Lindas julkalender 2017 - Lucka 14

I samarbete med Bagaren och kocken.

Idag finner ni en svart blender från SMEG i potten värde 2195kr. Vem älskar inte snygga köksmaskiner och denna är både praktisk och för snygg för att inte ha stående på bänken.

FÖR ATT DELTA:
-  Motivera ditt bidrag.

- Följ gärna @bagarenochkocken på instagram.
 
Glöm inte kontaktuppgifter som mailadress, blogg och/eller instagram.
Du behöver dock inte ha en blogg eller instagram för att delta.
 
Tavla fram t.o.m. 14 december 23:59 - Vinnaren presenteras i detta inlägg.
GOD JUL! : )
3

Lucia

Idag fick vi ett nytt minne att spara i våra hjärtan för alltid. Selma hade sitt första Luciatåg på förskolan. Egentligen var hon bara åtta månader när hon gick sitt första tåg som Lucia, då hade vi styrt upp det med rytmiken vi gick på då. Men då var jag ju med i det, nu skulle jag få vara publik. Idag strax innan 7:30 gick vi tillsammans med vänner och grannar till förskolan, det var fortfarande mörkt ute, snön låg på marken och det var ohyggligt kallt. Men barnen var förväntansfulla och vi föräldrar, om möjligt, ännu mer pirriga. 

Vi fick sätta oss i salen på förskolan, där sedan världens finaste tåg trippade in och sjön dom klassiska låtarna man själv sjön för sina föräldrar. Vi var nog många med lite blött i ögonvrån denna morgon. Sedan blev vi bjuda på frukost efteråt och myste en lång stund innan vi gick hemåt igen.
 
Det var skönt att det gick såhär bra, vi hade lite panik under gårdagkvällen. Selma hade bestämt sig för att vara ren för flera veckor sedan, men kom igår på att hon istället ville vara Lucia. Helt okej för mig, det är hennes stund och givetvis skulle jag göra mitt bästa. Vi åkte in till stan på kvällen och köpte en krona på Åhlens, klänning på Lindex, tog en kvällsfika och åkte hem. När vi sedan skulle prova grejerna visade det sig att 1. Klänningen var på tok för lång. 2. Kronan var trasig! Då blev det panik.. Klänningen kunde jag förklara för henne att vi kan nåla upp med säkerhetsnålar, men kronan? Vi ringde varenda butik vi kunde komma på och alla var slut. Enda stället jag visste att det fanns kvar på (som jag sett på webben) var Panduro, men det var stängt och inget skulle ju hinna öppna innan Luciatåget såklart. Jag lade ut en efterlysning på instagram och en vän lånade så snällt ut extra ljus från kronan. Pjuh! Tack Karro <3

Jag har ett så himla tydligt minne av just ett luciatåg från när jag var liten. Jag kan nog ha varit i Selmas ålder, men möjligen var jag tärna. Jag har en så klar bild från när vi står där tillsammans i den salen vi då hade på dagis (som vi kallade det då), blått golv var det och jag ser mamma och pappa i publiken. Det var stort! Jag älskade att sjunga och uppträda som liten.
 
Det har alltid varit speciellt att få fira Lucia, men jag kan förstå att det är kämpigt för personal att stå i. På många ställen plockar man bort möjligheten för föräldrar att komma och titta, vissa barn vill inte delta och liknande. Men jag värderar så högt att vi fick uppleva det här idag. Att jag fick uppleva det som förälder, min lilla stora tjej som uppträdde med sina vänner och min lilla gosse utklädd till snögubbe reste sig upp och sade "slut" efter varje sång. Det var så fint <3
1

När jag ”tappade det” senast….

Jag "tappar det" lite titt som tätt. För mig behöver det inte betyda att man går bärsärk och tappar kontrollen fullständigt. För mig kan jag tappa det av frustration, av glädje (ni vet när man skrattar sådär onkontrollerat att man får ont i magen), när jag är runt mina vänner och skämten spårar ur och liknande. Vi slänger nog med orden "tappar det" och "tappad" en hel del överlag.. Är det något värmländskt tro?

Men jag måste nog skriva om en jobbig tid idag, där jag faktiskt kände att jag tappade det på riktigt. Det hade varit tufft och är ganska tufft med barnen. Jag försöker rodda hemmalivet med två och företagande i en bra balans. Men sömnen har varit lidande och även om det inte alltid är barnen som krånglar, så sover jag oroligt. Jag är enormt trött även dagtid, på morgnarna så trött att jag knappt kan öppna ögonen och liknande. Tålamodet tryter och jag är inte alltid fullt så pedagogisk som jag vanligtvis ändå tycker att jag är, hanterar inte konflikterna med barnen alls som jag skulle vilja och ställer mig ibland och bara stirrar på kaoset och undrar vad som händer egentligen. 
 
Och så hände det där med Polly.. En ganska vanlig dag slutade i kaos och en vecka senare somnade hon in i min famn. Den långa veckan slets jag mellan hopp och förtvivlan, grät mängder och hade inte kontroll på någonting alls. När vi sedan satt hos veterinären och tog beslutet att hon skulle få somna in, så rasade min värld totalt. Jag grät hejdlöst i dagar, orkade inte äta, inte dricka, inte leka, inte umgås. Ingenting. Tappade det som sagt.

Det där med att det är tur att man har sina barn i jobbiga situationer stämmer verkligen. Men stundvis ville jag bara få vara själv. Jag ville inte laga mat, jag ville inte busa, jag orkade inte prata. Jag ville bara få gråta ifred. Det i sig framkallade dåligt samvete gentemot barnen, för jag ville vara en bra mamma egentligen. Men när jag inte grät så fick jag dåligt samvete gentemot Polly istället. Ungefär som att hon skulle sitta där uppe i himlen och titta ned på mig och undra om hon inte betydde mer. Sorg är enormt svårt att hantera och uppenbarligen är jag själv inte speciellt bra på det.. 

Jag är fortfarande väldigt sliten och seg.. Det har tagit hårt på mig helt enkelt.
 
 
*Detta är en del i Kajsons julkalender - vill du också vara med så kan du läsa mer här.
1