När Colin kom till oss

Fredagen den 1 april 2016 var vi inne på en kontroll av min livmodertapp på specialistmödravården. Vi hade äntligen fått komma iväg på några kontroller efter att under så gott som hela graviditeten fått kämpa oss fram till att få den hjälp vi kände att vi behövde. Sedan jag blev gravid en andra gång hade rädslorna för en lika snabb eller t.o.m. snabbare förlossning än den med Selma satt en enorm oro i mig. Tydligen vanligt efter det vi var med om första gången. (Läs mer här). Den natten hade min slempropp släppt men min livmodertapp var dock oförändrad sedan senaste kontrollen och jag var 1-1,5cm öppen och något mjuk livmodertapp = "typiskt omföderskestatus". Dock avbröts våra kontroller helt plötsligt och oförklarligt här, 3 dagar innan BF och dom hävdade att det är bättre att jag ringer om jag känner något. Helt ologiskt då det var just det där med att öka möjligheten till att se om något är på gång innan smärtorna blir påtagliga var anledningen till kontrollerna och därefter sätta igång mig när kroppen var ordentligt redo. Det kändes som att vi var åter på noll och ovissheten och väntan blev mer påtaglig igen. Men vi åkte hem och jag försökte förbereda mig mentalt för att förlossningen när som helst kunde starta, men att det lika gärna kunde ta ett par veckor till.
 
Selma ville sova hos mina föräldrar mellan 1-2 april och det fick hon givetvis. Jag och Jimmy passade på att ta en lugn och skön kväll, tittade på TV och bara var tillsammans. Den natten släppte fler delar av min slempropp i omgångar när jag var på toaletten, något nytt för mig, då jag med Selma aldrig märkte av den. Sammandragningarna jag hade hade varit intensiva i många veckor, men inte direkt smärtsamma. 
 
Det blev lördag den 2 april och Selma lekte med sin mormor och morfar dagen lång. Jag låg mest i sängen och kikade på TV under dagen. Facetimade med Selma och fick regelbundna uppdateringar om vad hon hade för sig. Jag var enormt uttråkad och kände att jag var så redo för en bebis snart, frustrerad och lite ledsen över situationen, men jag kände en större och större längtan efter att få träffa bebisen där inne i magen. Det började ta överhanden över rädslan. När Jimmy skulle åka och handla samt hämta hem Selma framåt kvällen började jag få ont i magen.. Det gick inte lång stund innan jag hinner klocka 3 rejäla värkar med ca 11 minuters mellanrum och jag ringer J och säger att vi nog får kontakta förlossningen. Vi hade blivit rådda att ringa/åka in så fort jag känner något. Jag ringer in och pratar med en barnmorska, hon säger att det är okej att vi kommer in för en kontroll och J skyndar sig hemåt - utan Selma som får stanna hos mormor och morfar igen.
 
På förlossningen blir jag uppkopplad till CTG:n och jag känner fortfarande en öm känsla i magen med värkar då och då. Det går en stund och sedan kom en barnmorska in, jag blev undersökt och hon meddelar att jag var 2cm öppen, men sade även att vi kunde åka hem igen, jag verkade absolut inte befinna mig i något förlossningsstadie och det kunde lika gärna dröja flera dagar, en vecka eller liknande till. Så vi beger oss mot bilen igen. Jag hinner inte ens lämna förlossningen innan värkarna blir riktigt intensiva, men vi åker hem ändå, barnmorskan sade ju att det inte var på gång än. Jag lägger mig i sängen och känner hur allting eskallerar väldigt snabbt och klockar värkarna till ungefär 3-5 minuters mellanrum. Efter att ha SMS:at med en vän som ställde på mig att för sjutton ringa tillbaka eller åka in igen, så jag ringer förlossningen och rådfrågar om läget varpå barnmorskan säger att jag får göra som jag vill. Så vi åker tillbaka till förlossningen inte ens en timme senare..
 
