"Du överbeskyddar dina barn"

Om jag ändå kunde räkna antalet pekpinnar jag fått när det kommer till mitt/vårt föräldraskap.. Det kan vara allt från hur vi valt att klä barnen till hur vi valt att göra med förskolan. Om människor bara kunde acceptera att vi alla är olika och likaså är våra barn, vårt sätt att se på föräldraskapet och vårt behov av tid ifrån varandra, eller för all del - vara med varandra!
 
Vår stora ambition som föräldrar är att skydda våra barn - den tror jag de allra flesta föräldrar delar. För oss innebär att skydda våra barn att göra vårt bästa för att undvika att dom gör sig illa, att ge dom mat på bordet och tak över huvudet, men framförall att ge som kärlek och trygghet. Vi anser att vara mycket med våra barn ger precis det - trygga barn! Ändå är det människor som skall tycka, tänka och undervisa oss i huruvida vi bör göra för att barnen skall "klara sig själva". Detta gör mig irriterad, men också väldigt fundersam!

Vi har två barn, det vet ni ju, dom är 1år respektive 4 år. I mina ögon är det små barn! Såpass små barn att dom
behöver en vuxen hela tiden. Det kan vara allt att leka ute på gården till att krypa till sängs för natten, jag anser att det är varje förälders/vårdnadshavares uppgift. Dom behöver oss nära, sin trygga punkt och stöttepelare. Och vi vill vara nära dom! Barn behöver få vara barn, så varför i hela friden skall vi "träna våra små" på att vara ifrån oss!? Varför skall vi lämna bort barnen bara för att dom skall vänja sig vid det? Jag förstår det inte.. Det kommer en tid när barnen inte längre vill ha oss med hela tiden, det kommer en tid där barnen är mer borta än hemma, går i skolan, cyklar till kompisar, sover borta med vänner och liknande. Varför skynda på det hela?
 
Jag tänker såhär.. Att vi som föräldrar visar för våra små barn att vi finns där, att dom kan räkna med oss och lita på att vi gör vårt allt för deras skull. Vi överöser dom med kärlek och vår tid, vi hittar på saker med dom och vi tillbringar vår vakna tid tillsammans. Så har vi alltid gjort! Detta har medfört att vi fostrat en väldigt trygg fyraåring. Givetvis har vi varit ifrån varandra - Selma har sovit hos sin mormor och morfar (både på sitt eget och vårt initiativ), hon har gått 15h/vecka på förskolan och det har aldrig någonsin varit några problem att lämna henne. För hon vet att vi kommer tillbaka. Varför skall vi behöva hetsa och tänka på att vi "borde" lämna henne utan oss för att hon på något vis skall utvecklas själv? Hon utvecklas ju massor ändå! Vi utvecklas tillsammans.
 
Det finns många anledningar till att vi väljer att stanna kvar på kalas med stora barngrupper. Selma vill att vi stannar, det väljer vi att lyssna på, det bringar trygghet hos henne. Men det är också en trygghet för oss som föräldrar samt en trygghet för de föräldrar som anordnar kalasen. Vi kan hjälpa henne eller hennes vänner, vi kan underlätta för föräldrar som har fullt upp att rodda med allting runtomkring och vi har framförallt en väldigt trevlig stund tillsammans med vårt barn. 
 
Att hon inte får vara ute och leka själv är för oss solklart. Hon är för liten för det! Hon är väl medveten om att hon inte får lämna gården, hon är väl medveten om vilka förhållningssätt vi satt upp för att hon skall vara trygg. Men jag kan känna att det vore naivt att lita på att hon skulle styra sina impulser helt och fullt, neka vänner om dom hittar på bus som att lämna gården eller liknande eller bara prova vad som händer om hon skulle.. Hon är fyra år!! Hon kan skada sig och göra sig illa m.m. Och framförallt litar jag inte på människor runtomkring, det händer så mycket hemskheter och jag skulle aldrig förlåta mig själv om någonting hände henne. Vi övervakar inte varje steg hon tar, hon leker med vänner, hoppar studsmatta, cyklar, springer, leker. Men vi finns intill, nära till hands, vi och våra vänner hjälper barnen att lösa eventuella konflikter och vi finns där om någonting skulle hända.
 
