Något smärtsamt och ofattbart
2013-06-13kl:10:07:00 | Kategori: Tänkvärt!
Det känns sjukt olustigt att fortsätta blogga här, utan att ha skrivit ett ord om vad som fyller upp stora delar av mina tankar om dagarna. Som om jag vore helt iskall och egoistisk som bara kan.. Liksom fortsätta som om inget har hänt. Men hjärtat skriker att jag måste nämna något. Allt är inte som vanligt, någonting har hänt. Och därför måste jag skriva det här innan jag fortsätter med allt annat..
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Att kunna bli gravid är ingen självklarhet. Att bli mamma är ingen självklarhet.. Och att allting går bra genom en graviditet och förlossning är ingen självklarhet. Hoppet finns såklart hela tiden och det är det man lever på, det gäller att njuta av den tid man har. Ibland inträffar det ofattbara. Hjärtat värker sedan en lång vecka tillbaka. En kär vän blev änglamamma till en liten prins. 9 månaders längtan, väntan och på en sekund förändras allt. Smärtan som infunnit sig hos mig är obeskrivlig och hela tiden tänker jag att det inte på långa vägar är i närheten av deras. Jag gråter och jag lider, mina tankar finns där hela tiden.
Du är mamma, älskade vän, precis som jag eller någon annan som fött eller fått sitt barn. Att du inte får ha honom hos dig är helt fruktansvärt. Men du är mamma, fina vän. Ni är starka, men kom ihåg att ni inte behöver vara det hela tiden. När du är redo så finns vi här, tills dess så skall du veta att ni finns i våra tankar, dag som natt.
Bildstölder som sårar
2013-06-05kl:13:44:00 | Kategori: Linda bakom kameran - barn
Igår inträffade någonting som egentligen har hänt mig ganska många gånger tidigare, nämligen en bildstöld. Den här gången var det dock vår älskade dotter som hamnade på en tjejs facebooksida som omslagsbild. J tog genast kontakt med henne via telefon och jag kontaktade henne via facebook och bad henne genast att plocka bort bilden. Inget svar på något av det, nonchalant! Efter en bra stund försvann tillslut bilden och en statusuppdatering gjordes från henne, hävdade att hon inte gjort fel o.s.v. Hennes vänner vände det hela mot att jag borde vara "tacksam för att någon tycker att min dotter är söt" m.m. En lång diskussion mellan flera parter uppstod och summa sumarum vägrade alltså denna tjejen inse att det hon gjort faktiskt är olagligt, vägrade försöka förstå att det inte är speciellt roligt för mig som mamma samt vägrade även be om ursäkt. Det märkligaste av allt var att hon själv väntar barn. Hoppas hon kommer till insikt både när det kommer till bemötande av andra människor och deras känslor och när det kommer till lagar och regler. Men bilden försvann och det var vad jag och Selmas pappa ville, så sluttjatat om det.
Det hela fick mig dock än en gång att fundera på det här med att publicera bilder på Selma i bloggen. Jag vill ju inget hellre egentligen. För jag publicerar bilder delvis p.g.a. mitt brinnande fotointresse och det finns ju inget roligare än att fånga henne på bild. Men det är i princip det enda jag gör här i bloggen också, jag delar inte med mig speciellt mycket information om Selma som person. Nu må hon bara vara 2 månader och hennes dagar ser ganska lika ut, men jag känner ändå att jag inte vill gå så mycket djupare och utelämna mer om henne. Bilder avslöjar hennes utseende, men inte så mycket annat liksom. Jag vill ju såklart skydda henne, jag vill inte att någonting bedrövligt skall inträffa, som det jag nämde ovan exempelvis. Men jag vill ändå fortsätta kunna dela med mig av vissa delar av mitt liv här i bloggen och det är ju min älskade dotter den största delen av. Kanske kommer jag att göra det mindre och mindre tills det sinar ut, ju äldre Selma blir och ju mer hon utvecklas som person. Kanske inte. Kanske får en annan incident mig att sluta tvärt, som en del av mig kände igår. Men jag har ialla fall bestämt mig för att återta vattenstämplar på mina bilder just nu. Det skyddar dom inte helt och fullt, men lite ialla fall. För jag vill ju verkligen att hon skall synas här hon också, utan att som sagt, blotta henne totalt.
Om ändå människor kunde lära sig etik, moral, lagar, regler och även lära sig att skilja på ditt och mitt. Hur svårt kan det egentligen vara? Varför sätta någon annans barn som omslagsbild?
Den omtalade omställningen - att bli mamma!
2013-05-15kl:17:31:00 | Kategori: Selma Luna Olivia
Jag och vår älskade dotter, 6 veckor gammal.
Sex veckor har gått sedan den där kvällen då jag fick upp världens vackraste flicka på mitt bröst. I sex veckor har jag varit mamma. Det är svårt att greppa.. Så länge jag velat och så länge jag hoppats. Så länge jag önskat och så länge jag väntat. Nu står jag här stoltare än en tupp. Mamma.. Fy farao vad fantastiskt!
Jag kan inte påstå att den där omtalade omställningen som slår nyblivna föräldrar likt en käftsmäll av chock har slagit mig. Det var vad jag fick höra skulle ske. Men allting har liksom bara kommit och skett helt naturligt. Givetvis har stunder varit jobbiga.. Som de kvällar då vår dotter varit otröstlig eller de dagarna då hon vägrat sova och bara vill ligga i min famn, där jag skall vanka fram och tillbaka i timmar. "Gud nåde dig mamma om du sätter dig ned, då blir jag hysterisk".Men de har inte varit chockartat eller framkallat någon form av ångestkänsla.. Vi bara är och vi bara gör.. Och framförallt så njuter vi.
Dagen vi kom hem och en följande vecka drabbades jag av baby blues. Jag grät, jag grät och jag grät och jag grät. Jag kunde titta på Selma och tårarna bara rann. Jag skulle säga något till J och tårarna bara rann. Jag fick ett samtal av mamma och tårarna bara rann. Av lycka såklart! Men även av trötthet. För det är självklart att jag är trött! Från att ha kunnat sova precis hur länge jag har velat, så är det plötsligt en liten mini-variant av mig och min kära som styr min dygnsrytm. Plötsligt är det en 4kg lätt flicka som bestämmer när jag skall slita upp tröjan och bli sittandes i soffan på obestämd tid, då är det strunt samma om jag är hungrig, vill ligga och kramas med J eller vill blogga. Men det får mig inte att längta efter den där egentiden som människor sade åt mig att njuta så mycket av innan hon kom. Jag vill ju bara vara med Selma.. Och så har det varit dom här 6 veckorna, vi har varit tillsammans dygnet runt hon och jag. Med undantag för när J varit på promenader med henne och jag fått sitta och jobba.