 
Vi blir ledda till väntrummet där vi får sitta en bra stund med 2 andra par som är där på andra ärenden. Som jag kände mig iakttagen när jag satt där och andas igenom de rejäla värkarna. En sköterska kommer in och tar blodprov, blodtryck m.m. Tillslut får vi ett eget rum och dom ber oss göra oss hemmastadda och förvarnar oss om att det tyvärr är kaos på förlossningen just nu. Helt okej för vår del, som bara var enormt lättade över att inse att vår förlossning faktiskt var på gång och vi nu befinner oss på precis rätt plats. Selma hade barnvakt redan innan, hundarna var också hos mina föräldrar och nu kunde vi slappna av och fokusera på vad som komma skulle.. YES!!
 
 
Jag fick ligga runt 3 timmar i mina vanliga kläder innan vi egentligen fick någon kontakt med barnmorska, förfrågan om eventuell smärtlindring, undersökning av tapp och liknande. Jag kände att värkarna blev värre och värre och J ringde tillslut på klockan för kontakt. Jag blev erbjuden lustgas, ganska låg dos för att kunna höja vid kraftigare värkar, men den var väldigt bra ändå iom att den hjälpte mig att koncentrera mig på andningen. Jag blev undersökt och var 4cm öppen när klockan var runt 00 och vi insett att det kommer bli bebis på Selmas födelsedag.
 
Ju mer minutrarna gick desto ondare och mer intensivt blev det, vi ringde på knappen ganska många gånger för att få hjälp av barnmorska eller sköterska. Vi fick vänta länge innan dom kom in till oss dock, eftersom att det som sagt var väldigt fullt på förlossningen just den natten. Vi blev tröstade med att "bara vi får förlösa några barn först, så blir det lugnare sedan" och jag tänkte att vi nog skulle hinna få vår bebis innan det lugnade sig. Jag hade galet ont och bad om att få höja lustgasen och tillslut fick jag den där känslan av lullighet som jag mindes från förlossningen med Selma, så enormt skönt. Någonstans här blev jag lite rastlös och kissnödig och bad om att få gå på toaletten, det var helt okej och jag gick in på toaletten mittemot rummet själv. Det var ganska obehagligt för jag fick känslan av att bebisen var påväg ut där inne. Men jag hann tillbaka till förlossningsrummet, fick ännu en värk till och hängde mig över sängen då jag inte tog mig upp i den. Det var sådan smärta!
 
 
Intensiteten ökade ytterligare på värkarna och jag började känna att jag tappade greppet för en stund. Hela magen drog ihop sig åt höger. Barnmorskan kom in och frågade om jag kanske ville ha lite morfin samt att jag nu fick möjlighet att ta av mig mina vanliga kläder.. Jag gav henne fria händer för där och då hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon satte en nål i handen på mig, men kärlet brast och min hand fick en knöl stor som en golfboll. Jag kände ingenting av det dock, troligen tack vare lustgasen. Men barnmorskan hade såå dåligt samvete och ursäktade många gånger och jag lugnade henne med att det var helt okej, jag kände ingenting. Hon fick sätta nålen i armen istället och det gick bra. Huruvida morfinet verkligen hjälpte mig vet jag dock inte, för jag kände ingen skillnad före och efter. Lustgasen var fortfarande min bästa vän, den och Jimmys hand som jag klämde hård vid varje värk. Jag hann bli undersökt en gång till, men minns inte exakt hur öppen jag var då. Barnmorskan sade i alla fall att vid nästa undersökning kunde dom ta hål på hinnorna.. Det hann dom dock aldrig göra.
 
 
Jag fortsatte kämpa mig igenom värkarna och så kände jag hur det rann till, en välbekant känsla i form av krystvärkar startade och J ringde på klockan. Den där kraften som tar tag i hela kroppen, helt otrolig. Jag blev undersökt och jajamensan - vattnet hade gått och bebisen var verkligen påväg! Jag tror inte jag släppte lustgasen många sekunder i detta skede. Då plötsligt säger barnmorska och sköterska att dom skall gå iväg och J får panik. "Vadå skall ni lämna oss nu?" utbrast han varpå vi får till svar att "ni klarar detta". Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt hur dom kunde lämna oss där och då. Jag har en minnesbild av att jag känner hur vår son verkligen är påväg, känner efter med handen och möts av ett huvud. Jag säger till Jimmy att "nu kommer han" och J, som inte alls känner sig bekväm i situationen med att vara själv i rummet tillsammans med mig just nu ringer återigen på klockan. Barnmorskan kommer tillbaka och guidar mig i när jag skall andas mig igenom värkarna, trycka på och liknande.
 
