Recension Tamron AF 70-200/2,8 SP Di VC USD - del1
Mitt bland vinterkräksjukor på föräldrarna i familjen, och feber halsont och VC-besök för mamman och dottern hade jag ju ett nytt objektiv som ligger likt en magnet i kameraväskan och riktigt drar mig till sig. "Prova mig, proooovaaa miiiiiig". Och så var det ju recensionen som skulle göras också. Jag löser det som så att jag tar det i två omgångar. Del 1 kommer först och det blev ett riktigt ordentligt test - mörk omgivning och dåliga ljusförhållanden!
70-200/2,8 SP Di VC USD ingår i Tamron's nya PRO-serie innehållande 3 objektiv. 90/2,8, vilket är ett macro, 24-70/2,8, vilket är ett normalzoom och givetvis då det jag fick möjlighet att prova - 70-200/2,8, vilket är ett telezoom. Samtliga objektiv innehåller bildstabilisator och varför det är så otroligt bra kommer ni att förstå snart. (serien finns för Canon, Nikon och Sony)
Just 70-200mm köpte jag mig för lite drygt 1,5 år sedan, Canons egna, dock med en bländare på 4 och utan bildstabilisator. Jag kände mig inte överens med det objektivet och det fick åka tillbaka. Varför? P.g.a. höga talet på bländaren och saknaden av bildstabilisator! Det var inte tillräckligt ljuskänsligt som jag önskade och blev suddigt i sämre ljusförhållanden när jag handfotade, för objektivet är tugnt! Jag hade mycket hellre velat ha ett lägre bländartal. Men Canons motsvarighet kostar en bit över 20.000kr och jag hade helt enkelt inte varken lust eller råd att lägga pengar på det då.. Sedan förblev det lite av en dröm. Tamrons kostar ungefär halva det, ja.. Ni läste rätt. Halva!
Man skulle kunna tro att syftet från min sida skulle vara att försöka totalsåga det här obektivet. Men med facit i hand så kan jag fnissa lite åt det. För även om syftet med mina tester hade varit just det, hade gluggen sprätt mig på näsan. Även i enormt dåliga ljusförhållanden levererar det klara och härliga bilder! Både på stillastående motiv och något rörligare 8-månadersfilurer.
70-200/f2,8 är en riktig best! Både till storlek, känsla och funktionalitet. Det är som jag skrev ovan tugnt, men det skall ett sådant här objektiv vara. Det känns lyxigt och kameran blir ett litet monster. Med all rätt! För det leverarar också. Autofokusen är tyst som en mus och blixtsnabb, det bara sitter som en smäck direkt. Högt över förväntan, speciellt i detta sammanhang som jag nu har provat (mörka miljöer). Bildstabilisatorn gör att även om det darrar till lite, t.ex. i handen av tyngden på objektivet - så blir det skarpa bilder. Detta även vid längre slutartider.
Nisse & Nissa må sitta stilla och likaså gör ängeln i fönstret. Men många gånger räcker inte det när man skall fotografera i mörker med få och ojämna ljuskällor (bl.a. en TV-apparat med diverse sport gastandes ur sig). Här har jag använt lägsta bländare 2,8, en slutartid på 1/60 samt ISO på 2500 (höögt!). Jag säger bara WOW! Jag har lagt på en liten uppljusning och kontrast på båda bilderna, men det mesta skötte jag i just själva "klicket". Bruset är verkligen ingenting som sabbar i bilden, trots den höga ISO:n.
Även en liten 8-månaders huligan som fattade grejen med att ställa sig på knä i spjälsängen härom kvällen kan man fånga med Tamrons 70-200 - även när hon dansar och diggar, upp och ned, upp och ned. Här är bildstabilisatorn guld värt. Delvis p.g.a. ett rörligt objektiv, men även då mamman som håller i kameran rör kameran en hel del för att fånga den där guppande och stojande filuren. Här var inställningarna f/2,8, 1/80 ISO 2500.
Nu hoppas jag att vi kan få bli friska snart så jag får ge mig ut och prova det här underbara objektivet i dagsljus! Så del 2 kan komma upp här i bloggen. Och då helst inte i den katastofala snöovädret som gjorde att jag fick släng på bilden både en och tio gånger påväg till vårdcentralen idag. Jag är hur som helst återigen kär. Ja faktiskt! Man kan vara kär på många sätt. I sin fästman, dotter och även i materiella ting som Tamron AF 70-200/2,8 SP Di VC USD. Och glöm inte att tävla om 3 objektiv och en resa här.