Förmodligen kommer önskan om egentid att nå mig också. Men som det är just nu så kan jag inte förstå den känslan människor präntade in i huvudet på mig när jag var gravid. Den där omställningen som skakar hela ens vardag.. För oss har det bara varit så att vår vardag har blivit väldigt annorlunda, på ett väldigt naturligt sätt. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli enkelt att få barn, jag hade inte väntat mig att jag skulle få sova hela nätter, kunna göra vad jag vill, när jag vill. Men det här med att bli mamma för första gången har varit långt ifrån så chockartat och omtumlande som jag blivit informerad om. Känslomässigt har denna lilla flicka tagit mig med storm, jag fullkomligt bubblar över av lycka, glädje och kärlek. Det gör alla de där jobbigare stunderna att verka så små och obetydelsefulla. Jag gör ju allt för denna lilla flicka och kommer så alltid att göra.
Jag är så otroligt tacksam att jag får uppleva det här. Att jag fått möjligheten att bära, föda och nu uppfostra vårt barn. Det är långt ifrån en självklarhet och att bli mamma är det största som hänt och någonsin kommer att hända mig. Klart som sjutton att de där jobbiga stunderna i det stora hela framstår som så små..
Foto: Jag själv
Allt vi köpt till vårt barn är onödig skit!
2013-03-21kl:07:24:00 | Kategori: Graviditeten - Allmänt
Man undrar ju hur länge man kan fylla en bägare innan den rinner över. För mig har det fyllts på och blivit fullare och fullare i snart en hel graviditet och jag börjar bli så matt och trött på allt tyckande att jag nog skulle kunna exploderat när som helst. Men jag har tålamod i mängder : )
Det är dock helt sanslöst, men vad det verkar som på omgivningen (då främst via bloggen och instagram) så har allt vi köpt eller planerat köpa varit värdelöst, fult, onödigt och allmän skit. Vi som förstagångsföräldrar är verkligen blåsta i många mer erfarna föräldrars ögon. Varför babysitter? Det KAN ju bli en bebis som inte gillar att sitta där i? Och varför DEN babysittern, det finns ju faktiskt dom som är så mycket bättre. Varför Babybjörn? Varför svängbara hjul på vagnen, fasta är så mycket bättre. Varför det babyskyddet? Varför inte hyra babyskydd, fy vad onödigt att köpa. Varför sämsta babyvakten? Varför köpa nu och inte sedan? Hon kanske inte kommer gilla.. Varför beställa nappar, den och dens bebis tog inte ens napp. För att inte tala om att vi faktiskt kan få missfall.. Vad gör vi då med alla grejer? Varför, varför, varför?
Jag kan inte lägga upp en bild på en enda ynka sak och även om det är saker vi redan har köpt, så skall det nedvärderas, dissas eller föreslås något dom den och den har och därmed är "så mycket bättre". Många gånger, kanske i de flesta fall egentligen, vill människor väl och det vet jag. Men jag börjar bli så matt på att vi inte bara kan få göra, prova, välja och köpa på vårt sätt, till vår dotter utan att någon skall behöva säga någonting alls. Vi är ju alla olika, har olika behov, önskemål, prioriteringar och förutsättningar. Det vi alla har gemensamt är att vi vill vårt bästa för våra barn/kommande barn - men vem avgör vad som är rätt och fel? Finns det ens några rätt och fel på det viset? Inte i mina ögon och jag skulle då aldrig någonsin lägga mig i någon annan förälders val.
Ta nu det senaste - den jag kallar "mat och sov-klocka". Då hävdas det att klarar man sig inte utan den så skall man minsann inte ha barn. "Din mormor hade ingen sådan till din mamma, den behövdes inte då och behövs inte nu". Nä, men min mormor hade inte dator, iPhone, iPad eller annat när min mamma var liten heller, men det finns och används flitigt av de flesta nu för tiden. Big news! Tekniken går framåt! Och vem har sagt att vi inte klarar oss utan klockan? Jag har skrivit i inlägget att man (läs: vi) inte viger sig åt den eller låter sig styras av den. Vi kommer inte väcka henne p.g.a. att det gått si och så många timmar, byta blöja eller mata för att det enligt klockan är dags. Men vi ser att den kan vara bra för att få en överblick på hur länge hon sovit eller hur länge sedan det var hon åt. Hon kommer ju få leva precis som hon gjort om vi inte haft en klocka, men för oss föräldrar kan det vara skönt att som sagt, få en överblick! Vi kanske tycker att den suger när vi väl börjat använda den, men är det inte då upp till oss att avgöra det? Går världen verkligen under om vissa saker inte kommer till användning?
Ber jag om tips tackar jag allra ödmjukast för att det finns fina människor som faktiskt tar sig tid att svara och berätta sina erfarenheter. Men när jag inte ber om det, utan bara lägger upp här i bloggen vad vi tänker oss, väljer och klurar på så är det inte roligt att få höra hur kasst allting är. Säger jag vid få tillfällen ifrån så är det i andras ögon "graviditetshormoner" som spökar eller så har jag fått en "taskig attityd". Jag vet redan innan att människor kommer tänka "oj oj, pregnancy-bitch" när dom läser det här inlägget, för att dom väljer att uppfatta det med en snäsig ton. Det är inte det jag är ute efter, jag skriver bara utifrån min egen uppfattning och mättnad. För mättad blir man när man får höra att man som förstagångsmamma "inte har någon koll, för man har aldrig upplevt..." Men lilla Linda kan vara lugn för "hon kommer märka när hon väl fått barn..". Att vi har vår bild, våra önskemål, våra mål, våra behov spelar ingen roll. Tänk om jag lyssnat och sugit åt mig av allting som skrivits under den här tiden, då hade jag nog haft panik för att föda. Hur skulle jag våga bli mamma när allt vi köper och gör är så otroligt fel?