Jag menar givetvis inte att vi sitter klistrade vid varandra 24/7. Men jag anser att det absolut inte krävs att lämna bort barnen för att dom skall bli trygga i situationer där vi föräldrar inte finns intill. Jag anser att det vore struntprat att hävda att barn som är mycket med sina förädrar skulle bli så beroende av dom att dom blir hämmade i livet. Tvärtom! Jag tror att närvarande föräldrar bygger en trygg grund att stå på och vi vårdnadshavare är barnens trygga grund när dom är små. Jag är också väldigt glad att mina barn har andra vuxna i sitt liv som dom har stort förtoende för och som finns där för våra barn vid de tillfällen där vi inte finns intill. För ja! Givetvis är barnen utan oss ibland också. Men det är väl när man blir stor man skall klara sig själv? Inte när man är ett litet barn i full färd med att upptäcka och lära sig om sin omgivning?
60

Fallet Kevin - Jag är förundrad..

Jag vill börja med att skriva att om ni missat Dokument inifrån: Fallet Kevin på SVT - se alla tre delarna här. Det var länge sedan jag blev så påverkad, arg, upprörd, ledsen och frustrerad som jag blev och fortfarande känner mig efter att ha sett den.
 
Den 16 augusti 1998 hittas Kevin, 4 år gammal, död på en lastpall intill vattnet här i Värmland. Två pojkar 5 och 7 år gamla anklagades för mordet, men i och med deras låga ålder dömdes dom aldrig. Detta gjorde att förundersökningen förblev sekretessbelagd och inte förän nu, snart 19 år senare, har fallet granskats. För första gången kan pojkarna, deras familj och resten av hela Sverige ta del av utredningen, videoförhör och liknande och de anklagade pojkarna träder alltså fram.
 
Foto: Privat
 
Det är svårt att beskriva hur jag känner när jag tittar.. Jag har gapat, gråtit, svurit och börjat darra i kroppen av alla känslor. Hur dessa förhör och hela utredningen skötts är avskyvärt! Först och främst visar det sig att de två pojkarna inom loppet av bara några få månader har förhörts 31(!!!) gånger, men inte nog med det så är förhören långa och fullkomligt opedagogiska för ett barn. Och vet ni vad det allra värsta är? Pojkarna har ett starkt alibi! Om jag inte minns fel så har en 10-åring som är kompis till pojkarna blivit förhörd 13 gånger där han vidhållit att han och bröderna varit med varandra på gården hela tiden, utan avbrott!
 
Polis och övriga lägger alltså ord och spekulationer i munnen på en fem och sjuåring, pressar dom till ett erkännande. Vid det allra sista förhöret med sjuåringen där dom näst intill bestämt sig för att barnen är skyldiga, "köper" dom ett erkännande genom att i över fyra timmar förhöra sjuårigen, hindra honom från att träffa sin mamma och där, när pojken bryter ihop och ber om att få träffa henne, i princip säga att "om du berättar DÅ får du träffa mamma". Alltså jag mår illa!! Blir rasande!
 
Det här är skandal och det får inte gå till såhär, varken lagligt eller när man ser till medmänsklighet. Vuxna mot ett ensamt barn liksom.. Och när pojken sedan (märk väl, ingen av dom har någonsin erkänt att dom mördat Kevin) uttrycker något som dom skulle kunna hävda har med mordet att göra, så berömmer dom honom, klappar honom på huvudet och uppmuntrar till mer. Han fortsätter såklart, men återigen säger eller erkänner han aldrig att han på något vis skulle ha dödat Kevin. Men han vill ju bara träffa sin mamma.. Fruktansvärt är vad det är. VIDRIGT!!!

 
Jag kan knappt sammanställa detta eller uttrycka mig i text, för jag blir så arg att det kokar i mig. Även om jag är väl medveten om att dokumentärer som dessa kan vinklas lite som man vill och liknande. Så är ändå de största bevisen dessa förhör. Jag bara känner att dom här bröderna är oskyldiga! Det finns inte heller några tekniska bevis som binder pojkarna till mördet. Pinnen som sägs ha använts för att kväva Kevin saknar spår av både honom och bröderna. Pinnen kanske inte ens ÄR mordvapnet? 
 
Tack och lov att detta kommit upp igen och granskas. Jag hoppas verkligen att bröderna, som fått leva med det här hela sitt liv. En känsla av att något är fel, men ändå aldrig någonsin utåt säga sig vara oskyldiga, får upprättelse. Fy för vad dom har gått igenom.. Jag som själv är mamma till en fyraåring förstår ju att den typen av samtal dom för med dessa barn inte är vettiga. Jag vet själv hur enkelt det kan vara att lägga ord i munnen på små barn.. Förutom att jag hoppas att bröderna får upprättelse, så hoppas jag också att det kan framkomma mer sanningar och saker - även för Kevin och hans nära och käras skull.
 
 
11

Varför skulle iPads vara så skadligt?

