T a c k ♥
Det brukar inte vara speciellt mycket kommentarer här i bloggen och därför känns det ofta så avlägset att det faktiskt är tusentals människor som läser om mig varenda dag. Det blir liksom bara en siffra på ett diagram. När ni sedan i text visar att ni faktiskt existerar så blir det så mycket mer verkligt. Och det uppskattar jag verkligen till tusen! Det vill jag att ni skall veta.. Tack igen!
Ett öppet brev om kritik och påhopp
I början när min blogg växte sig större så besvarade jag ofta den kritik och påhopp som dagligen trillade in här i bloggen. Nu, ett par år senare, så trillar kritiken fortfarande in men jag har valt att försöka att inte lägga någon energi på den och absolut inte besvara den. Med kritik menar jag givetvis inte konstruktiv sådan, utan rena påhopp.
Men jag är trots allt inte mer än människa. En människa som i princip varje dag under flera års tid har lagt ned både tid och kraft på den här bloggen. Jag är otroligt tacksam över den respons jag får här, alla härliga människor som klickar sig in här och uppskattar att läsa om mig, gillar att se mina bilder, mina projekt och liknande. Men det finns fortfarande en skara människor som väljer att försöka trycka ned mig, både några jag känner eller tidigare känt (IP-adresser jag avslöjat) samt personer som för mig bara är just det, en människa. Som av egen fri vilja har klickat sig in här, men av någon anledning inte gillar den jag är eller det jag gör.
Det är ju naturligt att det är på det viset! Alla människor kan inte älska alla. Men det jag inte förstår och egentligen aldrig har kommit underfund med under alla dessa år är varför man inte bara väljer att klicka på det röda krysset uppe i höger hörn. Hur svårt kan det egentligen vara?
Jag är tragisk för att jag inte bildar en egen familj, istället för att lägga upp bilder på andras barn. Jag är för ful för att lägga upp bilder på mig själv. Jag har alldeles för mycket reklam här i bloggen. Jag är äcklig, fet, horig, dålig o.s.v. Jag bloggar för mycket om si och för lite om så. Varför skall jag lägga upp bilder på någons "fula barn", för det ger ju varken mig eller mina läsare något? Ibland kommer det riktigt råa kommentarer som jag nog inte riktigt tror att ni kan förstå att det faktiskt gör. Exempelvis att dom hoppas på att jag aldrig kommer kunna bli mamma. Att jag förevigt blir ensam o.s.v.
Många gånger den senaste tiden har tankarna slagit mig, funderingar om vad som egentligen är bäst. Ignorera påhoppen eller besvara dom. För stunden känns det bättre att på något sätt ha "försvarat sig", men i längden blir inte påhoppen färre. Å andra sidan så blir dom inte färre när jag ignorerar dom heller, men jag vet inte om det känns bättre i hjärtat att inte ägna dom min tid i form av ett svar. Jag vet inte riktigt vad som är det bästa.. Vad tror ni? Hur tänker ni ang. detta?
Dan' före dopparedan'!
Och så var det dan' före dopparedan' och jag har 3 timmar kvar innan det är dags för en ledig julhelg (nåja, 2 dagar ialla fall, jobbar igen på annandagen). Skall bli otroligt mysigt med julafton! Tillbringa en hel dag tillsammans med familjen, god mat, prat och skratt och bara jul-mysa helt enkelt.
Känner mig dessutom förjäkla trött på 2011, så 2012 är välkommet! Det har varit ett väldigt givande år med min företagsstart o.s.v. Men stundvis har det varit ett jävligt pissigt år också med trötthet och för många bollar i luften. Missförstå mig inte, jag älskar att ha mycket att göra och många projekt igång, men det har kommit dagar så jag säckat ihop totalt. Dessutom har jag insett att jag inte kan vara så godtrogen och givmild hela tiden, för det är inte alla människor som ger tillbaka. Jag menar inte fysiska ting, utan energi och omtanke. Jag är allergisk mot skitsnack och blir väldigt illa berörd när jag märker att folk gör detta bakom ryggen på mig. Gör jag något som irriterar eller stör - SÄG det isf, för det är aldrig någonsin min mening att göra just detta.
Som sagt, välkommen 2012, jag hoppas verkligen att du kommer bjuda på mycket fantastiska och spännande ting! Jag hoppas att det skall bli mitt år, där jag kan anta många nya utmaningar och växa som person! Nu blickar jag framåt!
Foto: Emma Bertilsson
Det är okej att känna..
Till Salu!
Jag fick ett mail från en tjej som heter Amanda idag. Hon berättade att hon sett mina hundar ute på blocket till försäljning.. Det gick kalla kårar längs min rygg och innan jag klickade på länken så höll jag tummarna för att det helt enkelt var en bild som liknade mina. Men icke.. Det var mina prinsessor på annons.
Jag hörde av mig till Sara som blev fly förbannad! Både hon och jag har ringt till personen som lagt ut annonsen och jag trodde egentligen att det var ett fejk-nummer. Men när jag fick svar och personen hävdade att hundarna var hennes ("Den svarta är såld, men den beiga finns kvar") blev jag vansinnig! Jag frågade om hon driver med mig och berättade att det är MINA hundar hon har bild på i sin annons. Hon blev ganska ställd.. "Det är olagligt och fullkomligt idiotiskt det du gjort" sade jag till henne. Det är svårt att beskriva den ilska man känner när det handlar om två av det mest värdefulla ting i sitt liv. Vilket jävla ägg!
"Men mina hundar ser precis likadana ut" sade hon till mig.
"Det spelar väl för tusan ingen roll" svarade jag "det är ju fortfarande MINA hundar du utger dig för att sälja"
Stort tack till dig Amanda, skall sätta mig och svara på ditt mail så snart jag slutat på jobbet.
Känslomässig kaos?
Herrejösses.. Idag inträffade en incident som fick mina känslor att åka berg och dalbana.. Jag är väldigt självgående och löser gärna saker och ting i tysthet - med mig själv. Små saker som jag känner inte är värt att riskera en konflikt eller liknande struntar jag helt enkelt i, viftar bort det och tänker på annat. Jag tycker verkligen inte om konflikter..