Det är nog en himla tur att jag är så otroligt lycklig och harmonisk i den här resan. Att jag njuter varje dag, att jag längtar och att vi är så skrämmande överens jag och barnets blivande pappa. För det är ju vi som skall bli föräldrar till detta lilla liv. Det är tur att vi känner oss så trygga och redo. Att vi vet att vi kommer göra och redan gör vårt allra bästa för detta mirakel som skall komma till oss. Och att vi hela tiden har stått med våra fötter på jorden och hela tiden har varit överens om att göra på vårt sätt! Men jag kan inte låta bli att bli irriterad på att människor tycker sig ha rätten att lägga näsan i blöt, bara för att vi skall få barn. Det kommer garanterat fortsätta sedan också. Hur svårt kan det vara att låta andra göra som dom vill? :)
Debatterar i "Vi Föräldrar - GRAVID"
2013-02-13kl:13:20:00 | Kategori: Blandat 2013
För en tid sedan fick jag förfrågan om jag ville delta i "på smällen-duellen" i Vi Föräldrar GRAVID. Ämnet ser ni på bilderna ovan. Riktigt roligt tyckte jag och tackade JA till förfrågan om att skriva min "debattartiken", men ett solklart NEJ när det kommer till svaret på själva debatten. Min kära svärmor råkade faktiskt ut för just detta när hon väntade min fästman, tack och lov (hihi) för det slutade med ett mycket finare namn än som var tänkt från början. Så visst kom det något gott ur det, men jag står fast vid att jag inte tycker att man "stjäl" ett namn som man vet att någon av ens nära vill ha på sitt kommande barn, varesig hon är gravid eller ej.
"..det är ett så stort och betydelsefullt beslut att jag själv aldrig skulle kunna döpa mitt barn till ett namn jag vet att min vän drömmer om att ge sitt. Det skulle kännas som ett svek, som om jag tar någonting som tillhör och betyder mycket för henne. För så känner vi för namnet vi har valt* till vår dotter. Det är något vi känner starkt för, som vi älskar och som vi förknippar med vårt kommande barn." - Linda, i Vi Föräldrar.
Nu handlar givetvis inte detta om namn man gillar och pratat om överlag, att barn inte skall få heta samma sak som något annat barn eller liknande. Och det är självklart att man kan ha samma smak! Det handlar om specifika namn som betyder något speciellt för en själv eller ens vän och som den andre vet om. Därför tycker jag att David Sundin som debatterar mot mig, överdriver ganska mycket i sin text. Jag skulle bli besviken om någon av mina nära, som vet vilket namn vi vill ha till vår dotter, skulle norpa det innan oss. Det handlar ju inte om att vara unik med sitt namn, ensam om det o.s.v. Det är mest principen att man väljer något som betyder mycket för någon annan och därmed riskerar att såra en som står en nära. Sedan ÄR det inte speciellt kul om flera ungar skulle ha samma namn i en nära vänskapskrets, väldigt komplicerat om inte annat. Det här med att namnet blir "taget" kan ju ske av en ren slump också såklart, men det är en helt annan historia.
Nåja, köp Vi Föräldrar nr 1 2013 (feb-apr) för att läsa hela artikeln : )
Hur ställer ni er övriga till den här frågan?
ÄR det okej att sno sin väns bebisnamn?
*Nu får vi bara se om det kommer ut en liten krabat som återspeglar det namnet. Annars har vi givetvis andra vi gillar också. Men medans hon ligger i magen känns det väldigt rätt och naturligt att hon är en "sådan" iaf.
9 januari 2013
2013-01-09kl:13:05:00 | Kategori: Dagens Lily
Tröja - ChillNorway | Leggings - Boob
Jobba hemma dag passade perfekt, då regnet faller ned över vår stad. Kläderna fick bli minst sagt passande. Det skönaste som finns, speciellt nu som gravid, är en mysig tröja och ett par leggings. Älskar citatet bak på min tröja och som jag tidigare nämnt är boob's mammatights de skönaste ever.
Hur som helst.. Jag skall snart återgå till jobb, men först några ord om "Genusinlägget" jag skrev. Det brusade verkligen upp till diskussion och vissa har verkligen förstått vad jag ville få fram, att jag bara skrivit en ytlig del av allt vad det innebär, eftersom att det var ett svar på den kritik som kommit in här hos mig, men som ändå delat med sig av sina tankar och erfarenheter. Medans andra endast kallar mig trångsynt, inskränkt och att det är synd om vårt barn. Klart jag vet att det innebär så mycket mer och att det är hur kläderna man tar på sitt barn, påverkar omgivningens bemötande - som i sin tur kan påverka barnet och dess självbild, syn, m.m. Att genus inte innebär att man vill ta bort båda könen och göra oss till ett s.k. "hen", utan snarare att samhället skall bli jämställt och att hen är ett pronomen som används när man inte vet kön eller när det helt enkelt är oviktigt. Sedan att jag är ny inom detta och därmed inte är lika insatt, kunnig eller ens håller med i allting på samma sätt som en person som lagt ned mycket tid och kraft på att sätta sig in i allt vad genus innebär är uppenbarligen skit samma. Jag har skrivit ett långt inlägg om detta, men jag vet inte om det ens är lönt att publicera, då jag märker att många redan har fått en bild av hurdan jag är och hur jag ställer mig till saker och ting och tolkar min text därifrån. Det inlägget kommer att tolkas på flera olika sätt, precis som mitt förra gjorde och då känns det lönlöst att försöka förklara. Så jag tror att jag sätter punkt här, för jag vet vart jag står som blivande mamma och att vi kommer göra vårt allra bästa för vårt kommande barn är det viktigaste.
En blivande mammas tankar om genus
2013-01-07kl:17:10:00 | Kategori: Graviditeten - Allmänt
Jag misstänkte ganska tidigt, redan innan jag gick ut med graviditeten i bloggen,
att det kommer inkomma kommentarer om genus här i bloggen. Att det skulle komma såpass tidigt och innan vi ens visste könet på vårt barn trodde jag dock inte. Jag tänkte i alla fall att jag skulle skriva ett inlägg om min egen inställning till ämnet just nu, då det dagligen trillar in frågor, påhopp och diverse kommentarer om detta. Tilläggas bör att jag inte är 100% insatt i ämnet och har alltså inte forskat eller fördjupat mig i allt vad det innebär.
Först och främst vill jag säga att mycket av det "genus" står för är väldigt vettigt. Att ge ett barn fler möjligheter och inte forma dom eller låta dom formas utefter begränsning av leksaker, kläder m.m. Det ser och har jag alltid sett som en självklarhet. Jag kommer aldrig hindra mitt barn från att leka med bilar, leka med dockor, eller vad barnet än vill göra, oavsett kön. Spela fotboll, rida, dansa balett eller liknande. Vill vår dotter börja brottas, ja då får hon givetvis prova på detta med.
