Tankar om sociala medier

Igår.. Innan vi begav oss till öppna förskolan.
 
Hej på er!
Molande huvudvärk idag och J gav mig lång sovmorgon. Igår jobbade jag kväll i butiken, köpte pizza efter att jag stängt och därefter lade jag mig i sängen - utan att komma därifrån alls! Jag var så himla trött så jag bara såg program efter program, för att sedan slockna helt. 
 
Jag har försökt kolla på tredje avsnittet av Paradise Hotel (yepp! jag kollar på sådant!) tre gånger nu, men jag har somnat. Så jag gör ett nytt försök ikväll igen tänkte jag, haha. Jag var faktiskt bjuden på VIP-visningen/fest med deltagarna i måndags förra veckan. Hade varit roligt att gå faktiskt, haha! Det är så långt ifrån min egen "livsstil" som småbarnsmamma liksom.. Kanske därför det är skönt att fly in i drama och kaos för en liten stund. De flesta av mina vänner kollar på samma program.
 
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är lite nojig för framtiden för mina två små när man kollar på program likt PH, Ex on the beach o.s.v. Men tänker att det kanske kan vara bra att vara medveten också. Som mamma liksom. Jag tror bland annat att jag har stor fördel i att ha varit aktiv inom sociala medier i över 10 år nu och därmed dagligen får smaka på nackdelar och baksidor av det. Jag är medveten om vad som försiggår och kan kanske hålla en annan koll när det blir dags för Selma och Colin. Det dröjer dock tack och lov innan det blir deras tur! Kanske har det tillkommit lite tydligare regler och lagar inom sociala medier tills dess. Det kan man ju hoppas. Men framförallt tycker jag kanske inte att små barn har i sociala medier att göra, inte mina i alla fall. Det kanske kan uppfattas som dubbelmoral i och med att dom syns på bild i mina kanaler, men jag har en ganska tydlig gräns gällande vad jag delar och inte. Och jag vill kunna prata ordentligt med dom om baksidor av det innan dom själva har ansvaret för ett eget konto. Och fördelar såklart! För oavsett så finns det så mycket fördelar och ljusglimtar i sociala medier också, det är ju ändå därför jag fortsatt hittills. Hur länge till är dock oklart skall erkännas.. 
4

"Du överbeskyddar dina barn"

Om jag ändå kunde räkna antalet pekpinnar jag fått när det kommer till mitt/vårt föräldraskap.. Det kan vara allt från hur vi valt att klä barnen till hur vi valt att göra med förskolan. Om människor bara kunde acceptera att vi alla är olika och likaså är våra barn, vårt sätt att se på föräldraskapet och vårt behov av tid ifrån varandra, eller för all del - vara med varandra!
 
Vår stora ambition som föräldrar är att skydda våra barn - den tror jag de allra flesta föräldrar delar. För oss innebär att skydda våra barn att göra vårt bästa för att undvika att dom gör sig illa, att ge dom mat på bordet och tak över huvudet, men framförall att ge som kärlek och trygghet. Vi anser att vara mycket med våra barn ger precis det - trygga barn! Ändå är det människor som skall tycka, tänka och undervisa oss i huruvida vi bör göra för att barnen skall "klara sig själva". Detta gör mig irriterad, men också väldigt fundersam!

Vi har två barn, det vet ni ju, dom är 1år respektive 4 år. I mina ögon är det små barn! Såpass små barn att dom
behöver en vuxen hela tiden. Det kan vara allt att leka ute på gården till att krypa till sängs för natten, jag anser att det är varje förälders/vårdnadshavares uppgift. Dom behöver oss nära, sin trygga punkt och stöttepelare. Och vi vill vara nära dom! Barn behöver få vara barn, så varför i hela friden skall vi "träna våra små" på att vara ifrån oss!? Varför skall vi lämna bort barnen bara för att dom skall vänja sig vid det? Jag förstår det inte.. Det kommer en tid när barnen inte längre vill ha oss med hela tiden, det kommer en tid där barnen är mer borta än hemma, går i skolan, cyklar till kompisar, sover borta med vänner och liknande. Varför skynda på det hela?
 
Jag tänker såhär.. Att vi som föräldrar visar för våra små barn att vi finns där, att dom kan räkna med oss och lita på att vi gör vårt allt för deras skull. Vi överöser dom med kärlek och vår tid, vi hittar på saker med dom och vi tillbringar vår vakna tid tillsammans. Så har vi alltid gjort! Detta har medfört att vi fostrat en väldigt trygg fyraåring. Givetvis har vi varit ifrån varandra - Selma har sovit hos sin mormor och morfar (både på sitt eget och vårt initiativ), hon har gått 15h/vecka på förskolan och det har aldrig någonsin varit några problem att lämna henne. För hon vet att vi kommer tillbaka. Varför skall vi behöva hetsa och tänka på att vi "borde" lämna henne utan oss för att hon på något vis skall utvecklas själv? Hon utvecklas ju massor ändå! Vi utvecklas tillsammans.
 