En annan sak jag ogillar är att bli missförstådd. Jag är ganska lättsam av mig och därför tänker inte jag på saker som andra kanske ser som ett problem eller någonting jobbigt. Faktum är att jag i princip aldrig ser problem i någonting. Saker folk ifrågasätter kan därför komma som en chock för mig och ibland förstår jag ingenting alls. Men för mig är det självklart att bara för att jag själv inte ser någonting konstigt, jobbigt eller problematiskt, så finns det faktiskt människor som gör det. Då skall dom givetvis få ifrågasätta och undra - det som dock är viktigt för mig då är att dom även lyssnar på mig och vad jag har att säga, att jag får förklara eller berätta hur jag känner om situationen ifråga också.
Förr var jag en riktig gråt-Maja, men tårar trillar ytterst sällan ned för mina kinder nu för tiden. Men alla känslor, tankar och händelser den senaste tiden har verkligen samlats på hög.. Och det fick jag bekräftat idag.. Jag grät. Kanske inte av situationen ifråga, utan för att jag helt enkelt samlat på mig så mycket under en tid och detta blev helt enkelt den utlösande faktorn. Även om det var ganska lugn och försiktig gråt, så har tårarna aldrig trillat nedför kinderna i sådan rasande fart innan, dom har verkligen samlats där inne under en längre tid. Det känns skönt på ett sätt och det löste sig såklart! Men har även fått mig att fundera över vissa saker. Den här bloggen bland annat!
Vägen till mitt körkort!
Nu kommer ni få ett ganska tydligt bevis på att vi bloggare är långt ifrån perfekta.
Månaderna gick och jag körde ingenting alls, men i september var det dags för min intensivkurs. Det var med kroppen riktigt peppad och laddad som jag och lillebror gick iväg på vår första teorilektion på Karlstad Trafikskola. Vi hade världens bästa lärare som gjorde lektionerna riktigt roliga. Vi varvade teori med körning och det var två ruskigt intensiva veckor för mig. Jag gick till trafikskolan för teori på morgonen, direkt till jobbet för att öppna butiken och sedan direkt till körskolan igen för körlektion. Mitt i detta flyttade vi även till vår nya lägenhet.
I slutet av dom två veckorna åkte jag och lillebror tillsammans med två till iväg till Grums för att göra halkbanan. Jösses vilket roligt moment! Timmarna flög iväg och det var något av det roligaste jag har gjort. Det var en mäktig känsla att för fösta gången sitta helt själv i en bil och köra. Riskettan gjordes kort därefter och jag fick tid för teoriprov och förarprov 3 veckor senare.
Jag kuggade.. Det var en riktig käftsmäll efter att jag vid första provet fick 51 poäng och gränsen för godkänt går vid 52. Det var tungt att lämna salen med en lapp "Icke Godkänt". Självförtroendet fick sig en riktigt törn, men jag laddade ändå för uppkörningen veckan därpå. Jag fick köra en runda i hela 50 minuter. Det började med en säkerhetskoll och jag fick kolla så att styrservo, bromsservo och bromsar funkade.. Han testade mig på fickparkering, stadstrafik, landsväg, motorväg, vanlig parkering, backa runt hörn, start i backe m.m. Det var ett riktigt rejält test alltså! När jag fick ett "Bra, nu åker vi tillbaka" slappnade jag av - det skulle jag inte ha gjort. Jag lyckades missa en något otydlig stopp-skylt och tog istället för givet att det var väjningplikt. Jag rullade sakta sakta sakta och sedan körde jag ut på stora vägen. Ni anar inte hur arg jag var på mig själv!! Hur klumpig får man bli?
Jag gjorde ändå det enda rätta när jag kom hem! Bokade om mina prov direkt. En väntetid på 3 veckor blev det innan det var dags igen. Jag var mer nervös andra gången och trots att jag pluggade ännu mer inför det här teoriprovet så kuggade jag igen. Som om inte det vore nog så fick jag, otroligt nog, 51p än en gång. Mitt självförtroende sjönk ytterligare! "Det här körkortet blir ALDRIG mitt" tänkte jag, men envis som jag är laddade jag om för uppkörning nummer två. När vi kom tillbaka till vägverket och hon berättar för mig att jag än en gång kuggat på mitt förarprov trodde jag att jag skulle gå i graven. "Du fick kämpa lite för mycket när du skulle backa ut från den där sluttande parkeringen". Att sitta där fullkomligt maktlös och än en gång få ett negativt besked tog knäcken på mig. "Fy fan.. Fy fan vad jag SUGER".
Men, som jag nämt tidigare är jag envis som en gammal get, direkt när jag kom hem bokade jag om proven för tredje gången. Lång väntetid igen, men tillslut var det dags för teoriprov och uppkörning. Ni kommer inte tro mig när jag berättar att jag, för tredje gången kuggade på mitt teoriprov. Vad jag fick? 50p! "Jääävla skiiiiit" var väl ungefär vad jag tänkte. Varför vill inte spärren släppa? Varför klarar jag det gång på gång på gång på gång på trafikskolan och via nätet med full pott? Varför skiter det sig när det väl gäller? Laddar om till uppkörning, men går in med inställningen "klarar jag de inte, går de ju att göra om" och ÄNTLIGEN satt det som en smäck! Min motivation och mitt självförtroende tog sig ett rejält lyft och jag sprang in på vägverket för att boka om teorin. Den 17 november var det dags igen och jag gick därifrån med ett provresultat på 60 poäng och ett papper som betydde att jag äntligen fått mitt körkort. Vilken lättnad!
Så hur lång tid tog det att få mitt körkort? Från det att jag började min intensivkurs (och därmed började min resa mot kortet) tog det ca. 2,5 månad (början av september-mitten av november) tills jag hade körkortet i min hand och då var 8-9 av det en lång väntan mellan proven. Jag kan bara säga till er som håller på att ta ert körkort nu - kämpa på och ge aldrig upp! Om du kuggar, tillåt dig själv att bryta ihop - men se till att resa dig igen! Det GÅR om man VILL, även om det kan ta lite tid..
