Linda Blom

Det är kväll.. Eller, snarare natt. Och likt alla andra ligger jag i sängen och tänker på dagen som har gått. Ännu en händelserik sådan med en snart-2-åring. Jag brukar sakna henne ganska mycket när hon har sovit ett par timmar om kvällarna. Först är det såklart skönt att bara vara en stund efter att vi stoppat om och nattat henne.. Men sedan smyger sig saknaden som sagt på.. Märkligt det där. 

Jag fotograferar och filmar Selma en hel del om dagarna, små korta sekvenser från vardagen som är så otroligt värdefull att ha kvar. Och i just den här perioden har det hänt så mycket att jag verkligen inte har hunnit med. Ord har hon sagt länge länge, många ord. Men nu.. Nu säger hon 2, 3 och 4 ord i följd, sjunger, berättar, frågar och jag vet inte hur det gick till. Jag blir käslosam när jag sitter och ser på klippen, hör min dotter prata. Prata! Med sin ljusa och försiktiga röst.

 

Kommer man någonsin vänja sig vid att tiden rusar såhär? Att utvecklingen går så fort att man blir förvånad varje dag? Jag tror inte det. Men jag är så otroligt glad och tacksam för att vi har valt att ha henne hemma länge. Att missa mycket med henne skrämmer mig så otroligt. Att hon skall lära sig saker och jag och hennes pappa inte blir dom första att höra och se det. Det känns konstigt och ärligt talat inte alls naturligt för mig. Jag vet att det kommer gå bra och hon kommer säkerligen tycka att det är jätte roligt att leka med kompisar hela dagarna, lära sig mycket och jada jada. Men jag är förbaskat glad att vi har det här året tillsammans också och att hon inte kommer gå mer än några timmar/vecka när allting drar igång

 

Älskade skatt! Hur klyschigt det än må låta, men vad fasiken gjorde vi innan dig? Nog förstod vi att det skulle vara fantastiskt att bli föräldrar, men inte trodde vi att vi skulle få ett sådant mirakel som just DIG! Tacksamheten är enorm.

Det var ju inte länge sedan du var såhär pluttig..