Jag tar i så det känns som jag skall sprängas, kämpar med att andas mig igenom värken och känner verkligen hur vår lilla pojke liksom glider fram genom den brännande smärtan. Jag trycker på igen och så släpper allting. All smärta är borta och i våra öron hörs ett bebisskrik. Den 3 april 2016, klockan 02:52 blev vi tvåbarnsföräldrar. Jag tittar upp på Jimmy och uttrycker hur skönt jag tycker att det är att det är färdigt. Vi tittar på varandra och båda är så rörda över att vi klarade det här, han är äntligen här! Och det har gått bra!
 
Det är extremt svårt att beskriva känslan som rusade genom kroppen på mig när allting var klart. I efterhand inser jag vilken skillnad det var mot när Selma kom.. Då var chocken så mycket större och även om jag var lycklig då så inser jag i efterhand hur frånvarande jag var. Den här gången var jag så väl medveten om vad som verkligen hänt och när jag får upp vår son i famnen och ser hur lik sin syster han är så kan jag inget annat säga än att det var ren och skär lycka. Jag grät!
 
 
Tänk att det gick såhär bra.. En förlossning på drygt 8 timmar från första känning (varav 7 minuter av dom krystade jag ut vår son) en förlossning utan stress för barnvakt och liknande. En graviditet med så mycket rädsla och ångest över hur allting skulle bli - så får vi precis en sådan förlossning som vi bara kunnat drömma om rent tidsmässigt samt medicinskt. Och det bästa av allt världens finaste son! Visst var det dock jobbigt att känna att det inte fanns tid för oss iom att det var så fullt upp på förlossningen, jag sade flera gånger till Jimmy att han inte skulle ringa på klockan för att inte vara i vägen och så skall det ju verkligen inte behöva vara.. Men det var nästan det enda sätter för oss att få kontakt med barnmorka och sköterska, för annars kom ingen alls. Men jag kan tänka mig att det inte är speciellt roligt som personal att befinna sig i den arbetsmiljön heller. Jag vet inte om det var så att vi blev lite bortprioriterade då vi upplevde vår andra förlossning också?
 
Men tänk om jag vetat det här när jag var gravid. Jag hade försökt förbereda mig mentalt på att det skulle kunna bli stressigt, föda hemma, inte hinna åka, ringa ambulans. Men också att snabbt få lämna Selma till barnvakt på parkeringen till förlossningen och skynda oss in.. Alla möjliga scenarion, och även om jag hoppades så på att det skulle ta längre tid, så vågade jag inte ställa mig in på det. Tänk att vi faktiskt hade turen att Selma redan var på plats hos barnvakt och min förlossning inte startade med vattenavgång den här gången. Så oändligt tacksam!
 
Fikabrickan som jag återigen inte åt något av, jag har verkligen ingen matlust alls efter förlossningarna.
39
Nathalie

Jättefint skrivet! Alldeles underbart och som tvåbarnsmamma känner jag igen mig i det du skriver om ett helt annat lugn och medvetenhet efter andra förlossningen! Kul att läsa. Kram

Emmsan

💕💕💕

Malin S ♡

Jag sitter här å fäller tårar när jag läser din berättelse! Känner igen mig i nästan allt du skriver, jag blev igångsatt för 2 månader sen, å som omföderska tog de "bara" 24 timmar istället för 70 som min första å om jag bara visste före hur bra de skulle bli!
Förlossningar är såå mäktigt, älskar å höra allt om det! 😍
Är jätteglad för hela din familjs skull att allt gick bra ♡ Å jag är jätteglad att du delar med dig av din berättelse! Så fint! Kram

Anonym

å ja gråter.