Nick Vujicic - en hjälte!
Min underbara Jessica hade lagt ut ett klipp (det nedan) och jag kände att jag bara måste lägga upp klipp på denna kille här också. Han berörde mig så otroligt mycket.. Otroligt stark och inspirerande människa! Tänk om ändå alla hade en inställning som han..
Jag kan säga att mina kinder är våta..
Se det här också, här säger han något otroligt tänkvärt;
Katie Piper - förlorad skönhet (starka bilder!!)
I förrgår låg jag i sängen och vred och vände mig, jag var dödstrött men kunde ändå inte sova. Jag slog på TV:n och fick syn på en dokumentär på fyran.. Den handlade om modellen och TV-stjärnan Katie Piper, 25 år gammal.
Katie spåddes en ljus framtid och levde verkligen på sitt vackra utseende. Men så en dag år 2008 fick livet en drastisk ändring efter att hon fått kontakt med en man via facebook, Daniel Lynch. Dom började träffas och han var inte sen att förklara sin kärlek för henne. Daniel bjöd med henne till ett hotell där hon misshandlades och våldtogs under 8 timmar. Hon lyckades övertala honom att det fortfarande kommer vara dom två och han släppte henne fri.
Hon bröt givetvis med honom illa kvickt och försökte att undvika honom. Men han fortsatte att höra av sig, ringa henne och ville träffas. En dag när Katie var ute på stan i London där hon bodde fick hon ett samtal från honom. Dom pratade en stund och han frågade vad hon hade på sig.. Samtidigt ser hon en kille komma närmare och i handen har han en mugg. Hon reagerar på att han bär den långt framför sig och tror därför att det är en tiggare, hon förbereder sig för att ta upp en peng när han plötsligt slänger innehållet i muggen i hennes ansikte. Frätande syra!! Hon får panik och känner hur huden i hennes ansikte och på hennes händer fort fräter bort och i ren panik flyr hon in på ett café i hopp om att få hjälp.
Attacken fångades på övervakningskameror.
Gärningsmännen..
Det visar sig vara hennes ex Daniel Lynch som skickat en annan kille vid namn Stefan Sylvestre för att just attackera Katie med syran, som brände igenom alla tre lager hud samt gjorde henne blind på ena ögat. I början kunde hon inte heller prata, utan fick skriva små lappar för att kunna komunicera med sina nära och kära.
Efter syra-attacken.
Katie blev fullkomligt sönderfrätt och fick genomgå hela 30 operationer för att ens kunna få i sig föda. Hon är en av de första i världen som vetenskapen prövar en ny metod på. Kirurgteamet på Chelsea and Westminster Hospital, ledda av Dr. Mohammad Jawad, tog först bort all hud som hade kommit i kontakt med syran. Sedan började de bygga upp hennes ansikte på nytt, med hjälp av ett artificiellt hudsubstitut och bitar av hud från andra delar av hennes kropp. Hon tvingas gå runt med tryckmask 23 timmar om dygnet för att hålla huden fuktig, släta ut den samt platta till ärren.
Katie's halva tryckmask.
Men Katie vill inte vara anonym! Hon vill berätta sin historia, hon vill visa vad männen har gjort med henne. Hon berättar även att hon är precis samma person som innan, även om hon ändå är lite annorlunda. Männen fick livstids fängelse för detta och kommer avtjäna ett minimum på 16 år.
Jag tycler dock att dokumentären hade en ganska dum titel "förlorat skönhet". För nog är hon en skönhet allt och herregud vilken kämpe sedan! Där har vi en tjej att beundra kan jag tala om! Missade du dokumentären sänds den 22/8 på TV4 igen. Jag kommer se den då också.
Katie idag;
Fenomenet Facebook
Vissa har jag fortfarande kontakt med, umgås med få.. Men flera av klasskamraterna har jag inte sett på hur många år som helst. Skulle jag känna igen dom? Skulle dom känna igen mig? Jag vet inte.. Men jag hoppas det! Vi hade trots allt många fina år tillsammans : ) Hur häftigt vore det inte med en reunion?
Graviditet!
Ja, jag har gått upp i vikt - men det beror inte på en graviditet. Jag är ledsen att göra alla er som hoppas på att Lilly-bloggen snart skall bli en "blivande mamma"-blogg besvikna, men ni får vänta ett tag till. Det är helt enkelt lite för mycket av den goda colan och lite för mycket skräpmat som fått mig att svälla. Jag lär försöka ta tag i det framöver, men just nu finns inte motivationen till motion och träning.
För att prata graviditet då.. Ja, jag är mentalt klar! Jag känner mig mogen för att bli mamma, men det är så mycket mer än kärlek jag känner att jag vill kunna ge. Även om jag känner mig mogen, känner jag mig ändå inte riktigt redo! Jag vill helt enkelt ha lite mer saker ordnat för mig innan jag sätter en liten till jorden.. Vi har pratat barn och vi vill ha barn - men inte just nu! För tillfället njuter jag istället av mina nära och kära och deras småttingar och det räcker för mig. Kan ni läsare där ute vara snälla och sluta tjata om "min stora mage" nu? Tack!
Bild från gravidfotograferingen Janni fick av mig när hon väntade Lilly.
Fotograf: Emma Bertilsson
Lily tycker till: Kissie's gästande i BT-show
Jag har försökt skriva detta inlägg i flera timmar nu, men har extremt svårt att sätta ord på känslorna jag har inom mig när det kommer till gårdagens BT-show. Jag ger det dock ett försök.
_______________________________________________________________________________________
Ända sedan start har jag förstått att Alexandras "roll" Kissie har haft en koppling med henne själv. Hon har haft Kissie som ett skydd och någonting som gör det enkelt för henne att skylla på när hon betett och beter sig illa. Jag har sagt otroligt många gånger att man måste ha någon konstig sida hos sig själv, om man faktiskt medvetet sårar folk - även om det är via en blogg. Vem som helst skulle inte sätta sig och hänga ut oskyldiga människor via ett "alterego". 
