Linda Blom

Egna tankar om föregående vecka: Det blev ytterligare en känslosam vecka och jag märkte tydligt att min energi började ta slut. På måndagen var jag på sammanfattningsmötet hos barnmorskan, jag berättade att vi fått till till specialistmödravården dagen därpå och hon blev lättad för min skull. Hon var övertygad om att det skulle bli toppen för mig.. Tyvärr blev det inte riktigt så dock och mötet som vi satt och väntade på i närmare 4 timmar var över på 5-10 minuter och hela upplevelsen var jobbig för både mig och J då läkaren inte tog oss på allvar utan faktiskt satt och skrattade oss rakt upp i ansiktet. Tyvärr kunde jag inte återkomma till min barnmorska förän tre dagar senare då hon var iväg på kurs.

 

På torsdagkväll insåg jag att allting inte stod rätt till i magen på mig och vår aktiva lillebror hade visat sig alldeles för lugn både när det kommer till hicka och rörelser, jag ringde in till förlossningen som vad mig komma in. Där kom han igång ordentligt tillslut och jag fick även träffa en läkare som kom att göra väldigt mycket för mig den kvällen, ultraljud av flöde och navelsträng, men framförallt berördes hon av mitt bemötande på spec. tidigare den veckan och satta sig ned med oss och gick igenom saker som jag inte alls blivit informerad om. Dessutom mätte hon min livmodertapp som låg på 3,2cm. Helt normalt i den veckan jag befann mig och som andragångsföderska.

 

På lördagen åkte J till sin vän i Karlskoga och eftersom att jag helst inte ville vara själv ju närmare förlossningen vi kom så åkte jag, Selma och hundarna och sov hos mina föräldrar. Tur var väl det, för den natten hade jag så ont i magen att jag trodde att jag skulle krevera. När smärtan höll i sig (förvärkar, sammandragningar o.s.v.) i flera timmar så ringde jag tillslut förlossningen som ville att jag skulle komma in för en kontroll. Bebisen mådde återigen bra och min livmodertapp var nu mer förkortad än torsdagskväll, men fortfarande inom det normala. Barnmorskan sade att hon "fick in ett finger" så nog förberededde sig kroppen på vad som komma skall. Men jag var medveten om att det kunde ta flera veckor ändå. Dock mådde jag fortsatt dåligt, fick ont i ryggen, öm i magen och totalt energilös, så jag fick tillbringa mycket av helgen liggandes ned. Enormt frustrerande för en person som vanligen var fylld av energi, positivitet och snabbt blev rastlös av att ingenting göra. Den såkallade sömnen var fortfarande ett skämt.. På söndagen fångade jag lillebror på världens häftigaste video, nog för att han var en aktiv bebis, men så mycket som han bökade under flera minuter har jag aldrig upplevt. Så magiskt! Och det var då för väl att man får uppleva det häftiga med att bära sitt barn samtidigt som måendet inte var det bästa. Jag som var rädd för att inte känna mig färdig med graviditeten började verkligen längta efter honom ordentligt mycket, men också att obegränsat kunna röra mig tillsammans med Selma.