Ja, vår dotter kommer att få veta att hon är en flicka, hon kommer att bära klänningar, hon kommer att bära rosa och hon kommer även att bära spets - detta utesluter dock inte allt annat! Hon kommer för oss vara en hon och inte en hen. Men för mig handlar det om så otroligt mycket mer. Det handlar inte om kläderna som hon bär, utan bemötandet från oss vuxna runtomkring. Det är upp till mig som mamma och hennes pappa att fostra henne till en empatisk, stark och trygg person och det är jag övertygad om att vi kommer kunna göra - trots att hon har "en rosa klänning" på sig. Även om vi kommer klä henne i kläder som vi tycker är fina, vackra, snygga, söta, gulliga, tuffa eller vad det nu än må vara, så kommer ingen av oss lägga tyngd i vad hon har på sig när vi bemöter henne. Hon kommer att ha en mamma som tar otroligt mycket egna initiativ, är väldigt självgående och inte ber om hjälp från "mannen i hemmet" för att kunna göra någonting. Hon kommer ha föräldrar som delar lika på det mesta, inte lever könsfördelat att kvinnan gör si och mannen gör så, att den andra tar för givet att han skall skruva möbler eller att hon skall tvätta. I vårt hem och i vår familj är ingen av oss speciellt ytliga. Visst jag tycker att det är ofantligt roligt med kläder och frisyrer, men det är ingenting jag utåt lägger fokus på, mer än som inspiration i bloggen. Men framförallt, hon kommer att växa upp i ett kärleksfullt hem där hennes mamma och pappa inte bara kommer visa sin oändilga kärlek till henne, utan sin kärlek till varandra, ömsesidig och respektfull kärlek. Det tycker jag är viktigt! Jag vill tillägga att vi skulle ha precis samma inställning om vi väntade en pojke eller om vi någon gång kommer få en pojke - vi vill såklart att han skall växa till en stark, trygg och empatisk person. Skulle det vara mindre viktigt eller lättare om vår dotter istället skulle ha varit en son? Knappast!
Det jag känner har gått för långt är att många gånger håller inte "ge ditt barn 100 möjligheter istället för 1". Det är okej att köpa Hello Kitty och klänningar till pojkar, men man hindrar ändå flickorna från det? Det är så mycket som fastnat i just kläder och färger. Det är okej att klä pojkar i klänning men inte flickor. Jag vet att detta inte gäller alla, det vet jag till hundratio procent! Men min uppfattning av kritiken jag fått från de som kämpar för detta är att det sker i rena påhopp och antaganden, istället för ifrågasättningar. Bara för att jag själv är en riktigt "rosa tjej" nu, så betyder det inte att jag alltid har varit det eller kommer tvinga in min dotter i ett fack där hon skall daltas med eller behandlas som en docka. För jag står fast vid att det är vi vuxna som skall tänka på hur vi bemöter barnen, varesig dom är klädda sött, tufft, neutralt, dovt eller färgglatt. Det sitter inte i kläderna i sig.
Jag vill tillägga att jag inte skriver detta för att skapa debatt, att älta, ifrågasätta eller liknande. Men eftersom att jag får så otroligt mycket påhopp och kritik så ville jag skriva mina egna tankar samlat på ett ställe. Det går att gå otroligt mycket djupare i det här. Hur vi kommer bemöta henne för att hon skall bli en stark individ, hur jag kommer hantera andra betydande människor i hennes liv och deras bemötande mot vår dotter, exempelvis ifrån mor och far-föäldrar till framtida förskolepersonal o.s.v. Men just nu får det räcka såhär.
Gravidhormoner eller bara befogade känslor?
2012-11-23kl:17:01:41 | Kategori: Graviditeten - Allmänt
Usch, jag fick ett smärre utbrott imorse efter att ha fått ytterligare en kommentar där vi ifrågasätts varför vi handlar till vår bebis - för vi kan ju faktiskt få missfall! Jag brukar bemöta dessa på två olika sätt, ignorera eller ge vårt konkreta svar om varför vi handlar. Men jag har gått och funderat på detta under dagen på jobbet och kände att jag ville ta upp det här i bloggen också. Skriva av mig, dela tankar o.s.v. liksom.
"Det blir vanligare och vanligare med sena missfall,
varför köper du så mycket grejjer? det är ju ett halvår kvar??"
Först och främst har vi lite mer än 4 månader kvar tills vår lilla kommer. 4 månader där vi skall göra om hemma, rensa, köpa nytt, organisera o.s.v. och även 4 månader där vi skall inhandla både små och stora saker som faktiskt behövs för att underlätta det nya livet som mamma och pappa. 4 månader där jag både jobbar och sköter ett eget företag. 4 månader där jag bara kommer bli större och större, kanske tröttare och mer orkeslös. Kanske får krämpor eller liknande. Men också 4 månader där jag fortfarande KAN känna mig lätt som en fjäder och full av energi. Det vet vi inte såhär på förhand, men vi vill helt enkelt handla nu, inte bara för att det är praktiskt att dela upp kostnader o.s.v. utan för att det är roligt, mysigt och helt fantastiskt att förbereda för det största vi någonsin varit med om!
När det kommer till hurvida sena missfall blir vanligare och vanligare skall jag inte uttala mig, det har jag ingen kunskap gällande, även om jag tycker att det låter otroligt märkligt. Men som gravid oroar man sig redan för vissa saker och jag vägrar låta den lyckan och glädjen jag känner inom mig, trängas bort av hemska tankar om att något faktiskt kan gå fel. För det är jag redan så medveten om, det kan alltid gå fel, både under graviditet, förlossning eller när bebisen är ute. Men vi väntar barn och hoppas givetvis att vi kommer få träffa henne, fullt frisk och kry, i april.
För mig är det så obegripligt hur människor kan känna att dom har något med andras val och planering att göra. Jag har märkt detta väldigt tydligt sedan jag blev gravid. Att bli ifrågasatt hit och dit, intalad att vårt sätt är fel och andras sätt är rätt. Varför ta reda på kön? Varför köpa klänningar? Varför köpa rosa? Varför skruva ihop sängen? Varför köpa nu och inte sedan? Varför, varför, varför? Det är ju mycket bättre att göra si eller så. Jag skulle själv aldrig göra det, för jag tycker att det är helt upp till var och en varesig man skruvar ihop sängen när det är 1 vecka kvar eller direkt efter plusset.
Jag kan egentligen fortsätta i evigheter, skriva hur mycket som helst.. Det kan vara gravidhormonerna som gör mig extra känslig, men jag tycker att jag har befogenhet att faktiskt känna att den här resan är upp till oss. Det är vi som skall vi föräldrar till vårt barn, det är vårt hem, våra pengar, våra förberedelser. Hur svårt kan det vara att bara respektera och acceptera att vi alla är olika och gör på olika sätt, utan att ifrågasätta?