Igår gästade som sagt Alexandra/Kissie Blondinbella och Tyra's talkshow och jag satt mest och gapade. Jag vet ju sedan innan att tjejen har ganska så skruvade värderingar när det gäller vissa saker, men jag blev ändå förvånad. Hennes attityd var fruktansvärd och jag höll på att skämmas ihjäl när hon satt och snurrade på stolen genom hela programmet och ständigt slängde ur sig spydiga kommentarer, tillsammans med blickar som tydde på att hon om Bella och Tyra tänkte "jävla puckon".
Jag tror att hon sabbade ganska mycket för sig själv igår. Hon visade sig otroligt omogen, oseriös och rent av bitchig. Hon skyllde mest ifrån sig på andra och kunde inte riktigt stå för det hon gör och det saker som hon stod för var "bara för att provocera". Vem vill egentligen ha något med en sådan människa att göra? Vem vill anställa en tjej med den attityden? Vem vill arbeta med en tjej som tycker att det är roligt att såra andra människor? Jag skulle kunna hålla på i evigheter, men skall försöka att inte hålla inlägget oändigt långt.
När hon sade detta reagerade jag ganska starkt. Hon hävdar alltså att hon endast hänger ut människor som sagt eller gjort henne något dumt. JAG är en av väldigt många som blivit oskyldigt uthängd av henne, vi har haft våra duster, men jag har aldrig någonsin sagt eller gjort henne något illa. Hon vet lika väl som jag att jag aldrig påpekat hennes utseende eller liknande. Hon däremot har varit ruskigt elak mot mig och en av de sakerna gäller givetvis mina relativt tunna läppar. Ni kan nog tänka er hur jag reagerade när hon sade detta;
Isabella skötte sig snyggt och visade sig väldigt mogen och seriös genom i stort sett hela intervjun, Tyra blev dock märkvärt påverkad och en smula irriterad på Alexandra's uttalanden, och detta givetvis med all rätt. Man måste få ifrågasätta en person som Kissie/Alexandra, även om hon själv uppenbarligen inte kunde tåla det. Enda gången jag egentligen stod på Alexandra's sida var när det kom att pratas om plastikoperationer. Jag tycker absolut inte att man på något sätt skall bli utdömd för att man valt att operera sig. Det är helt upp till var och en och jag tycker verkligen inte att man skall bli sämre bemött för att man gjort det. Därför kan jag förstå att Alexandra blev upprörd just då.
Samtidigt som jag känner någonting emot Alexandra, så kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Hon mår uppenbarligen otroligt dåligt och sätter sig själv i väldigt jobbiga situationer. Hon säger ständigt emot sig själv och talar utan att tänka. Hon har taggarna utåt vilket även det är ett tecken på att hon är ganska svag. Det är nog inte speciellt lätt att vara hatad av omgivningen samtidigt som självförtroenden ligger väldigt lågt. Den här tjejen tycker inte om sig själv! Pricken över i:et blev när hon fick slut på "svar på tal" och lämnade eftersnacket - i livesändning - med ett "Hej då... Bitches". Kissie har sedan länge förlorat min respekt och kommer förmodligen aldrig få den åter. Hur känner du om detta?
Har man inget liv så..
För en gångs skull har jag inte kikat på säsongen innan den sänds här i Sverige och därför inte heller tagit reda på vinnaren. SJÄLVKLART skall det komma någon bitter människa och avslöja vem som vann, jäkla tönt alltså.. Ta tag i dig själv för tusan och likaså alla ni andra som har skrivit liknande kommentarer i den här bloggen tidigare.
Ni har lyckats förstöra för mig, men för mina andra läsare kommer ni INTE att sabba spänningen för. Era kommentarer godkänns INTE! Inte för att jag dör eller mår dåligt för att vinnaren är avslöjad - men jag tycker så sjukt synd om er människor som sitter och skriver anonyma kommentarer - endast med syftet att sabba. Ryck upp er för tusan!
En knöl i bröstet..
Jag kom till en riktigt gullig sköterska och när hon skulle känna igenom mitt bröst tog det inte många sekunder föränn hon kände knölen. Jag såg hennes bekymrade blick och hon skickade direkt en remiss för mammografi. Ca. 4-6 veckor gick och jag fick ett kuvert hem i brevlådan, tid för ytterligare undersökning var nu bestämd.
Jag kom till Karlstad där jag oturligt nog hamnade hon en riktigt kass läkare. Hon kände inte ens igenom mig och pratade både otrevligt och idiotförklarande till mig, jag kände mig riktigt illa bemött. Trodde hon att jag kollar upp mig för att det är kul? Det är någonting som varit ganska typiskt mig när det kommer till sjukvården, ni som följer min blogg kanske minns mina problem med revbenen och jag inte fick hjälp någonstans? Nåväl, jag fick ialla fall en vidare remiss för biopsi.
Ytterligare veckor gick innan kuvertet med tid för biopsin trillade ned i brevlådan. När det sedan var dags så fick jag träffa en underbar läkare. Han var väldigt trevlig och fick mig lugn, jag hade aldrig gjort en biopsi innan och även om jag inte är spruträdd så är det klart att man är lite nervös när man inte vet vad som komma skall. Det gick i vilket fall som helst bra, trots att sprutan såg ganska grotesk ut, 5 stick och ett x antal "grävande" rörelser senare så var jag klar.. Med ett stort blåmärke över bröstet fick jag knalla därifrån och skulle få besked i form av ett brev längre fram.
Idag kom brevet! Precis som jag hade på känn så var knölen ofarlig. Den finns där, den känns och märks väldigt tydligt, men den är ofarlig. Eventuellt så skall den tas bort längre fram och växer den eller liknande skall jag genast kontakta läkare, men just nu känns det bara skönt att veta att allting är lugnt.
När blev ett ungt utseende något negativt?
Vet ni vad jag har funderat en hel del på den senaste tiden? Att folk påpekar mitt och många andras unga utseenden i negativ benämning. Exempel: Alltså, du ser verkligen inte ut som 22, du ser ut som ett barn.. 15 HÖGST!
