Linda Blom

 

Så var vi halvvägs inne på sista veckan av ledighet tillsammans. På måndag börjar Jimmy jobba igen och jag skall styra upp vardagen med två barn och två hundar själv. Ärligt talat är jag inte ett dugg nervös, det var jag inte när J började jobba när vi hade fått Selma heller. Däremot är jag inställd på lite mer pyssel och bök med två barn. Men det blir som det blir liksom och även om det är väldigt mycket känslor som löper amok i vår treåring sedan en ganska lång tid tillbaka så rullar vardagen på. Det svänger ju fort och efter både ilska och tårar från Selma, så kan skrattet och glädjen komma precis lika fort. Oavsett hur svårt det är som förälder att hantera det, så försöker jag hela tiden tänka att det inte är mig det är synd om. Det är Selma.. Och jag försöker helt enkelt visa att jag finns där oavsett.

 

Det kanske blir lite svårare med en bebis som ligger vid bröstet varje timme stora delar av dagarna. Att kramas med Selma och bemöta på samma sätt som när vi är två föräldrar hemma blir snäppet krångligare. Men jag skall göra mitt bästa och oavsett vad så är det en person som kommit att bli en stor glädje i Selmas liv. Det är hennes lillebror.