Ha en bra fredag!
Typ..
Typ..
Till er ♥
2012-10-18kl:10:14:52 | Kategori: Tänkvärt!
Lilla magen i vecka 14 ♥ Foto: Emma Bertilsson
Jag känner att jag måste få tacka er! Jag tycker att det är så hemskt roligt att ni ger såpass bra respons här i bloggen. Det glädjer mig ända in i själen så fort någon av er lämnar en liten (eller lång) välmenande kommentar.
Under alla år jag gjort mina (nästan dagliga) uppdateringar här i bloggen så har det framförallt varit för min egen skull. För att jag skall kunna gå tillbaka, minnas, få ge utlopp för viss kreativitet och liknande. Det har varit för att jag vill, för att jag tycker om och för att jag älskar det här med bloggandet. En plats att gå tillbaka till när själva verkligheten ibland känns lite för påtaglig också. Här väljer jag vilka delar av min verklighet som skall visas och det känns så skönt att kunna ha den kontrollen. För givetvis är det så, som bloggare delar man inte med sig till 100% av sitt liv. Inte jag ialla fall. Även om allt som syns här är jag och min sanning. Det har dock varit en frustrerande period, innan graviditeten blev offentlig. Det var ju något jag ville dela med mig av, men som helt enkelt fick vänta.
Nåväl, det var inte riktigt dit jag ville komma. Det jag ville komma till är er! För trots att den här bloggen till största delen handlar om vad jag vill, tycker, önskar och tror, så är ni egentligen det som gör det så otroligt roligt att faktiskt klicka sig in här varje dag. Jag skulle ljuga om jag klickade in med första förväntan att "det skall bli så roligt att skriva nästa inlägg". Det jag gör först, varje gång jag loggar in, är att läsa era kommentarer. Efter att den nya svars-funktionen på blogg.se dök upp så besvarar jag så gott som alla kommentarer här i bloggen och visar min tacksamhet på det sättet. Men jag kände ändå att jag ville skriva det öppet till er också. För jag är så tacksam!! Det ni ger till mig, vill jag ge tillbaka. Även om jag förstår att ni kikar in här för att ni faktiskt tycker om bloggen och därmed får ganska mycket därigenom också.
Det är fortfarande, efter alla år, så svårt att förstå att tusentals personer väljer att läsa om mig och mitt liv varje dag. Men jag är så glad för att det är så! För det ger så otroligt mycket. Nya vänner, nya kontakter, energi i form av peppande ord, möjligheten att glädjas eller glädja andra o.s.v. Och återigen - det är jag tacksam för.
T a c k ♥
2012-01-31kl:15:08:44 | Kategori: Tänkvärt!
Jag måste bara få tacka alla underbara människor som kommenterade mitt förra inlägg. Jag har läst varenda kommentar med en varm känsla i magen. Vad underbara ni är! Att skriva så peppande ord till en människa ni egentligen inte ens känner, visa omtanke och medmänsklighet.
Det brukar inte vara speciellt mycket kommentarer här i bloggen och därför känns det ofta så avlägset att det faktiskt är tusentals människor som läser om mig varenda dag. Det blir liksom bara en siffra på ett diagram. När ni sedan i text visar att ni faktiskt existerar så blir det så mycket mer verkligt. Och det uppskattar jag verkligen till tusen! Det vill jag att ni skall veta.. Tack igen!
Det brukar inte vara speciellt mycket kommentarer här i bloggen och därför känns det ofta så avlägset att det faktiskt är tusentals människor som läser om mig varenda dag. Det blir liksom bara en siffra på ett diagram. När ni sedan i text visar att ni faktiskt existerar så blir det så mycket mer verkligt. Och det uppskattar jag verkligen till tusen! Det vill jag att ni skall veta.. Tack igen!
Ett öppet brev om kritik och påhopp
2012-01-30kl:16:35:26 | Kategori: Tänkvärt!
I början när min blogg växte sig större så besvarade jag ofta den kritik och påhopp som dagligen trillade in här i bloggen. Nu, ett par år senare, så trillar kritiken fortfarande in men jag har valt att försöka att inte lägga någon energi på den och absolut inte besvara den. Med kritik menar jag givetvis inte konstruktiv sådan, utan rena påhopp.
Men jag är trots allt inte mer än människa. En människa som i princip varje dag under flera års tid har lagt ned både tid och kraft på den här bloggen. Jag är otroligt tacksam över den respons jag får här, alla härliga människor som klickar sig in här och uppskattar att läsa om mig, gillar att se mina bilder, mina projekt och liknande. Men det finns fortfarande en skara människor som väljer att försöka trycka ned mig, både några jag känner eller tidigare känt (IP-adresser jag avslöjat) samt personer som för mig bara är just det, en människa. Som av egen fri vilja har klickat sig in här, men av någon anledning inte gillar den jag är eller det jag gör.
Det är ju naturligt att det är på det viset! Alla människor kan inte älska alla. Men det jag inte förstår och egentligen aldrig har kommit underfund med under alla dessa år är varför man inte bara väljer att klicka på det röda krysset uppe i höger hörn. Hur svårt kan det egentligen vara?
Jag är tragisk för att jag inte bildar en egen familj, istället för att lägga upp bilder på andras barn. Jag är för ful för att lägga upp bilder på mig själv. Jag har alldeles för mycket reklam här i bloggen. Jag är äcklig, fet, horig, dålig o.s.v. Jag bloggar för mycket om si och för lite om så. Varför skall jag lägga upp bilder på någons "fula barn", för det ger ju varken mig eller mina läsare något? Ibland kommer det riktigt råa kommentarer som jag nog inte riktigt tror att ni kan förstå att det faktiskt gör. Exempelvis att dom hoppas på att jag aldrig kommer kunna bli mamma. Att jag förevigt blir ensam o.s.v.
Många gånger den senaste tiden har tankarna slagit mig, funderingar om vad som egentligen är bäst. Ignorera påhoppen eller besvara dom. För stunden känns det bättre att på något sätt ha "försvarat sig", men i längden blir inte påhoppen färre. Å andra sidan så blir dom inte färre när jag ignorerar dom heller, men jag vet inte om det känns bättre i hjärtat att inte ägna dom min tid i form av ett svar. Jag vet inte riktigt vad som är det bästa.. Vad tror ni? Hur tänker ni ang. detta?
Dan' före dopparedan'!
2011-12-23kl:17:03:41 | Kategori: Tänkvärt!
Hej vänner!
