Linda Blom

Jag misstänkte ganska tidigt, redan innan jag gick ut med graviditeten i bloggen,

att det kommer inkomma kommentarer om genus här i bloggen. Att det skulle komma såpass tidigt och innan vi ens visste könet på vårt barn trodde jag dock inte. Jag tänkte i alla fall att jag skulle skriva ett inlägg om min egen inställning till ämnet just nu, då det dagligen trillar in frågor, påhopp och diverse kommentarer om detta. Tilläggas bör att jag inte är 100% insatt i ämnet och har alltså inte forskat eller fördjupat mig i allt vad det innebär.

 

Först och främst vill jag säga att mycket av det "genus" står för är väldigt vettigt. Att ge ett barn fler möjligheter och inte forma dom eller låta dom formas utefter begränsning av leksaker, kläder m.m. Det ser och har jag alltid sett som en självklarhet. Jag kommer aldrig hindra mitt barn från att leka med bilar, leka med dockor, eller vad barnet än vill göra, oavsett kön. Spela fotboll, rida, dansa balett eller liknande. Vill vår dotter börja brottas, ja då får hon givetvis prova på detta med.

Det genus står för handlar i princip om att vi inte föds som kvinnor och män - utan att vi blir och formas till det genom samhället och dess "villkor", exempelvis bemötande, media m.m. Det håller inte jag med om. För jag tycker att vi är olika och vi skall få vara olika också. Jag känner mig som kvinna inte alls nedvärderad eller mindre värd i samhället, inte alls styrd av män. Jag är stolt över att vara den jag är! Dock är det inte denna typ av kommentarer som inkommer i min blogg utan val av kläder, färger och hur jag ställer mig till detta.

 

Ja, vår dotter kommer att få veta att hon är en flicka, hon kommer att bära klänningar, hon kommer att bära rosa och hon kommer även att bära spets  - detta utesluter dock inte allt annat! Hon kommer för oss vara en hon och inte en hen. Men för mig handlar det om så otroligt mycket mer. Det handlar inte om kläderna som hon bär, utan bemötandet från oss vuxna runtomkring. Det är upp till mig som mamma och hennes pappa att fostra henne till en empatisk, stark och trygg person och det är jag övertygad om att vi kommer kunna göra - trots att hon har "en rosa klänning" på sig. Även om vi kommer klä henne i kläder som vi tycker är fina, vackra, snygga, söta, gulliga, tuffa eller vad det nu än må vara, så kommer ingen av oss lägga tyngd i vad hon har på sig när vi bemöter henne. Hon kommer att ha en mamma som tar otroligt mycket egna initiativ, är väldigt självgående och inte ber om hjälp från "mannen i hemmet" för att kunna göra någonting. Hon kommer ha föräldrar som delar lika på det mesta, inte lever könsfördelat att kvinnan gör si och mannen gör så, att den andra tar för givet att han skall skruva möbler eller att hon skall tvätta. I vårt hem och i vår familj är ingen av oss speciellt ytliga. Visst jag tycker att det är ofantligt roligt med kläder och frisyrer, men det är ingenting jag utåt lägger fokus på, mer än som inspiration i bloggen. Men framförallt, hon kommer att växa upp i ett kärleksfullt hem där hennes mamma och pappa inte bara kommer visa sin oändilga kärlek till henne, utan sin kärlek till varandra, ömsesidig och respektfull kärlek. Det tycker jag är viktigt! Jag vill tillägga att vi skulle ha precis samma inställning om vi väntade en pojke eller om vi någon gång kommer få en pojke - vi vill såklart att han skall växa till en stark, trygg och empatisk person. Skulle det vara mindre viktigt eller lättare om vår dotter istället skulle ha varit en son? Knappast!

 

Det jag känner har gått för långt är att många gånger håller inte "ge ditt barn 100 möjligheter istället för 1". Det är okej att köpa Hello Kitty och klänningar till pojkar, men man hindrar ändå flickorna från det? Det är så mycket som fastnat i just kläder och färger. Det är okej att klä pojkar i klänning men inte flickor. Jag vet att detta inte gäller alla, det vet jag till hundratio procent! Men min uppfattning av kritiken jag fått från de som kämpar för detta är att det sker i rena påhopp och antaganden, istället för ifrågasättningar. Bara för att jag själv är en riktigt "rosa tjej" nu, så betyder det inte att jag alltid har varit det eller kommer tvinga in min dotter i ett fack där hon skall daltas med eller behandlas som en docka. För jag står fast vid att det är vi vuxna som skall tänka på hur vi bemöter barnen, varesig dom är klädda sött, tufft, neutralt, dovt eller färgglatt. Det sitter inte i kläderna i sig.