Linda Blom

 

Idag tillbringade jag och min fästman vår dag i Örebro. En mysig dag tillsammans, bara han och jag. Strosade runt hand i hand, fikade, kikade i affärer och bara lät måndagen gå utan några egentliga måsten. Men det fanns en speciell anledning till att vi var där. För 5-6 veckor sedan bokade vi nämligen in ett extra ultraljud. Vi har pratat till och från om detta med 3D/4D-ultraljud, men kommit fram till att vi kommer att skippa det, för att inte avslöja för mycket om hur lilla skatten ser ut o.s.v. Därför valde vi att boka in ett vanligt ultraljud på en privat klinik, för att få en extra koll av vår bebis, dubbelchecka könet och se så att allting var bra.

 

Det var en livlig liten rackare kan jag tala om. Bebisen vände, sparkade, vred sig och gjorde det helt omöjligt för läkaren att göra en rättvis mätbedömning. Men han tittade noga och lilla grynet såg fortfarande lika frisk och kry ut. Det var otroligt skönt att höra. Och otroligt häftigt att känna rörelserna, samtidigt som man faktiskt såg dom på skärmen. Tyvärr var ultraljudsapparaten inte alls lika ny och fin som de vi varit vana vid här hemma, men vi såg ändå bebisen och läkaren kunde även ge oss klara besked. Det var huvudsaken!

 

Vi sade ingenting till honom hurvida vi sett könet på bebisen tidigare, utan ville höra vad han sade först. Och ja, fortfarande en liten flicka och nu känner vi oss relativt övertygade om att det är en liten dotter där inne, även om J faktiskt varit det hela tiden. Det skall mycket till för att 2 ultraljud skall visa fel, ett i v. 18 och ett i vecka 23. Inte för att det spelar någon roll, vi hade blivit precis lika glada för en liten son, men det känns ändå bra att vara lite säkrare, när man ändå bestämt sig för att smygkika på könet. En underbar eftermiddag, med en smygkik på en otroligt efterlängtad liten flicka ♥