Och så var det dan' före dopparedan' och jag har 3 timmar kvar innan det är dags för en ledig julhelg (nåja, 2 dagar ialla fall, jobbar igen på annandagen). Skall bli otroligt mysigt med julafton! Tillbringa en hel dag tillsammans med familjen, god mat, prat och skratt och bara jul-mysa helt enkelt.
Känner mig dessutom förjäkla trött på 2011, så 2012 är välkommet! Det har varit ett väldigt givande år med min företagsstart o.s.v. Men stundvis har det varit ett jävligt pissigt år också med trötthet och för många bollar i luften. Missförstå mig inte, jag älskar att ha mycket att göra och många projekt igång, men det har kommit dagar så jag säckat ihop totalt. Dessutom har jag insett att jag inte kan vara så godtrogen och givmild hela tiden, för det är inte alla människor som ger tillbaka. Jag menar inte fysiska ting, utan energi och omtanke. Jag är allergisk mot skitsnack och blir väldigt illa berörd när jag märker att folk gör detta bakom ryggen på mig. Gör jag något som irriterar eller stör - SÄG det isf, för det är aldrig någonsin min mening att göra just detta.
Som sagt, välkommen 2012, jag hoppas verkligen att du kommer bjuda på mycket fantastiska och spännande ting! Jag hoppas att det skall bli mitt år, där jag kan anta många nya utmaningar och växa som person! Nu blickar jag framåt!
Foto: Emma Bertilsson
Och så var det dan' före dopparedan' och jag har 3 timmar kvar innan det är dags för en ledig julhelg (nåja, 2 dagar ialla fall, jobbar igen på annandagen). Skall bli otroligt mysigt med julafton! Tillbringa en hel dag tillsammans med familjen, god mat, prat och skratt och bara jul-mysa helt enkelt.
Känner mig dessutom förjäkla trött på 2011, så 2012 är välkommet! Det har varit ett väldigt givande år med min företagsstart o.s.v. Men stundvis har det varit ett jävligt pissigt år också med trötthet och för många bollar i luften. Missförstå mig inte, jag älskar att ha mycket att göra och många projekt igång, men det har kommit dagar så jag säckat ihop totalt. Dessutom har jag insett att jag inte kan vara så godtrogen och givmild hela tiden, för det är inte alla människor som ger tillbaka. Jag menar inte fysiska ting, utan energi och omtanke. Jag är allergisk mot skitsnack och blir väldigt illa berörd när jag märker att folk gör detta bakom ryggen på mig. Gör jag något som irriterar eller stör - SÄG det isf, för det är aldrig någonsin min mening att göra just detta.
Som sagt, välkommen 2012, jag hoppas verkligen att du kommer bjuda på mycket fantastiska och spännande ting! Jag hoppas att det skall bli mitt år, där jag kan anta många nya utmaningar och växa som person! Nu blickar jag framåt!
Foto: Emma Bertilsson
Det är okej att känna..
2011-09-02kl:01:28:00 | Kategori: Tänkvärt!
Till Salu!
2011-02-14kl:17:58:16 | Kategori: Tänkvärt!
Jag fick ett mail från en tjej som heter Amanda idag. Hon berättade att hon sett mina hundar ute på blocket till försäljning.. Det gick kalla kårar längs min rygg och innan jag klickade på länken så höll jag tummarna för att det helt enkelt var en bild som liknade mina. Men icke.. Det var mina prinsessor på annons.
Jag hörde av mig till Sara som blev fly förbannad! Både hon och jag har ringt till personen som lagt ut annonsen och jag trodde egentligen att det var ett fejk-nummer. Men när jag fick svar och personen hävdade att hundarna var hennes ("Den svarta är såld, men den beiga finns kvar") blev jag vansinnig! Jag frågade om hon driver med mig och berättade att det är MINA hundar hon har bild på i sin annons. Hon blev ganska ställd.. "Det är olagligt och fullkomligt idiotiskt det du gjort" sade jag till henne. Det är svårt att beskriva den ilska man känner när det handlar om två av det mest värdefulla ting i sitt liv. Vilket jävla ägg!
"Men mina hundar ser precis likadana ut" sade hon till mig.
"Det spelar väl för tusan ingen roll" svarade jag "det är ju fortfarande MINA hundar du utger dig för att sälja"
Stort tack till dig Amanda, skall sätta mig och svara på ditt mail så snart jag slutat på jobbet.
Känslomässig kaos?
2011-01-13kl:16:23:21 | Kategori: Tänkvärt!
Hej vänner!
Herrejösses.. Idag inträffade en incident som fick mina känslor att åka berg och dalbana.. Jag är väldigt självgående och löser gärna saker och ting i tysthet - med mig själv. Små saker som jag känner inte är värt att riskera en konflikt eller liknande struntar jag helt enkelt i, viftar bort det och tänker på annat. Jag tycker verkligen inte om konflikter..
En annan sak jag ogillar är att bli missförstådd. Jag är ganska lättsam av mig och därför tänker inte jag på saker som andra kanske ser som ett problem eller någonting jobbigt. Faktum är att jag i princip aldrig ser problem i någonting. Saker folk ifrågasätter kan därför komma som en chock för mig och ibland förstår jag ingenting alls. Men för mig är det självklart att bara för att jag själv inte ser någonting konstigt, jobbigt eller problematiskt, så finns det faktiskt människor som gör det. Då skall dom givetvis få ifrågasätta och undra - det som dock är viktigt för mig då är att dom även lyssnar på mig och vad jag har att säga, att jag får förklara eller berätta hur jag känner om situationen ifråga också.
Förr var jag en riktig gråt-Maja, men tårar trillar ytterst sällan ned för mina kinder nu för tiden. Men alla känslor, tankar och händelser den senaste tiden har verkligen samlats på hög.. Och det fick jag bekräftat idag.. Jag grät. Kanske inte av situationen ifråga, utan för att jag helt enkelt samlat på mig så mycket under en tid och detta blev helt enkelt den utlösande faktorn. Även om det var ganska lugn och försiktig gråt, så har tårarna aldrig trillat nedför kinderna i sådan rasande fart innan, dom har verkligen samlats där inne under en längre tid. Det känns skönt på ett sätt och det löste sig såklart! Men har även fått mig att fundera över vissa saker. Den här bloggen bland annat!
Herrejösses.. Idag inträffade en incident som fick mina känslor att åka berg och dalbana.. Jag är väldigt självgående och löser gärna saker och ting i tysthet - med mig själv. Små saker som jag känner inte är värt att riskera en konflikt eller liknande struntar jag helt enkelt i, viftar bort det och tänker på annat. Jag tycker verkligen inte om konflikter..
