När jag ”tappade det” senast….

Jag "tappar det" lite titt som tätt. För mig behöver det inte betyda att man går bärsärk och tappar kontrollen fullständigt. För mig kan jag tappa det av frustration, av glädje (ni vet när man skrattar sådär onkontrollerat att man får ont i magen), när jag är runt mina vänner och skämten spårar ur och liknande. Vi slänger nog med orden "tappar det" och "tappad" en hel del överlag.. Är det något värmländskt tro?

Men jag måste nog skriva om en jobbig tid idag, där jag faktiskt kände att jag tappade det på riktigt. Det hade varit tufft och är ganska tufft med barnen. Jag försöker rodda hemmalivet med två och företagande i en bra balans. Men sömnen har varit lidande och även om det inte alltid är barnen som krånglar, så sover jag oroligt. Jag är enormt trött även dagtid, på morgnarna så trött att jag knappt kan öppna ögonen och liknande. Tålamodet tryter och jag är inte alltid fullt så pedagogisk som jag vanligtvis ändå tycker att jag är, hanterar inte konflikterna med barnen alls som jag skulle vilja och ställer mig ibland och bara stirrar på kaoset och undrar vad som händer egentligen. 
 
Och så hände det där med Polly.. En ganska vanlig dag slutade i kaos och en vecka senare somnade hon in i min famn. Den långa veckan slets jag mellan hopp och förtvivlan, grät mängder och hade inte kontroll på någonting alls. När vi sedan satt hos veterinären och tog beslutet att hon skulle få somna in, så rasade min värld totalt. Jag grät hejdlöst i dagar, orkade inte äta, inte dricka, inte leka, inte umgås. Ingenting. Tappade det som sagt.

Det där med att det är tur att man har sina barn i jobbiga situationer stämmer verkligen. Men stundvis ville jag bara få vara själv. Jag ville inte laga mat, jag ville inte busa, jag orkade inte prata. Jag ville bara få gråta ifred. Det i sig framkallade dåligt samvete gentemot barnen, för jag ville vara en bra mamma egentligen. Men när jag inte grät så fick jag dåligt samvete gentemot Polly istället. Ungefär som att hon skulle sitta där uppe i himlen och titta ned på mig och undra om hon inte betydde mer. Sorg är enormt svårt att hantera och uppenbarligen är jag själv inte speciellt bra på det.. 

Jag är fortfarande väldigt sliten och seg.. Det har tagit hårt på mig helt enkelt.
 
 
*Detta är en del i Kajsons julkalender - vill du också vara med så kan du läsa mer här.
1
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Vilket öppet och ärligt inlägg :)