma skall ha barnvakt och vi kan inte lämna henne hemma och dra som vi kunde med hundarna när allting gick så fort senast. Jag vill inte att hon skall hamna i en situation som på något vis kan verka skrämmande. Att föda utan barnmorskor medför ju en risk också.. Även om allt såklart kan gå hur bra som helst.

 

Människor berättar för mig att det ju bara är att åka in direkt jag känner något, men faktum är att det var precis det vi gjorde när förlossningen drog igång med Selma. Vi ringde förlossningen direkt då det var bäck i vattnet och det kan tyda på att barnet i magen inte mår bra. Jag tog en snabb dusch med enorma värkar (för dom blev regelbundna och väldigt starka direkt) och sedan åkte vi, 6 dagar innan BF. Inte ens barnmorskorna trodde mig riktigt när dom undersökte mig en andra gång och jag var fullt öppen och krystvärkarna satt igång.

 

Det har pratats igångsättning och även där möts jag av olika reaktioner. Vissa skulle "absolut inte rekomendera det för hon eller hon har gjort en och det gjorde såååå ont". Jag är egentligen inte intresserad av att höra hur andra uppfattar situationerna, för det är ju trots allt så att smärtan hör en förlossning till och därmed något jag är beredd på. Men jag vet inte om jag är villig att riskera en hemmafödsel heller.. Det behöver ju inte vara antingen eller, men någonstans vill jag känna mig lite förberedd. Jag är medveten om att en igångsättning medför ökad risk för både sugklocka och snitt och att ett naturligt förlopp där det drar igång själv är det allra bästa rent kroppsligt för barn och mamma.

 

Jag funderar som sagt mycket och jag känner att jag nog kommer behöva rådgöra och prata med kunniga människor inför vad som komma skall. Nu i december skall jag på första BM-besöket och när jag var där sist i början av graviditeten sade hon att det här med min förlossning är något vi skall ta upp och lägga tid på. Det känns tryggt. Hade första förlossningen tagit ett par timmar och därefter halverats.. Ja.. Visst. Men när man fött sitt första barn på 1,40h och andra skall gå snabbare.. Ja.. Då är det inte så mycket spelrum att röra sig på.