Linda Blom

 

En dröm om ett syskon har ju alltid funnits där, men med tanke på vår historia med Selma har det varit långt ifrån självklart. Mina problem med PCO och den oregelbundna mensen fortsatte även efter graviditeten med Selma. För mig har det därmed varit enormt skrämmande med tanken på att ge oss in i resan igen. Jag ville fokusera på Selma, bara henne och inte spilla tid på hopplöst kämpande. För nästan 1 år sedan delade jag med mig av mina tankar om syskon här i bloggen. Men så började längtan smyga sig på, eller. Faktum är att den golvade oss båda två egentligen, vi var redo för att med öppet sinne ge oss in på resan igen. Mina förväntningar var givetvis att det skulle ta tid även denna gång, om det ens skulle gå, för att pricka in en eventuell ägglossning med oregelbunda cykler är inte enkelt. Men vi var redo!

 

Så stod jag där en morgon, 3-4 månader senare, Jimmy och Selma hade sovit borta och precis som året 2012 fick jag ett infall att göra ett graviditetstest. 25 juli 2015, nästan exakt 3 år efter att vi plussade med Selma (så när som på 4 dagar) satt jag där på knä igen och höll en graviditetssticka med ett tydligt plus. Jag skakade! Lyckan! Men också en stor dos chock! Hur i hela friden gick det här till? När J och S sedan kom hem smög jag med mig Selma in på toaletten och bad henne stickan till pappa. Jag filmade..

 

Men det gick bara en vecka eller två så började jag känna mig annorlunda. Inte bara trött och väldigt illamående. Mina tankar, glädjen, förväntan suddades ut. Jag grät, undrade vad vi hade gjort, var livrädd när jag tänkte på framtiden. Skulle min och Selmas relation bli annorlunda nu? Jag kunde inte ta till mig att jag var gravid och jämförde ständigt med hur jag kände när jag plussade med Selma. Det var så annorlunda den här gången och jag kritiserade mig själv enormt för att jag var så förbannat otacksam för att vi sluppit gå igenom den där helvetiska resan med medicinering och liknande ännu en gång. Hur kunde jag vara så dum? Varför var jag inte sådär överväldigande glad? Samtidigt var jag livrädd för att någonting skulle hända med det lilla fröet. Jag kände verkligen inte igen mig själv och mina känslor, mina tvivel på något som egentligen var så välplanerat och efterlängtat det bara kunde bli. Jag fick stöd av min barnmorska och tillslut fick vi faktiskt ett tidigt ultraljud. Där i väntrummet förändrades så mycket! Jag var så nervös och när vi, hand i hand, fick se ett pickande hjärta på skärmen så bröt jag ihop. Där var vårt andra mirakel, så självklar. Vi hade räknat till 3 april, Selmas födelsedag, men egentligen visste vi inte med tanke på min oregelbundenhet. Men blev här bara flyttade en dag till 4 april 2016.

 

Idag kliver vi in i vecka tolv och jag har det fortfarande väldigt tufft egentligen. Tröttheten är utom denna värld och jag mår väldigt illa, kräks en del och har väldigt mycket ont i magen och ryggen. I början av veckan hade jag så ont att jag bara kunde ligga med knäna under hakan och gråta. Jag ringde till 1177 som skickade mig till akuten - bums. Min mamma följde med mig och efter ett par timmar och en del undersökningar fick jag göra ett ultraljud till, då höll jag mamma hårt i handen.. Jag hade bara gått och väntat på en blödning och förväntade mig inte alls att se vad vi fick se. Jag bröt ihop igen.. Visst var det vår lilla bebis som vuxit och sprattlade för fullt. Allt med graviditeten kändes och såg så fint ut så. Lättnaden obeskrivlig! Nytt BF igen och det vi nu räknar efter 1 april 2016.

 

Vi bestämde oss för att offentliggöra detta idag och publicerade inlägget i bloggen och på instagram precis innan jag åkte iväg till jobbet. Där satt jag och läste alla grattis och tårarna bara började spruta på mig. Jag försökte hejda mig, men tack och lov var det ganska tomt på kunder första timmen. Jag vet verkligen inte hur jag skall tacka er! Jag är överväldigad och det känns så skönt att ha berättat det här nu. Inte gå runt och smussla, kunna förklara varför jag fått sjukskriva mig från Formeli och liknande. Jag är fortfarande väldigt orolig för att något skall hända den lilla, samtidigt som jag har extremt svårt att ta till mig att Selma skall bli storasyster. Men att läsa era kommentarer, SMS och liknande gör det aningens mer greppbart. Jag hoppas så att allt skall gå vägen nu och att jag snart kommer att kunna njuta av graviditeten på samma vis som jag kunde göra förra gången. Och Selma? Ja, hon är såklart mer än förväntansfull och berättar att när magen blir stooor, då kommer bebisen. En annan dag, när hon blivit lite större ♥