Therese Hedeblom

Blir alldeles rörd :') känner igen mig en hel del från förlossningen med Leia.. Fick även känna hennes huvud med handen och den intensiva smärtan... Ser fran emot att få ha bebisen i armarna men ser inte fram emot att uppleva den smärtan igen och de krystvärkarba så huvudet nästan sprängs! Så skönt att det gick så bra för er iaf! Jättefin berättelse 💙

Nathalie

Åh va kul att få ta del av din berättelse, känslig som man är gravid i v19 med första barnet så bara rinner tårarna av att läsa att de gick så bra för er den här gången och att ni inte behövde gå igenom stressen som förra gången! Även om jag tycker synd om er som ska behöva märka av nedskärningarna inom vården och inte känna att de finns tid för er som ni egentligen velat! ❤️ Tack för att du ville dela med dig och jag hoppas folk inte lämnar sina dumma kommentarer nu ❤️

Sanne

Vilken fin läsning ❤️👨‍👩‍👧‍👦

Lin

Men herregud! Gick de när du började krysta?! Uskan kunde väl ha stannat om det var superkrisigt (dvs två mammor i krystningsfas/bm). Fasen alltså, så ska det ju inte vara. Besparingarna inom vården är absurda. Förändring måste ske! Snålar de inte med löner och god arbetsmiljö/-förutsättningar kommer personalbrist inte existera och det mesta är löst.

Svar: Ja.. Jag minns hur jag hörde Jimmys panik i rösen, jag själv var ganska full av lustgas så jag var inte fullt lika skräckslagen som han kände sig såklart.. Men såhär i efterhand känns det såklart inte riktigt okej. Speciellt med tanke på min tidigare förlossning och min rädsla inför denna.. Men tack och lov gick det ju bra rent medicinskt och dom kom tillbaka när Jimmy ringde. Håller helt med dig att det är galet att det skall behöva vara såhär.. :/ för samtliga! Både patient och personal.
Linda Blom

Mirja

Vilken fin förlossning! Jag blir så peppad, är beräknad på söndag med vårt andra barn. Har också den stora hos barnvakt redan, men oj va rastlös man blir! Tack för att jag fick läsa! 😙

Hannah

Trodde aldrig jag skulle säga detta men när jag löser din berättelse kan jag längta efter denna upplevelse om att få vara gravid och föda barn igen.
Skönt att allt gick bra för er!!

Sandra

Helt vansinnigt att det får gå till så här, både under din graviditet och förlossning! Kan inte föreställa mig den stressen du måste ha känt. Jag har aldrig upplevt något i närheten av det här med mina tre barn. Första två tog 14 timmar att föda och sista tog 1,5 timme så personalen ska ju inte stirra sig blinda på ev tidigare förlossningar. Fasen, blir så arg när jag läser sånt här...!

Tur att allt gick så bra ändå ❤

Anna-mamma till Vincent och Alex

Fint att få läsa om din förlossning. Vilket jobb ni gjorde! Kram!

Emma

Å så underbart att få ta del av er andra förlossning också! Så härligt att ni känner er så nöjda med upplevelsen! Om 2 månader kommer vårt andra barn, så nu börjar det bli spännande..
Blir förstås också ledsen över att läsa hur ni blev bemötta av personalen. Tyvärr är det ju inget som man borde behöva acceptera!
Men det viktigaste är ju att det gick bra och att er lille gosse kom ut frisk och fin!
Stort grattis igen! ♡

Anonym

Tack för att du delar med dig! Så fint att läsa och vad underbart att det blev en bra upplevelse för er och att både Selma och vovvarna redan var hos barnvakt 💕 kram!