Jag får höra minst en gång varje dag att jag ser yngre ut än vad jag är och folk menar det sällan som något positivt. Detta har jag tagit upp en gång förut.. Egentligen rör det mig inte i ryggen, jag vet att jag ser ung ut och jag mår verkligen inte dåligt för det. Dock vet jag många andra tjejer och killar som gör det. Ni som slänger ur er dessa kommentarer, hur tänker ni? Menar ni att för att man ser ung ut blir man automatisk mindre attraktiv? Detta undrar jag p.g.a. era nedlåtande toner när ni slänger ur er/skriver kommentarerna. Om så är fallet, tycker ni då att ni har rätt att säga det till en person? Har ni verkligen rätt till att öppet döma andras utseenden och dessutom säga/skriva det till dom/oss?
När blev egentligen unga utseenden något negativt? Varför är det så accepterat att slänga ur sig elakheter om unga utseenden? Personligen ser jag faktiskt mycket fler fördelar än nackdelar med att se yngre ut än vad jag är. Helt ärligt, förstå hur skönt det kommer vara när vi blir till åren? Vem vill inte se ung ut länge liksom? Och ni som påpekar mitt babyface - vad får ni ut av det? Tror ni på allvar att jag kan, vill eller tänker göra något åt det? : )
En ung och en lite äldre Linda.. Och se på fasen.
Jag har visst förändrats en hel del med åren ändå? ; )
Uppdrag granskning - När ett helt samhälle agerar förjävligt!
Jag har svårt att beskriva min ilska nu, men jag bubblar nästan över och känner att jag måste skriva av mig. Jag tittade på kvällens program av "Uppdrag Granskning" och jag har legat här i sängen och svurit, funderat, skakat av ilska och medlidande. Jag kan inte sova..
En ung flicka, "Linnea" 14 år, blev förra året indragen på en skoltoalett av en 15 årig kille "Oskar" och han våldtog henne. Flickan lättar sitt hjärta för två av sina vänner samt anmäler händelsen till polisen, sedan är allting igång. Man skulle kunna tro att killen skulle få ett helsike när sanningen kommer fram, men så blir inte fallet. Ett helt samhälle vänder sig emot denna unga tjej, vuxna och ungdomar ställer sig på gärningsmannens sida. "Han är en snygg och populär kille, inte skulle han göra något sådant. Tjejen vill bara ha pengar". Tjejen mobbas och mordhotas i både skola och på nätet.
Linnea står fast vid sin historia, gör inga ändringar, lägger till eller tar bort någonting ur sin berättelse. Killen nekar.. Men så efter tredje förhöret så erkänner Oskar pch blir drömd. Trots att hans erkända berättelse stämmer överens med vad Linnéa hela tiden sagt så står samhället fast vid att han är oskyldig. Sajter och kampanjer startas i hopp om att kunna fria honom.
Det blir skolavslutning och Linnea och hennes familj åker iväg, hon varken orkar eller vill medverka [samt flyttar sedan 50 mil från sin hemort]. Gärningsmannen däremot blir inbjuden till kyrkan, med sig har han en stor bukett vita rosor och delar ut till sina gamla skolkamrater och lärare, tillsammans med en kram. Det avslutas med jubel och applåder och Oskar ses som en hjälte. "Så fantastiskt fint av honom, så mycket blommor kostar ju ganska mycket pengar". Man skulle kunna tro att det lugnar ned sig här.. Men icke.. På skolavslutningskvällen våldtar Oskar ännu en tjej, "Jennifer" och så är allt igång igen. Trots bevis och att Oskar återigen blir dömd så tror samhället att flickorna ljuger.
Jag har själv sett sajter, kommentarer och filmer om detta fall och jag är chockad! Det skrivs så vidriga saker om dessa tjejer, vars liv redan innan alla hot och påhopp, aldrig kommer bli desamma igen. Vänner vänder dom ryggen, vuxna människor säger att det "bara är att bita ifrån, så farligt kan de inte vara". För mig är det ofattbart att något liknande kan hända och jag hoppas verkligen att både "Linnéa" och "Jennifer" kommer få upprättelse.
Hade jag varit en av eleverna som denna "Oskar" delade ut ros till på skolavslutningen hade jag tagit ett stadigt kliv bakåt och bett honom dra åt helvete, likaså skola, kyrka och alla idioter som vänt dessa tjejer ryggen. FY FAN!
Se programmet här.
Toaletten som "Linnéa" våldtogs på..
Att minnas tiden som har varit..
Fotografier är ett måste för att man skall kunna fortsätta minnas vissa saker tydligt. Bilderna man har i huvudet blir tyvärr ganska bleka med åren, för att sedan om man har riktigt otur försvinna helt.
Jag gick igenom min pappas server i helgen, där ligger tusentals bilder som vi samlat på oss de senaste 10 åren. Det är underbart att ha möjligheten att titta tillbaka, minnas, skratta och ibland t.o.m. känna någon form av sorg. Det finns bilder från när kusin Isac var nyfödd, kusin Victor, kusin Julia.. Det känns som om det vore igår, men det är ju inte det, för igår fyllde en av minstingarna hela 7 år. Nu är det istället senaste tillskottet Maja som är så liten, som det ibland känns som att mina övriga kusiner fortfarande är.
Det fanns bilder från min 14 och 15-årsdag, där fanns inte ens J med i bilden, då hade jag en annan pojkvän. Det känns ganska overkligt faktiskt, man lever så mycket i nuet på något sätt, att man ibland glömmer att det faktiskt finns ett förflutet. Det gäller givetvis att njuta av tiden vi har här och nu, men ibland är det skönt att ha möjligheten att kunna titta tillbaka, få koppla av en stund, skratta och minnas. Att se hundarna som bebisar tillexempel, den tiden känns så nära, men ändå så långt bort..
Tänk vad mycken jag har varit med om under 22 års tid..
BILDERNA: Jag och en liten liten valpig mini-Tyra, 3 år sedan.
Jag var silverblond och hade axellångt hår..
