Linda Blom

När jag och Jimmy fick veta att vi väntade barn igen så var det ju inga andra känslor än ren och skär lycka och tacksamhet. Mina hormonella känslor började spela mig ett spratt strax därefter, jag hade så svårt att ta till mig att vi skulle få uppleva resan igen. Jag var livrädd att det skulle tas ifrån oss eftersom det gick så enkelt denna gång. Men så snart jag såg det lilla livet på vårt tidiga ultraljud i vecka 8 så var det bara så himla självklart. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bemötas på sättet jag gjorde dock..

 

Det här med att önska ett kön är väldigt tabubelagt.. Inget man helst bör eller får prata om som blivande förälder. För egen del, som dessutom gått igenom en resa med barnlöshet, har dom faktiskt också funnits. Jag har tänkt tanken att det vore fantastiskt med en dotter, underbart med en son, häftigt att få en av varje, eller spännande att ha två av samma kön. Ja.. Ni förstår! Hos mig har det nog egentligen varit mer fantasier och drömmar, snarare än att jag verkligen har önskat mig något så mycket att jag inte kan fokusera på något annat. För oss har ju drömmarna om barn varit så otroligt påtagliga och när vi väl fick vår ack så efterlängtade Selma, så har ju rädslan för att inte kunna få fler funnits. Även om den varit betydligt mildare än paniken jag så många gånger känt att det kanske "bara" blir jag och J. Men, det finns faktiskt människor som önskar ett kön och jag är ingen person som kommer lägga varken skuldbeläggande värderingar i det eller ifrågasätta. För det är inte upp till mig!

 

Jag kan bara prata utifrån mig och vår resa.. När vi fick veta att vi väntar en son den här gången så har jag beskrivit att vi blev otroligt chockade. Detta var inte för att vi hade trott att vi skulle få en tjej till, för ingen av oss hade någon direkt känsla. (Men i efterhand har vi kommit på att vi efter KUB sade att det kändes som en liten gosse). Men när människor runt oss har frågat vad vi tror att det är, så har vi inte haft den blekaste aning! Ändå bröt vi ihop i skratt när vi såg det där som stack ut på ultraljudet, en son. Detta har människor tolkat som att vi blev besvikna och jag vill verkligen klargöra det att vi inte på något som helst vis har haft en besviken känsla för vårt barn i magen! Chock och besvikelse går väl inte hand i hand? Det kan väl lika gärna ha betytt av vi blev chockade av ren och skär lycka? Nu gjorde det inte det heller egentligen. För faktum är att könet på vårt barn inte är speciellt viktigt. JA! Givetvis tycker vi att det är helt fantastiskt att Selma skall få en lillebror. Precis lika fantastiskt som det skulle kännas om hon fick en lillasyster! Och ja, självklart känns det som en välsignelse att vi skall få "en av varje" - precis på samma sätt som om vi skulle fått två flickor. Men såhär är det ju.. Att det verkar som att vi väntar ett barn som i detta nu mår väldigt bra. Vi befinner oss i en situation där vi väntar något som vi knappt vågat hoppas på. Vi väntar inte bara ett syskon till vår 2,5-åring, vi väntar även vårt andra barn. Där ligger vår fokus och vår oändliga tacksamhet.

 

Då kan man tycka att det kanske var onödigt för oss att kolla på könet vid ultraljudet. Om det är så himla oviktigt? Men det handlar mest om att jag är så extremt nyfiken av mig. För Jimmy hade det kvittat både förra gången och denna graviditeten. Flera av våra nära har uttryckt hur tråkiga vi är som "förstör överraskningen". Visserligen tycker jag att det är helt upp till oss och det blir ju en överraskning oavsett om det är vid ultraljudet eller förlossningen. Faktum är att det fortfarande kan bli en överraskning vid förslossningen då ultraljuden inte är hundraprocentiga. Men ja.. Jag är extremt nyfiken helt enkelt och det är en milstolpe i en annars så lång graviditet.

 

Egentligen skulle jag kunna älta detta i evigheter och jag hade inte tänkt skriva något om det alls först. Men då det ligger så otroligt mycket fokus på hur lyckligt lottade vi är som får ett barn av varje kön snarare än att vi verkar bli välsignade med två fantastiska barn så kändes det välbehövligt. Kanske speciellt eftersom ni är flera som tycks oroa er huruvida "besvikna Linda" skulle kunna "hantera en pojke" (alltså förlåt mig, men en bebispojke äter, bajsar, skriker, sover o.s.v. väl inte annorlunda än vad en flicka gör?). Tydligen har jag framställt mig själv som en person som bara vill ha döttrar(??). Men ni behöver heller inte oroa er för huruvida jag kommer kunna älska honom eller ej, för i vår familj finns det kärlek i överflöd och det vi känner för honom redan nu räcker flera varv runt månen. Att det sedan bara växer för varje dag som går är lika sant som det kan verka klyschigt.

 

 

Foto: Malin Stolt