FrökenTV, bloggen om tv och film

bra inlägg

Louise

Åh vilken härlig förlossningsberättelse 💕. Jag är så avis på dig som hade 7min krystande, jag fick krysta i 1tim 20min och det var såå jobbigt. Jättefin berättelse! Kram

Svar: Med mitt första barn var förlossningen bara 20 minuter längre än ditt krystningsskede totalt!! Från första känning. Ingen lek det heller.. Men kan tänka mig att kroppen är otroligt trött efter att ha legat med krystvärkarna såpass länge, har flera i min närhet som krystat långe och min mamma låg i 2 timmar för att få ut mig :)
Linda Blom

Hanna

Wow! Så fantastiskt hur allt löste sig. Stort grattis igen till tvåbarnsföräldrar!

Veronica

Underbart att läsa. Härligt att läsa att det gick så bra för er :) och att ni kunde njuta mer denna gång! Det är så otroligt häftigt! Men det är ju helt fel att det ska vara så lite personal att de går när du ska krysta.. Stor kram

Michaela Johansson

Underbart att få höra din berättelse Linda! Mina barnmorske drömmar bara växer :)

Linda Cathrine Liljemalm

Jag uppskattar verkligen att du vill dela med dig av detta, speciellt nu när det inte så så långt kvar innan jag själv får uppleva min första förlossning. Jag är superglad för er skull att ni hann in i tid och hann vara på plats i lugn och ro men samtidigt är det ju supertråkigt att känna sig bortglömd och till besvär när man behöver hjälp. Men kan garantera att det inte är någon rolig situation för personalen heller.

Hanna

Vad fint att läsa och skönt att det blev som ni ville.

Bea

Oj så kul att läsa! Tur att allt gick bra. Min andra förlossning var över på 19minuter från att vi kom in på förlossningen (1,5h efter första känning) Så mäktigt!!
All lycka till er! 😊

Anne

Tack för spännande läsning! Vilken perfekt förlossning..! Ungefär som våran! Det tog 10 timmar från första känning (vattnet gick) och krystnibgen tog 16 minuter. Nu är jag gravid med barn nr 2! Så i december får jag uppleva detta mirakel igen, hoppas att allt går som det ska.

Anonym

Så härligt att du delar med dig. Blir, som alltid, så otroligt berörd när jag läser förlossningsberättelser och minns mina egna. Men... Hur oerhört sorgligt är det inte att det ser ut som det gör på våra förlossningsavdelningar? Att de lämnar er i det skedet, kan inte förstå

Henrietta

Ni är grymma!

Marie

Så fint skrivet! Jag upplevde själv min första förlossning för snart 8 veckor sedan. Din blogg är verkligen jättefin!

henrik

Bra! Fortsätt!

Wonderman

Kul att se att du bloggar igen!

Rebecka

Tack för att du delar med dig utav din förlossningsupplevelse! Är verkligen högaktuellt för mig i och med att jag är gravid. Är i vecka 17 nu med mitt första barn och det är för mig väldigt spännande att läsa om andra kvinnors upplevelser med barn och förlossning. Ganska skrämmande ändå det där med bristen, känns verkligen som ett onödigt stressmoment. Det hade gjort mig orolig. Tur att det blev bra i slutändan iaf och grattis till en jättefin liten bebis! Får mig verkligen att längta till att min lilla kommer. Men det är först i januari så jag får ha lite tålamod. Kram på dig! www.nouw.com/hellofebruary

Lina

Åh vad glad jag är att höra att du fick känna dig lugn över vetskapen om att barnvakt och hundvakt var löst. Tycker din upplevelse på förlossningen låter vidrig men så länge den käns bra för dig så är det ju det viktiga. Och såna här saker är ju alltid svårt att beskriva i ord för någon som inte varit med om det.
Kul att få läsa om oavsett. Och lite skönt att kunna ta hål på myten om att det ALLTID går snabbare andra gången.

Svar: Ja.. Det var fruktansvärt stundvis.. Det skall jag erkänna. Men jag tror faktiskt att det var allra värst med "ensamheten" just för Jimmy. Jag själv hade så fullt upp med smärtan och var väldigt lullig av lustgasen tillslut så mycket är ju för mig en dimma.. :) Men jag kan fortfarande känna stressen när jag har handen mellan mina ben och känner Colins huvud och vi är ensamma där inne..
Linda Blom

Annster

Vilken fantastisk känsla att få bebis. Måste vara magiskt :)

Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Det finaste man kan uppleva.