En annan sak jag ogillar är att bli missförstådd. Jag är ganska lättsam av mig och därför tänker inte jag på saker som andra kanske ser som ett problem eller någonting jobbigt. Faktum är att jag i princip aldrig ser problem i någonting. Saker folk ifrågasätter kan därför komma som en chock för mig och ibland förstår jag ingenting alls. Men för mig är det självklart att bara för att jag själv inte ser någonting konstigt, jobbigt eller problematiskt, så finns det faktiskt människor som gör det. Då skall dom givetvis få ifrågasätta och undra - det som dock är viktigt för mig då är att dom även lyssnar på mig och vad jag har att säga, att jag får förklara eller berätta hur jag känner om situationen ifråga också.
Förr var jag en riktig gråt-Maja, men tårar trillar ytterst sällan ned för mina kinder nu för tiden. Men alla känslor, tankar och händelser den senaste tiden har verkligen samlats på hög.. Och det fick jag bekräftat idag.. Jag grät. Kanske inte av situationen ifråga, utan för att jag helt enkelt samlat på mig så mycket under en tid och detta blev helt enkelt den utlösande faktorn. Även om det var ganska lugn och försiktig gråt, så har tårarna aldrig trillat nedför kinderna i sådan rasande fart innan, dom har verkligen samlats där inne under en längre tid. Det känns skönt på ett sätt och det löste sig såklart! Men har även fått mig att fundera över vissa saker. Den här bloggen bland annat!
Vägen till mitt körkort!
2010-12-20kl:14:57:02 | Kategori: Tänkvärt!
Nu kommer ni få ett ganska tydligt bevis på att vi bloggare är långt ifrån perfekta.
Månaderna gick och jag körde ingenting alls, men i september var det dags för min intensivkurs. Det var med kroppen riktigt peppad och laddad som jag och lillebror gick iväg på vår första teorilektion på Karlstad Trafikskola. Vi hade världens bästa lärare som gjorde lektionerna riktigt roliga. Vi varvade teori med körning och det var två ruskigt intensiva veckor för mig. Jag gick till trafikskolan för teori på morgonen, direkt till jobbet för att öppna butiken och sedan direkt till körskolan igen för körlektion. Mitt i detta flyttade vi även till vår nya lägenhet.
I slutet av dom två veckorna åkte jag och lillebror tillsammans med två till iväg till Grums för att göra halkbanan. Jösses vilket roligt moment! Timmarna flög iväg och det var något av det roligaste jag har gjort. Det var en mäktig känsla att för fösta gången sitta helt själv i en bil och köra. Riskettan gjordes kort därefter och jag fick tid för teoriprov och förarprov 3 veckor senare.
Jag kuggade.. Det var en riktig käftsmäll efter att jag vid första provet fick 51 poäng och gränsen för godkänt går vid 52. Det var tungt att lämna salen med en lapp "Icke Godkänt". Självförtroendet fick sig en riktigt törn, men jag laddade ändå för uppkörningen veckan därpå. Jag fick köra en runda i hela 50 minuter. Det började med en säkerhetskoll och jag fick kolla så att styrservo, bromsservo och bromsar funkade.. Han testade mig på fickparkering, stadstrafik, landsväg, motorväg, vanlig parkering, backa runt hörn, start i backe m.m. Det var ett riktigt rejält test alltså! När jag fick ett "Bra, nu åker vi tillbaka" slappnade jag av - det skulle jag inte ha gjort. Jag lyckades missa en något otydlig stopp-skylt och tog istället för givet att det var väjningplikt. Jag rullade sakta sakta sakta och sedan körde jag ut på stora vägen. Ni anar inte hur arg jag var på mig själv!! Hur klumpig får man bli?
Jag gjorde ändå det enda rätta när jag kom hem! Bokade om mina prov direkt. En väntetid på 3 veckor blev det innan det var dags igen. Jag var mer nervös andra gången och trots att jag pluggade ännu mer inför det här teoriprovet så kuggade jag igen. Som om inte det vore nog så fick jag, otroligt nog, 51p än en gång. Mitt självförtroende sjönk ytterligare! "Det här körkortet blir ALDRIG mitt" tänkte jag, men envis som jag är laddade jag om för uppkörning nummer två. När vi kom tillbaka till vägverket och hon berättar för mig att jag än en gång kuggat på mitt förarprov trodde jag att jag skulle gå i graven. "Du fick kämpa lite för mycket när du skulle backa ut från den där sluttande parkeringen". Att sitta där fullkomligt maktlös och än en gång få ett negativt besked tog knäcken på mig. "Fy fan.. Fy fan vad jag SUGER".
Men, som jag nämt tidigare är jag envis som en gammal get, direkt när jag kom hem bokade jag om proven för tredje gången. Lång väntetid igen, men tillslut var det dags för teoriprov och uppkörning. Ni kommer inte tro mig när jag berättar att jag, för tredje gången kuggade på mitt teoriprov. Vad jag fick? 50p! "Jääävla skiiiiit" var väl ungefär vad jag tänkte. Varför vill inte spärren släppa? Varför klarar jag det gång på gång på gång på gång på trafikskolan och via nätet med full pott? Varför skiter det sig när det väl gäller? Laddar om till uppkörning, men går in med inställningen "klarar jag de inte, går de ju att göra om" och ÄNTLIGEN satt det som en smäck! Min motivation och mitt självförtroende tog sig ett rejält lyft och jag sprang in på vägverket för att boka om teorin. Den 17 november var det dags igen och jag gick därifrån med ett provresultat på 60 poäng och ett papper som betydde att jag äntligen fått mitt körkort. Vilken lättnad!
Så hur lång tid tog det att få mitt körkort? Från det att jag började min intensivkurs (och därmed började min resa mot kortet) tog det ca. 2,5 månad (början av september-mitten av november) tills jag hade körkortet i min hand och då var 8-9 av det en lång väntan mellan proven. Jag kan bara säga till er som håller på att ta ert körkort nu - kämpa på och ge aldrig upp! Om du kuggar, tillåt dig själv att bryta ihop - men se till att resa dig igen! Det GÅR om man VILL, även om det kan ta lite tid..
Nick Vujicic - en hjälte!
2010-11-26kl:21:59:51 | Kategori: Tänkvärt!
Min underbara Jessica hade lagt ut ett klipp (det nedan) och jag kände att jag bara måste lägga upp klipp på denna kille här också. Han berörde mig så otroligt mycket.. Otroligt stark och inspirerande människa! Tänk om ändå alla hade en inställning som han..
