Linda Blom

 

Herregud.. Skulle jag se mig själv utifrån om dagarna just nu så skulle jag förmodligen skratta. Men att befinna sig mitt i det är inte fullt lika underhållande. Vardagskaos kallas det visst.. Jag är helt slut faktiskt.. Det är ett någon form av krig uppe i treåringens hjärna och vilja, känslor och allt som hör till löper amok. Det går jätte bra när vi är iväg och hittar på saker, oavsett vad det är. Men på hemmaplan är det skrik och tårar varvat med skratt och stoj. Och en hel massa testande när det kommer till mig och vad som händer om hon gör/säger olika saker. Det kvittar hur pedagosisk jag än försöker vara, avleda, förklara eller i vissa fall även bli arg. Det går in genom ena örat och ut genom andra.. Om det ens går in..? Jag vill inte kalla det trots, för jag vet att hon inte gör det av illvilja. Men hon testar som sagt allt och lite till.

 

Förra fredagen var vi hos Frida, Martin och Milton. Vi har sagt till så många gånger att man inte skall hoppa i säng eller soffa eftersom att man kan göra sig illa. När jag sitter och ammar Colin, Jimmy och Frida grejade med maten och Martin var inne i ett rum med barnen så hör vi en hög smäll till följd av Selmas gråt. Mycket riktigt hade dom hoppat i sängen varpå hon flyger baklänges och slår huvudet i en plåttunna. Jimmy springer in och när sedan min blick möter hans så inser jag att det inte var helt hundra. Mycket riktigt. Selma hade slagit upp ett blödande jack i bakhuvudet och det rann rejält. Frida och Jimmy tog hand om Selma medans jag ringde 1177 som rådde oss att åka in till akuten. Dom tänkte limma såret först, men lät bli då det tack och lov inte blivit fullt så djupt att dom trodde att det skulle läka av sig själv. Vi fick åka hem ganska fort igen. Det var första gången hon verkligen gjorde sig illa..

 

Vi pratar mycket om det här som hände, men likt tusan får jag säga till henne sjuttioåtta gånger på en dag att hon inte skall gå/hoppa i soffan. Jag tror hon säger varför det dubbla antalet gånger när jag säger till henne om diverse saker och ärligt talat så känner jag mig som en papegoja om dagarna. Jag upprepar samma sak hela tiden. Jag har ju sagt det många gånger att jag aldrig uppfattat det speciellt jobbigt att vara mamma, men den här perioden som Selma befunnit sig i länge nu är verkligen en prövning. Jag skulle aldrig byta bort det, men satan i gatan vad jobbigt det kan vara!

 

Jag skrev på instagram tidigare idag, efter att Selma tog morgon 3 inatt och vägrade somna om (yepp, varför var den ständiga frågan när jag försökte förklara att det är natten, alla sover nu, det är mörkt, mamma är trött o.s.v.) att ibland känns det som att jag samlar energi hos vår lilla bebispojke som bara är sådär allmänt tillfreds med livet hela tiden, för att förbruka energin på hans storasyster och allt som händer i hennes lilla kropp. Den lilla lilla kroppen som pendlar mellan att vara stor och fortfarande väldigt liten.

 

*affiliatelänkar