Välkommen vecka 32
Välkommen vecka 32 ♥ Bilder från 31+0 (v.32)
Kroppen: Nu träffar man barnmorskan på MVC oftare än tidigare under graviditeten. Ibland görs ett extra ultraljud i vecka 32 för att kontrollera att barnet växer som det ska. Man kan lätt bli andfådd när man gör något ansträngande trots att lungkapaciteten har ökat. Att man blir andfådd är helt normalt, barnet får lika mycket syre oavsett hur flåsig man känner sig. I slutet av graviditeten kan trycket på pulsådern bli för stort om man ligger på rygg, vilket kan göra att både du och barnet mår illa. Barnmorskan brukar därför rekommendera att man ligger på sidan när man ska sova. Det brukar även vara den ställning som känns bäst, det kan vara skönt att ha en kudde som stöder upp den tunga magen lite. De som har tunga arbeten kan ansöka hos försäkringskassan om att få graviditetspenning, som kan tas ut från och med nu. Graviditetspenning är till för friska gravida kvinnor som på grund av arbetets utformning inte kan arbeta. Om man ska gå någon kurs som förbereder inför förlossningen är det dags att välja detta nu.
Bebisen: Fostret väger cirka två kilo, och är runt 44 cm långt. Hos förstföderskor kan barnet redan ha lagt sig med huvudet nedåt, men om det finns gott om plats kan det även fortsätta att snurra runt. För omföderskor kan det dröja ända fram till vecka 37 innan barnet lägger sig med huvudet nedåt. Lungorna är färdiga och barnet ligger nu och tränar dem genom att andas ner fostervatten i dem, ofta med hicka som följd. Tånaglarna växer allt mer. Barnets sparkar blir nu mer som kraftiga knuffar och man kan lätt särskilja olika kroppsdelar från varandra. Ibland kan man kanske känna något spetsigt som rör sig hastigt tvärs över hela magen, det kan vara ett knä eller en fot. Genom att barnet hickar kan man också få en uppfattning åt vilket håll barnet är vinklat, hickningarna känns som mest från barnets rygg.
Egna tankar om föregående vecka: Foglossningsmässigt tyckte jag ändå att jag fortfarande var väldigt pigg och rörlig och fick endast ont i ryggen om jag varit väldigt aktiv. Magen eller smärta hindrade mig inte från att sova heller och jag sov aningens bättre än jag gjort tidigare på det viset. Däremot en trötthet som bara blev värre och värre. Halsbrännan började tillta och det var något som väckte mig på nätterna. En natt var det så jobbigt så jag trodde att jag skulle behöva gå upp och kräkas, då hade jag ändå tagit både Omeprazol och Galieve. Jag vaknade en morgon under veckan med så ont i magen att jag knappt tog mig ur sängen, det gjorde mig lite rädd och jag tänkte att herregud, han kan väl inte komma nu? Jag var själv med Selma och skulle få henne till förskolan. Först tänkte jag att det kanske berodde på att jag var kissnödig, men när jag väl tog mig upp och gick framåtböjd in på toaletten och det inte hade gått över efter morgonkissen så ringde jag förlossningen. Där fick jag ingen större förståelse trots att jag berättade om raketförlossningen med mitt första barn och liknande. Jag fick till svar att "det är klart att kroppen tränar och det är klart att du kommer att ha ont, men du behöver inte komma in". Det gick över som tur var och jag ringde min barnmorska och berättade läget, hon tyckte det var vansinnigt att dom inte tagit in mig för en kontroll, så det ville hon göra istället. Jag fick tid klockan 15:00 samma dag, så jag och Selma fick lyssna på hjärtljud m.m. tillsammans. Så spännande tyckte lillan. Jag fick även lämna nya blodprover samt en urinodling. Helgen gick och tyvärr hade jag en del starka sammandragningar och lilleman var betydligt lugnare än han varit tidigare och borde varit, så det slutade med att jag ringde förlossningen (då hade vi dock gått in i vecka 32, så mer om det på måndag eller läs här). Bebisen: Fostret väger cirka två kilo, och är runt 44 cm långt. Hos förstföderskor kan barnet redan ha lagt sig med huvudet nedåt, men om det finns gott om plats kan det även fortsätta att snurra runt. För omföderskor kan det dröja ända fram till vecka 37 innan barnet lägger sig med huvudet nedåt. Lungorna är färdiga och barnet ligger nu och tränar dem genom att andas ner fostervatten i dem, ofta med hicka som följd. Tånaglarna växer allt mer. Barnets sparkar blir nu mer som kraftiga knuffar och man kan lätt särskilja olika kroppsdelar från varandra. Ibland kan man kanske känna något spetsigt som rör sig hastigt tvärs över hela magen, det kan vara ett knä eller en fot. Genom att barnet hickar kan man också få en uppfattning åt vilket håll barnet är vinklat, hickningarna känns som mest från barnets rygg.
Du skriver så kliniskt om de som händer. Har du inga känslor kring det hela? Uppgivenhet inför att du är så trött och att inget hjälper ? Vettskrämd när du trodde du skulle föda redan? Ja, sånt där som jag tänker mig att de flesta skulle känna...
Menar inget illa med detta är väl bäst att säga.