Jag kan säga att mina kinder är våta..
Se det här också, här säger han något otroligt tänkvärt;
Katie Piper - förlorad skönhet (starka bilder!!)
2010-08-19kl:21:03:56 | Kategori: Tänkvärt!
I förrgår låg jag i sängen och vred och vände mig, jag var dödstrött men kunde ändå inte sova. Jag slog på TV:n och fick syn på en dokumentär på fyran.. Den handlade om modellen och TV-stjärnan Katie Piper, 25 år gammal.
Katie spåddes en ljus framtid och levde verkligen på sitt vackra utseende. Men så en dag år 2008 fick livet en drastisk ändring efter att hon fått kontakt med en man via facebook, Daniel Lynch. Dom började träffas och han var inte sen att förklara sin kärlek för henne. Daniel bjöd med henne till ett hotell där hon misshandlades och våldtogs under 8 timmar. Hon lyckades övertala honom att det fortfarande kommer vara dom två och han släppte henne fri.
Hon bröt givetvis med honom illa kvickt och försökte att undvika honom. Men han fortsatte att höra av sig, ringa henne och ville träffas. En dag när Katie var ute på stan i London där hon bodde fick hon ett samtal från honom. Dom pratade en stund och han frågade vad hon hade på sig.. Samtidigt ser hon en kille komma närmare och i handen har han en mugg. Hon reagerar på att han bär den långt framför sig och tror därför att det är en tiggare, hon förbereder sig för att ta upp en peng när han plötsligt slänger innehållet i muggen i hennes ansikte. Frätande syra!! Hon får panik och känner hur huden i hennes ansikte och på hennes händer fort fräter bort och i ren panik flyr hon in på ett café i hopp om att få hjälp.
Attacken fångades på övervakningskameror.
Gärningsmännen..
Det visar sig vara hennes ex Daniel Lynch som skickat en annan kille vid namn Stefan Sylvestre för att just attackera Katie med syran, som brände igenom alla tre lager hud samt gjorde henne blind på ena ögat. I början kunde hon inte heller prata, utan fick skriva små lappar för att kunna komunicera med sina nära och kära.
Efter syra-attacken.
Katie blev fullkomligt sönderfrätt och fick genomgå hela 30 operationer för att ens kunna få i sig föda. Hon är en av de första i världen som vetenskapen prövar en ny metod på. Kirurgteamet på Chelsea and Westminster Hospital, ledda av Dr. Mohammad Jawad, tog först bort all hud som hade kommit i kontakt med syran. Sedan började de bygga upp hennes ansikte på nytt, med hjälp av ett artificiellt hudsubstitut och bitar av hud från andra delar av hennes kropp. Hon tvingas gå runt med tryckmask 23 timmar om dygnet för att hålla huden fuktig, släta ut den samt platta till ärren.
Katie's halva tryckmask.
Men Katie vill inte vara anonym! Hon vill berätta sin historia, hon vill visa vad männen har gjort med henne. Hon berättar även att hon är precis samma person som innan, även om hon ändå är lite annorlunda. Männen fick livstids fängelse för detta och kommer avtjäna ett minimum på 16 år.
Jag tycler dock att dokumentären hade en ganska dum titel "förlorat skönhet". För nog är hon en skönhet allt och herregud vilken kämpe sedan! Där har vi en tjej att beundra kan jag tala om! Missade du dokumentären sänds den 22/8 på TV4 igen. Jag kommer se den då också.
Katie idag;
Fenomenet Facebook
2010-07-08kl:19:34:47 | Kategori: Tänkvärt!
Vissa har jag fortfarande kontakt med, umgås med få.. Men flera av klasskamraterna har jag inte sett på hur många år som helst. Skulle jag känna igen dom? Skulle dom känna igen mig? Jag vet inte.. Men jag hoppas det! Vi hade trots allt många fina år tillsammans : ) Hur häftigt vore det inte med en reunion?
Graviditet!
2010-07-04kl:23:37:09 | Kategori: Tänkvärt!
Så fort jag läggen in en helkroppsbild på mig så kommer det kommentarer ang. min "gravid-mage". Vissa tar för givet och gratulerar medans andra frågar och undrar. Jag svarar ständigt och kände att det var dags att ta upp det i ett inlägg.. Jag börjar bli trött på frågor nu!
Ja, jag har gått upp i vikt - men det beror inte på en graviditet. Jag är ledsen att göra alla er som hoppas på att Lilly-bloggen snart skall bli en "blivande mamma"-blogg besvikna, men ni får vänta ett tag till. Det är helt enkelt lite för mycket av den goda colan och lite för mycket skräpmat som fått mig att svälla. Jag lär försöka ta tag i det framöver, men just nu finns inte motivationen till motion och träning.
För att prata graviditet då.. Ja, jag är mentalt klar! Jag känner mig mogen för att bli mamma, men det är så mycket mer än kärlek jag känner att jag vill kunna ge. Även om jag känner mig mogen, känner jag mig ändå inte riktigt redo! Jag vill helt enkelt ha lite mer saker ordnat för mig innan jag sätter en liten till jorden.. Vi har pratat barn och vi vill ha barn - men inte just nu! För tillfället njuter jag istället av mina nära och kära och deras småttingar och det räcker för mig. Kan ni läsare där ute vara snälla och sluta tjata om "min stora mage" nu? Tack!
Ja, jag har gått upp i vikt - men det beror inte på en graviditet. Jag är ledsen att göra alla er som hoppas på att Lilly-bloggen snart skall bli en "blivande mamma"-blogg besvikna, men ni får vänta ett tag till. Det är helt enkelt lite för mycket av den goda colan och lite för mycket skräpmat som fått mig att svälla. Jag lär försöka ta tag i det framöver, men just nu finns inte motivationen till motion och träning.
För att prata graviditet då.. Ja, jag är mentalt klar! Jag känner mig mogen för att bli mamma, men det är så mycket mer än kärlek jag känner att jag vill kunna ge. Även om jag känner mig mogen, känner jag mig ändå inte riktigt redo! Jag vill helt enkelt ha lite mer saker ordnat för mig innan jag sätter en liten till jorden.. Vi har pratat barn och vi vill ha barn - men inte just nu! För tillfället njuter jag istället av mina nära och kära och deras småttingar och det räcker för mig. Kan ni läsare där ute vara snälla och sluta tjata om "min stora mage" nu? Tack!
Bild från gravidfotograferingen Janni fick av mig när hon väntade Lilly.
Fotograf: Emma Bertilsson