I min egen lilla värld
Jag förflyttar mig ut till min lilla hörna i vårt kök. En ny favoritplats för min del.. Här är det mörkt, tyst och skönt. Hundarna sover sedan länge, helt utmattade av dagens aktiviteter som låtit både deras små kroppar och deras hjärnor få arbeta ordentligt. Jag tänder min lilla prinsess-ljuslykta, dukar fram en liten skål med favoritgodiset och den obligatoriska colan står upphälld i ett glas med små, fina blommor på.
Slår på datorn, klickar runt och tittar på saker som jag gillar, som får mig glad. Sakta känner jag hur tröttheten byts ut mot ett inre lugn.. Jag njuter av den underbara tystnaden, nätternas tystnad är verkligen något speciellt. Snart har ännu en dag nått sitt slut, men först tänker jag bara sitta här i min lilla hörna, i vårt mörka kök och lyssna på just tystnaden.
Heidi Montag - obsessed with being "perfect"
Jag som följt alla säsonger av The Hills har sett den glada, humoristiska, spralliga och framförallt starka Heidi gå till raka motsatsen. Hon är stel, svag och verkar inte alls lycklig längre. Det var när hon träffade Spencer som hennes "riktiga" jag försvann mer och mer.. Jag tror det har en hel del att göra mer hennes operationer. Självkänslan som sjunker, delvis p.g.a. en manipulerande man. Hennes bekräftelsebehov har därmed växt, se bara all uppmärksamhet hon vill ha från media och liknande - det är också tecken på att hon inte mår bra.
Ja, Heidi var "finare" förut, precis som många av er tycker. Men det är inte på grund av hennes utseende, utan hennes utstrålning(som bl.a. kommer inifrån), utseendemässigt är hon inte ful, enligt mig. Man ser stundvis att den gamla Heidi tittar fram, den glada och spralliga, för att sedan snabbt försvinna igen. Det är så satans synd och så tragiskt, för hon var en otrolig energibomb innan allt detta (av det man ser i rutan ialla fall).
Att ha eller vara ett alter-ego
Alter ego? Personligen har jag aldrig någonsin förstått mig på det fenomenet. Att förfina sig själv med hjälp av en påhittad person eller att förfula sig själv och göra sig elak med hjälp av någon/något som egentligen inte finns. Jag köper inte förklaringen "det är inte jag - det är mitt alterego". Det sitter faktiskt en människa bakom varje blogg och det är just den personen som väljer vad som skall skrivas. Väljer man ett innehåll med ren mobbning så är det någonting som inte stämmer även utanför bloggen också. Man kan inte vara en välmående och god medmänniska om man känner sig tvungen att driva en blogg byggd på hat och skitsnack.
Vi kan ta Alexandra och Kissie som exempel här, för det är mycket henne jag syftar på i detta inlägget. Hon har under två års tid kastat skit på allt och alla, hängt ut, förtalat, mobbat o.s.v. Däribland även mig (se bl.a. här och här), ni som läst följt bloggen länge vet redan om våra dispyter. Nu de senaste månaderna har hon ialla fall börjat köra med att det är Kissie som skriver detta och att hon själv inte alls är sådan i verkligheten. Och folk köper det här, dom tycker att det låter vettigt med ett alter-ego. B U L L S H I T säger jag! Det är bara en feg undanflykt, när man inte vågar stå för vad man gjort.
Jag har alltid sagt att hennes beteende kommer slå tillbaka på henne, att verkligheten kommer att komma ikapp och på så sätt har jag kunnat kontrollera mig själv. Jag har varit sugen på att slänga iväg en minst lika ful kommentar, som jag har fått, men jag har låtit bli. Jag har även hoppats på att hennes lilla bubbla inte skall spricka så hon får se vad hon faktiskt har ställt till med. Vad det verkar som just nu så börjar det dock ske och därmed gömmer hon sig mer och mer bakom det hon skapat. Jag tror att hon börjar inse hur folk uppfattar henne och att ingen någonsin kommer ha respekt för en 18:årig människa som först och främst inte respekterar sig själv och än mindre alla andra. Man får inte respekt av att försöka höja sig själv, genom att sänka andra. Det är en tjej som inte mår bra i sig själv som gör såhär, på det sättet är det synd om henne. Men hon får ändå stå för vad hon har gör!
Det som fick mig att skriva det här inlägget är faktiskt inte Alexandra/Kissie själv, utan ni som dagligen kommenterar mig blogg och försöker apa efter henne. Ni som genom elaka och spydiga kommentarer försöker få uppmärksamhet till er blogg. Ni som gör allt för att provocera andra på de allra vidrigaste sätt. Snälla tjejer och killar - tänk en gång till! Vad gör ni när ni står där själva, med ett fejs som folk känner igen dock äcklas av, lite extra pengar MEN utan vänner och respekt från andra människor? Ingen människa vill leva som hatad, så innan ni ställer till det för er - ÄR DET VERKLIGEN VÄRT DET?
Som jag sagt förut: Det är när man kan vara den man verkligen är och beter sig respektabelt mot både sig själv och andra och ändå får människor som följer en varje dag som man verkligen lyckats bli någonting i bloggvärlden. Och då kvittar det faktiskt om det är 10 läsare eller 100.000 läsare om dagen.
Att retuschera förskolebarn
Jag sitter och läser aftonbladet som vanligt, när jag kommer in på den här artikeln. Den handlar om treåriga Meja, som för andra året i rad fått sina dagisbilder retuscherade. Detta utan godkännande från henne själv, eller framförallt föräldrarna, med tanke på hennes låga ålder.Personligen gillar jag inte alls det här med att fotograferna redigerar skol/dagis-kort. Hur tänker dom små när de får se att en del av dom, som exempelvis ett ärr eller liknande, tagits bort? Vad får dom för uppfattning om ärret då? Att det är något konstigt och fult?
Är det inte att gå alldeles för långt när man inte ens som barn kan vara oretuscherad? Tar man inte skolfoto dels för att kunna minnas hur man såg ut det och det året? Att kunna gå tillbaka och minnas "ja visst ja, det var ju då jag trillade i ur soffan" eller "just det, kommer du ihåg den frisyren?" samt "titta vad tandlös jag var där". Sådant som hör till liksom.. Att kunna gå tillbaka och se hur man förändras.