Det finns egentligen två olika "läger" - de som motsträvar teknikens framfart och därmed fullständigt pratar ned exempelvis iPads, men så finns det också de som hyllar sådana prylar. Jag är av den sistnämda sorten och detta helt utan att skämmas eller känna att jag behöver försvara mitt (läs: vårt) val av att låta Selma få använda iPad. 
 
Nu är jag småbarnsmamma till en ettåring och en fyraåring och under dessa år har jag kommit till insikt med vissa saker när det kommer till användandet av läsplattor. Exempelvis fick Selma, även om det var enormt sparsamt, använda min iPad redan när hon var i ettårsåldern, det finns små pek-appar och liknande med djur som hon tyckte var helt fantastiskt. Lillebror Colin däremot har som max fått se på Babblarna/sånger på Youtube genom vår telefon samt givetvis när TV:n står på, för det är ju lika mycket skärm som smartfones och läsplattor. Men jag har helt enkelt känt att eget användande kan vänta med Colin, det hinns med ändå såatt säga.
 
Hur som helst! Många av de människor som väljer att prata ned användandet av iPads menar på att barnen mår mycket bättre av att vara ute och springa, röra på sig, leka, bläddra i böcker, ägna sig åt rollekar och fantisera ihop diverse spännande saker. Och jag håller med! Självklart skall barnen röra på sig, vi lever i ett allt mer stillasittande samhälle, kanske mycket på grund av just tekniken. Men vad är det som säger att man inte kan kombinera de två? Vad är det som utnämner läsplattor till djävulens påfund och att det var "så mycket bättre förr"? Varför blir det sådan hysteri över att det finns iPads ute på förskolorna? Och varför skulle en förälder klassas som lat för att hen tillåter sitt barn att använda sig av dagens teknik?

Jag kan inte för allt i världen förstå hur ett komplement i barnens vardag skulle kunna vara något skadligt? Jag förutsätter att varje förälder faktiskt använder det så - som ett komplement (men är såklart medveten om att det finns undantag). Vi skulle aldrig någonsin plocka bort vanliga pussel, bara för att det finns pussel på iPaden, vi skulle inte heller plocka bort böcker, eftersom att det finns appar med sagor. Vi skulle aldrig någonsin acceptera att Selma sitter med iPaden istället för att röra på sig, leka och allt det andra som bör höra ett barns vardag till. Men det finns så många fördelar med ett begränsat användande att vi heller inte skulle vilja utesluta läsplattan.
 
Det gäller att som förälder vara uppmärksam och delaktig i hur användandet går till. Det gäller att se till att det inte blir ett beroende. Det gäller också att välja rätt typer av appar. Det finns en uppsjö av pedagogiska möjligheter och en stor favorit hos Selma just nu är Bolibompa appen där hon tragglar bokstäver. Men det finns också mängder av fantastiskt bra appar för nöjets skull, böcker, sagor, serier och filmer. För oss är det solklart att hon kan få titta på film en stund oavsett om det är på TV:n eller om det är på plattan. Det kan vara ett väldigt bra sätt att varva ned lite med, efter en dag full av fysisk aktivitet och lek. Hemma hos oss används iPaden långt ifrån varje dag, året runt, den kan ligga urladdad i flera veckor medans det i perioder blir en stund flera dagar i sträck.

Jag tänker mycket på om de som ratar iPads till barn och dömer föräldrar - har övervägt sitt eget användande av teknik? Sitter hen mycket med sin telefon i barnens närvaro? Rör hen på sig mycket för egen del? Är hen mycket delaktig i leken tillsammans med barnen? Lever hen ens med barn i dagens samhäller eller är det baserat på egna förutfattade meningar? Det är viktigt att komma ihåg att barnen lär av det vi gör också. Lever vi aktivt, är ute på utflyter, lekparker, integrerar i leken tillsammans med barnen så blir det en naturlig del av vardagen och livet och det är fullt möjligt att kombinera med ett liv som innehåller användande av teknik. Väljer man däremot att sätta telefoner, iPads eller annat i händerna hela tiden man försöker få ett barn att bli lugn kan man givetvis vara ute på hal is. 

Vi väljer att undvika iPads, telefoner och liknande när vi är iväg som exempelvis affärer och liknande. Vi ser det inte som ett hjälpmedel att få barnen att "sköta sig" - Vi ser det som ett fantastiskt komplement till lärande och underhållning! För ärligt talat, allt behöver inte handla om hur mycket barnen skall lära sig och kunna hela tiden.

Sedan vill jag inflika att det kan vara ett fantastiskt hjälpmedel och redskap för individer med funktionsnedsättning, eller funktionsvariation om man föredrar att kalla det så. Så sluta döma och kritisera!
 
 
18
Powered by Jasper Roberts - Blog