Att föda hemma en vanlig tisdag..
När jag var sju år gammal och gick i första klass hade vi något som kallades "hemliga läxan". Det var en blå bok som man fick fylla i en gång i veckan, exmpelvis skriva och rita sin familj, sina intressen, vad man vill bli när man blir stor och liknande. Mitt drömyrke var då Barnmorska! Det var också vad jag ständigt ritade, gravida och mammor med barnvagn. Jag har alltid haft en speciell känsla för det där med graviditet och bebisar.
När jag själv drömde om att bli mamma blev det till en besatthet. Jag har ju skrivit om vår krångliga resa tidigare och att vi behövde hjälp innan Selma blev till och min största skräck var att inte få uppleva livet som mamma. Jag såg på fullaste allvar ingen som helst mening med livet, om jag inte fick några barn. Så är det givetvis inte och adoption var jag väldigt öppen för (även om det inte ger några garantier det heller). Men där och då kändes det så. När jag sedan äntligen blev gravid och mamma så förstärktes det där med fascinasionen för graviditet och förlossning ytterligare och då och då kommer jag på mig själv at drömma om barnmorskeyrket. Utöver det är en av mina största drömmar att fotografera en förlossning. Och såklart.. Få föda igen.. Någon gång.
Men på förmiddagen idag hände något oväntat! Min vän (och granne) Lova skickade en snap till mig tidigare idag, hennes syster Emmelie (som jag också känner) hade fått värkar. Jag blev såklart helt pirrig, men jag var inte beredd på att en stund senare få ett samtal med förfrågan om dom kunde få låna min bil, pappan kommer inte hinna dit och det började visst bli riktigt bråttom. Självklart sade jag och kastade ut min nyckel från balkongen och stod samtidigt och pratade med dom. Lova skulle sätta in sin sexmånaders lilla Vilde i Selmas bilstol när Emmelies vatten går. Med tanke på mina förlossningar och vattenavgång så bara klickade något i mig - "jag kommer ned" ropade jag. Colin sov i vagnen, jag tog Selma med mig i handen för att hjälpa till. Jag såg att Lova var väldigt stressad och nervös - såklart, vem skulle inte?
Jag sade till Lova att gå in och hämta handdukar till Emmelie som hon kunde sitta på och medans hon gjorde det såg jag på Emmelie att hon hade riktigt riktigt ont. Jag frågade hur det var med henne varpå hon säger - Det känns som att hon skall komma nu! Då börjar jag förstå att det är riktigt riiiktigt bråttom och jag slår igen bildörren. Det är ingen idé att dom sätter sig för att åka bil, jag säger istället till Lova att ringa 112, hjälper Emmelie in till lägenheten igen där hon får lägga sig på golvet. Med i detta har vi alltså ett barn sovande i vagn, en 4,5-åring och en bebis på 6 månader. Hon har fruktansvärt ont och det känns som att bebisen skall komma när som helst, i allt detta förbereder jag för en eventuell hemförlossning med handdukar, vi får av henne byxorna och Lova sitter med SOS i telefonen, pratar lugnande med Emmelie, som ju såklart var väldigt rädd. Samtidigt som jag grejar, stryker E över låret, så pratar jag också lugnande med Selma som sitter en bit bort. Hon var hur lugn som helst iofs, men i och med att Emmelie hade så fruktansvärt ont, så ville jag tydliggöra för Selma att hon skriker för att hon har ont, bebisen vill så gärna ut o.s.v. "Hade du sådär ont när jag och Colin skulle födas mamma?".. <3
Men så kommer tillslut ambulansen, jag springer och släpper in dom och dom tar över. Dom undersöker henne och bedömer att dom tar med henne till sjukhuset där bebisens pappa väntar. Lova åker med in och jag tar Vilde så länge. Vi var helt säkra på att ambulanspersonalen skulle förlösa henne på plats, men dom hann faktiskt in. Jag hade världens adrenalinpåslag efteråt och kunde knappt förstå vad som hänt. Det var ju detta jag var så himla rädd för när jag var gravid med Colin. Min stora skräck var att inte hinna in.. Och nu fick jag dra nytta av vissa saker jag fick lära mig om jag själv hade behövt föda hemma. Ut kom en liten tjej tillslut på BB och jag kan knappt vänta tills jag får träffa henne. Vilken upplevelse alltså! Hela dagen idag har jag gått och tänkt på detta. Och trots att jag såg E's smärta, kunde känna tillbaka min egen smärta, så fick jag en stark längtan efter att föda igen. Är det inte magiskt så säg?
Jag sade till Lova att gå in och hämta handdukar till Emmelie som hon kunde sitta på och medans hon gjorde det såg jag på Emmelie att hon hade riktigt riktigt ont. Jag frågade hur det var med henne varpå hon säger - Det känns som att hon skall komma nu! Då börjar jag förstå att det är riktigt riiiktigt bråttom och jag slår igen bildörren. Det är ingen idé att dom sätter sig för att åka bil, jag säger istället till Lova att ringa 112, hjälper Emmelie in till lägenheten igen där hon får lägga sig på golvet. Med i detta har vi alltså ett barn sovande i vagn, en 4,5-åring och en bebis på 6 månader. Hon har fruktansvärt ont och det känns som att bebisen skall komma när som helst, i allt detta förbereder jag för en eventuell hemförlossning med handdukar, vi får av henne byxorna och Lova sitter med SOS i telefonen, pratar lugnande med Emmelie, som ju såklart var väldigt rädd. Samtidigt som jag grejar, stryker E över låret, så pratar jag också lugnande med Selma som sitter en bit bort. Hon var hur lugn som helst iofs, men i och med att Emmelie hade så fruktansvärt ont, så ville jag tydliggöra för Selma att hon skriker för att hon har ont, bebisen vill så gärna ut o.s.v. "Hade du sådär ont när jag och Colin skulle födas mamma?".. <3
Men så kommer tillslut ambulansen, jag springer och släpper in dom och dom tar över. Dom undersöker henne och bedömer att dom tar med henne till sjukhuset där bebisens pappa väntar. Lova åker med in och jag tar Vilde så länge. Vi var helt säkra på att ambulanspersonalen skulle förlösa henne på plats, men dom hann faktiskt in. Jag hade världens adrenalinpåslag efteråt och kunde knappt förstå vad som hänt. Det var ju detta jag var så himla rädd för när jag var gravid med Colin. Min stora skräck var att inte hinna in.. Och nu fick jag dra nytta av vissa saker jag fick lära mig om jag själv hade behövt föda hemma. Ut kom en liten tjej tillslut på BB och jag kan knappt vänta tills jag får träffa henne. Vilken upplevelse alltså! Hela dagen idag har jag gått och tänkt på detta. Och trots att jag såg E's smärta, kunde känna tillbaka min egen smärta, så fick jag en stark längtan efter att föda igen. Är det inte magiskt så säg?
Idag får en alldeles färsk Colin pryda inlägget <3