Den dagen jag får ungar kommer jag absolut inte tillåta redigering, jag vill ha en verklig bild av mina små, inget försök till "det perfekta vita leendet och släta hyn". Alla är vi olika!
Vad tycker ni om retuschering av skolfoton?
EDIT: Som några av er sagt, så är jag även för konstraständring, bort med fläckar från bakgrund o.s.v. Men absolut emot när det kommer till att ändra barnets utseende.
När folk hugger en i ryggen (skrivet i lördags)
Har legat och SMS:at med min vän Elena de senaste timmarna, hon har varit och kikat på innebandymatch varav en av de spelande var min sambo. Är det inte typiskt att han lyckas göra mål när jag inte är där och kikar?
Här även legat och funderat på hur vissa människor fungerar. Det är ganska intressant faktiskt.. Det sticker verkligen i folks ögon när det går bra för andra. Gamla klass/skolkompisar/vänner som sitter och skriver anonymt på andra bloggar. Varför lägga energi på det? Om ni tycker så illa om mig, varför inte bara ignorera? Intresserar jag er så mycket att ni verkligen inte kan låta min blogg vara? Blir ni så sura och irriterade att ni bara måste berätta för andra att jag hade en del frånvaro i trean?
Jag har aldrig sagt till mina läsare att jag var i skolan precis varje dag, jag har däremot berättat att jag varit deprimerad och mådde otroligt dåligt under sista året i skolan. Jag jobbar inte som frisör av en anledning - att jag inte vill, jag tycker att det är otroligt roligt att hålla på med hår, men jag vill inte ha det som yrke 9-18 varje dag, jag får ut mitt intresse för hårvård på mitt sätt istället. Jag skriver inte frisörtipsen för att jag tror att jag är bättre, proffsigare eller vet mer än alla andra - jag delar med mig av mina erfarenheter och kunskaper! That's it! Och vet ni vad? Det uppskattas. Kanske inte av er, men av tusentals andra människor som följer min blogg - varje dag! Och visst är det egentligen det som stör er?
Jag är så otroligt glad och stolt över mig själv, att jag kommit dit jag kommit i bl.a. bloggvärlden. Jag är för tusan nominerad till Vecko Revyn's blogawards! Ingen jävla människa som inte ens kan stå för sina egna åsikter kan få mig att bli ledsen. Det enda som äcklar mig är att ni som sitter och sysslar med detta skall föreställa mina vänner och att jag inte har någon aning om vem av mina så kallade vänner som gör det här.
Däremot vet jag vilka av mina nära som inte skulle göra det och jag är jäkligt glad att jag har dom - tack skall ni ha. Jag älskar er!
Rosa Oktober
Varje år får 7 000 kvinnor bröstcancer. Alla dessa kvinnor är någons vän, mamma, mormor, syster eller arbetskamrat. Bröstcancer är därför en fråga som rör alla. Du kan bidra till att fler stödjer kampen mot sjukdomen så att ännu fler överlever.
För ett par veckor sedan startade jag en egen Rosa Bandet-insamling och vi nätmar oss 800:- gränsen. Bra jobbat allihopa!
Vill du donera en summa för att stödja forskningen?
Följ anvisningarna nedan;
Exempel: BESEGRA 1382 Linda Blom
Klicka här för att skänka valfri summa via internet.
Natt(morgon?)-svammel
Och så har första dagen av September passerat. Det har varit en annorlunda dag idag faktiskt, befriande på något sätt. Har fått vara kreativ med någonting som jag tycker om att göra - fixa hår. Har pratat bort närmare en timme i telefon med en av mina bästa vänner, min skrutt, Elin. Hon kom dessutom förbi här en stund, fick låna ett gäng färgglada kläder av mig, dom skulle ha inspark av 09:orna på sin skola och hade staka färger som tema.
Titta föresten vilka fantastiskt söta ord hon skrev om/till lilla mig ett par dagar sedan. Om jag blev glad? Minst sagt..
Annars har det varit en befriande dag på många andra sätt också. Det har exempelvist höststädats i mitt liv och jag har börjat släppa någonting som jag grubblat över ganska länge. Jag har fått svar på mina frågor och tänker inte ödsla någon mer energi på det. Även om hösten är mörk, så tänker jag inte tillåta min insida att bli likadan. Nu är ett kapitel avslutat och det är bara att blicka framåt, detta med en mycket positiv inställning.
Ni minns väl det jag pratat om flera gånger tidigare? Att allting handlar om inställning! Vill jag verkligen älta samma saker gång på gång och bli på allt sämre humör, eller vill jag vara den glada och positiva Linda? Svaret är ju självklart, inte vill jag vara något annat en glad och positiv, därför väljer jag att vara just det.
När allting kommer omkring så handlar det faktiskt om ens egna val. Du väljer själv hur du skall reagera på en människas ord, prat, handlingar eller hurvida människor skall kunna påverka dig över huvud taget. Det är du som väljer hur du vill leva ditt liv - ingen annan! Jag har valt att bli ledsen, besviken och arg över en företeelse i mitt liv och idag fick jag upp ögonen och tog tag i mig själv. "För tusan Linda, du är så mycket bättre än det här" tänkte jag "lägg energin på något positivt istället".
Jag hoppas verkligen att människor som fastnat i en negativ cirkel läser den här texten och tar det till sig. Det är bara du själv som kan ändra på det! Det finns ett antal människor som skulle behöva rannsaka sig själva, men detta kommer aldrig ske om dom inte får upp ögonen för det och därmed kunna ändra attityd och inställning : ) Godnatt sötnosar!
Jag börjar tröttna!
Hej vänner!
Jag behöver någon form av nystart! Jag vill att någonting här i bloggen skall hända, något drastiskt. Flytten dröjer ett litet tag till och på onsdag fyller Lily-bloggen 2 år. Men jag är så fruktansvärt trött på negativa människor just nu, att jag suger åt mig som en svamp. Detta gör att jag blir jätte arg på mig själv, eftersom jag kämpat så med att inte göra just detta. Och en arg Linda blir ännu mer lättstött. En ond cirkel..