Jenny

Låter som en bra förlossning! Häftigt att känna honom komma ut och ändå (som det låter här då) vara så lugn. Jag hade nog mest panik under min förlossning men hoppas på revanch den dag det är dags för syskon.

Frida

Åh vad härligt att få läsa din förlosssningsberättelse. Jag skrev till dig när du var gravid med Colin att jag var orolig för samma sak då min första förlossning också gick otroligt fort och då var gravid med min andra dotter. Min andra förlossning tog också 8 timmar totalt, trots att den startade med vattenavgång! Så du behöver inte vara rädd att det ska gå extremt fort bara för att vattnet går, om ni någon gång får en trea :) Kram på dig!

Trebarnsmamma

Fin läsning. Och det låter som en fin förlossning. Här förbereder vi oss på att vår lilla fyra med stor sannolikhet kommer hemma (om vi inte beviljas igångsättning). Barn ett och två kom på ett par timmar. Trean tog mindre än en kvart från första antydan (men då var vi som tur var inne på sjukhuset redan). Här hoppas jag bara att den lilla inte ska välja en vardagförmiddag, när det är dags. Då är de två stora i skolan och maken på jobbet. Störtförlossning ensam med en tvååring undviker jag helst.

Caroline

Är så glad att det inte blev som ni oroade er för (även om jag inte tycker det är okej att man lämnade er när det var dags att krysta!) ❤ Jag hade samma oro inför vår sons ankomst nu i maj, med en väldigt snabb första förlossning i bagaget. Min oro togs inte på allvar och det slutade med att lillebror föddes i vår bil med storasyster inkastad i framsätet. Vi hann inte fram och han var ute innan ambulansen kom på plats. En fruktansvärd upplevelse. :/

Svar: Vad ledsen jag blir för er skull! Det var exempelvis en sådan upplevelse som satt och gnagde i mig när vi inte heller hade ngn som tog oss på allvar.. Men gick allt bra för er och hur mår du såhär i efterhand? :)
Linda Blom

Erika

Vad fint!

Jennie

Så härligt att läsa att ni fick det så bra ändå :). För mig var det tvärtom. Första förlossningen tog 6 timmar. Alldeles perfekt, vi hann ta allt i sin takt o behövde inte känna någon oro. Vid andra gick vattnet på parkeringen o jag hann precis in och upp i sängen sen var hon ute. Jag förstår verkligen chocken du pratar om och jag kände tyvärr inte alls samma glädje efter som med första. Det tog ett tag att smälta allt. Sambon satt i fåtöljen helt blek om nosen, han som sällan blir berörd av nått. Nu är dottern 5 månader och nu är alla överlyckliga men jag kan fortfarande bli ledsen och gråta över min snabba förlossning och ett ganska kasst bemötande från barnmorskan :/

Svar: KRAM!! Jag förstår dig verkligen.. Tråkigt att läsa att du blev dåligt bemött också :( Jimmy lämnade förlossningsrummet med Selma och kräktes två gånger.. Ganska chockad han också då.. Denna gång var han med hela tiden :)
Linda Blom

Caroline

Åh, såg nu att du svarade på min kommentar så jag svarar nu ändå.
Matteo mådde jättebra från första stund, tack och lov, men jag har mått väldigt dåligt, inte kunnat känna så mycket glädje och var väldigt chockad länge. Min sambo fick vara hemma väldigt länge då jag inte klarade av vardagen alls. Jag fick en total sfinkterreptur och fick en fruktansvärd upplevelse på förlossningen, då läkaren sydde mig utan fungerande bedövning.. Några timmar senare fick jag en störtblödning och förlorade 2 liter blod. Så det har varit tufft. Och är på sätt och vis fortfarande. Drömmer mardrömmar om förlossningen och kan bli så ledsen när jag tänker på hur det blev.. :(