Hur kommer det sig att det finns så mycket människor där ute, som gör allting för att missuppfatta mig? Förstår ni hur fruktansvärt påfrestande det är på psyket, att vad man än säger, så vrids det och vänds det på det och jag framstår som en jubelidiot? Eller när jag skriver något roligt och ironiskt och sedan blir nedklankad med "jävla fördoms-fitta". Något som är ännu värre är människor som tjaffsar, tjatar och beter sig allmänt jävla stört och sedan skyller allting på MIG?
Ni anar inte vilka diskussioner jag haft med en kille här i Karlstad se senaste dagarna. Hade ingen aning om vem han var, mer än att han är en av mina vänners bästa kompis. Jag har aldrig träffat eller pratat med människan och hade verkligen inte tänkt nämna honom i bloggen, det förtjänar han inte efter vad han skrivit och gjort, men jag behöver lätta på spänningen. Han läste ialla fall detta inlägget och blev helt hysterisk, tydligen är det okej att snacka skit och hänga ut en person bara för att den är "offentlig". Anledningen till att jag lagt energi på honom, är för att vi har en gemensam vän. Jag vill inte att hon skall komma ikläm.
Så snälla ni, underbara läsare! Vad fasen skall vi göra för att få bloggen i bättre stämning igen? Vi kan ju inte fylla 2 år tillsammans och känna att bloggen inte är i sitt gamla positiva skick. Det är klart att även jag kan ha mina svackor, jag är inte mer än människa. Regnet, rusket och en kurrande mage gör det värre, likaså lite privata problem som pågått ett par veckor, men nu är jag trött på att vara deppig. Jag vill inte vara irriterad och lättstött. Jag är ju inte sådan vanligtvis.. Jag är ju en glad tjej.. Hjälp mig.. Vad gör vi? Att jag skall focusera på det positiva istället för negativa är ju ganska självklart, men när man är i en period och inte riktigt fixar det, vad gör man då?
NÄ FY FAN LINDA! Ryck upp dig för helvete, du är så mycket starkare än det här! INSTÄLLNINGEN!!
Det fuskas bland storbloggarna!
LITE SVALLER:
För ca. ett halvår sedan fick jag en mail från en annan bloggare på topplistan, där det frågades om jag hade intresse av att lägga in dennes "bloggportalen-statistik-räknar-kod" i min blogg och sedan få ha min egen kodräknade i dennes blogg, och därmed klättra uppåt på listorna. Jag tyckte inte om idén och svarade därför inte på mailet.
Ett par månader senare fick jag ett liknande mail igen, men svarade och skrev då att jag inte vet om det är någonting för mig, då jag inte på något sätt vill lura mina läsare. Eller framförallt mig själv! Bloggar jag verkligen för att nå toppen, eller bloggar jag för att det är kul? Givetvis kändes det lite lockande att se om det ens funkar. Personen garanterade mig en ökning och sade även att vi båda kommer ligga på "Bloggportalens topp 10"-listan genom detta sätt. Denne berättade även ett antal personer som faktiskt gör på detta sätt. Jag sade att jag ville tänka på det och bad om att få återkomma om det var någonting för mig..
Jag har inte mailat tillbaka, jag är stolt över den plats jag har på listan och skall jag klättra uppåt skall jag göra det för att jag själv kämpat mig dit, och för att jag själv skriver saker som intresserar er läsare. Jag vill klättra uppåt på ett ärligt sätt och därmed fortfarande ha respekten för mig själv och bloggandet kvar. Men det var ändå ganska intressant att få veta att det fuskas så bland storbloggarna.
Det var inte så jag menade!
Jag menade verkligen inte att göra er upprörda! Och även om ni nu ser mig som en förebild och liknande (och jag vill gärna vara en bra förebild också), så tycker jag att jag sköter det väldigt bra 99% av tiden. Men sedan är jag människa också, även jag kan ha komplex, brister och liknande och det får ni inte glömma. Ingen människa är perfekt!
Det finns vissa fall som etsar sig fast lite mer..
Ingen har väl missat vad som hänt Therese Johansson Rojo, än mindre jag. När jag fick se detta för ett par dagar sedan, fick jag en stor klump i magen. Jag känner igen den där vackra flickan! Jag kom in på hennes blogg en liten stund efter den tanken och fick en chock. Det är ju hon! Hon som emellanåt kommenterat min blogg, den tjejen som jag tyckte var så ofantligt fin. Inte kan väl detta stämma?
Men jo, tyvärr, det stämmer! Therese Johansson Rojo har p.g.a. ett fruktansvärt idiotiskt svarsjukedrama, mist sitt liv. Jag har nog läst varenda artikel som skrivits, varenda blogginlägg som finns och varenda tråd i i olika forum som diskuterats. Mycket kan vara rykten, mycket kan vara påspätt, mycket kan ha uppkommit på vägen mellan mun till mun. Men en sak vet vi och det är att Therese inte längre finns med oss här nere på jorden och att hon absolut inte förtjänade detta! Livet hade ju precis börjat..
Jag blir så arg, så frustrerad och ledsen. Om det ändå fanns någonting man kunde göra, när saker som detta inträffar. Men återigen läser man om tragedier i tidningar och känner sig så maktlös och liten. Vad är det för del på vissa människor? Hur kan man bli så arg eller på något sätt påverkad, att man tar livet av någon annan? Jag tvivlar på att de två jämnåriga kommer få ett dugligt straff, p.g.a. den låga åldern. Men jag hoppas att dom kommer få det dom förtjänar. Jag hoppas att dom mår så fruktansvärt dåligt inombords, som det bara går att må. Jag blir så arg när vissa försöker måla upp att det är "synd om tonåringarna, det är en svår situation att sitta häktad bla bla bla". För helvete! Dom har tagit livet av en människa, det minsta dom kan göra är att stå för vad dom har gjort och ta sitt straff!