Det finns många anledningar till att vi väljer att stanna kvar på kalas med stora barngrupper. Selma vill att vi stannar, det väljer vi att lyssna på, det bringar trygghet hos henne. Men det är också en trygghet för oss som föräldrar samt en trygghet för de föräldrar som anordnar kalasen. Vi kan hjälpa henne eller hennes vänner, vi kan underlätta för föräldrar som har fullt upp att rodda med allting runtomkring och vi har framförallt en väldigt trevlig stund tillsammans med vårt barn. 
 
Att hon inte får vara ute och leka själv är för oss solklart. Hon är för liten för det! Hon är väl medveten om att hon inte får lämna gården, hon är väl medveten om vilka förhållningssätt vi satt upp för att hon skall vara trygg. Men jag kan känna att det vore naivt att lita på att hon skulle styra sina impulser helt och fullt, neka vänner om dom hittar på bus som att lämna gården eller liknande eller bara prova vad som händer om hon skulle.. Hon är fyra år!! Hon kan skada sig och göra sig illa m.m. Och framförallt litar jag inte på människor runtomkring, det händer så mycket hemskheter och jag skulle aldrig förlåta mig själv om någonting hände henne. Vi övervakar inte varje steg hon tar, hon leker med vänner, hoppar studsmatta, cyklar, springer, leker. Men vi finns intill, nära till hands, vi och våra vänner hjälper barnen att lösa eventuella konflikter och vi finns där om någonting skulle hända.
 
Jag menar givetvis inte att vi sitter klistrade vid varandra 24/7. Men jag anser att det absolut inte krävs att lämna bort barnen för att dom skall bli trygga i situationer där vi föräldrar inte finns intill. Jag anser att det vore struntprat att hävda att barn som är mycket med sina förädrar skulle bli så beroende av dom att dom blir hämmade i livet. Tvärtom! Jag tror att närvarande föräldrar bygger en trygg grund att stå på och vi vårdnadshavare är barnens trygga grund när dom är små. Jag är också väldigt glad att mina barn har andra vuxna i sitt liv som dom har stort förtoende för och som finns där för våra barn vid de tillfällen där vi inte finns intill. För ja! Givetvis är barnen utan oss ibland också. Men det är väl när man blir stor man skall klara sig själv? Inte när man är ett litet barn i full färd med att upptäcka och lära sig om sin omgivning?
60

Fallet Kevin - Jag är förundrad..

Jag vill börja med att skriva att om ni missat Dokument inifrån: Fallet Kevin på SVT - se alla tre delarna här. Det var länge sedan jag blev så påverkad, arg, upprörd, ledsen och frustrerad som jag blev och fortfarande känner mig efter att ha sett den.
 
Den 16 augusti 1998 hittas Kevin, 4 år gammal, död på en lastpall intill vattnet här i Värmland. Två pojkar 5 och 7 år gamla anklagades för mordet, men i och med deras låga ålder dömdes dom aldrig. Detta gjorde att förundersökningen förblev sekretessbelagd och inte förän nu, snart 19 år senare, har fallet granskats. För första gången kan pojkarna, deras familj och resten av hela Sverige ta del av utredningen, videoförhör och liknande och de anklagade pojkarna träder alltså fram.
 
Foto: Privat
 
Det är svårt att beskriva hur jag känner när jag tittar.. Jag har gapat, gråtit, svurit och börjat darra i kroppen av alla känslor. Hur dessa förhör och hela utredningen skötts är avskyvärt! Först och främst visar det sig att de två pojkarna inom loppet av bara några få månader har förhörts 31(!!!) gånger, men inte nog med det så är förhören långa och fullkomligt opedagogiska för ett barn. Och vet ni vad det allra värsta är? Pojkarna har ett starkt alibi! Om jag inte minns fel så har en 10-åring som är kompis till pojkarna blivit förhörd 13 gånger där han vidhållit att han och bröderna varit med varandra på gården hela tiden, utan avbrott!
 
Polis och övriga lägger alltså ord och spekulationer i munnen på en fem och sjuåring, pressar dom till ett erkännande. Vid det allra sista förhöret med sjuåringen där dom näst intill bestämt sig för att barnen är skyldiga, "köper" dom ett erkännande genom att i över fyra timmar förhöra sjuårigen, hindra honom från att träffa sin mamma och där, när pojken bryter ihop och ber om att få träffa henne, i princip säga att "om du berättar DÅ får du träffa mamma". Alltså jag mår illa!! Blir rasande!
 
Det här är skandal och det får inte gå till såhär, varken lagligt eller när man ser till medmänsklighet. Vuxna mot ett ensamt barn liksom.. Och när pojken sedan (märk väl, ingen av dom har någonsin erkänt att dom mördat Kevin) uttrycker något som dom skulle kunna hävda har med mordet att göra, så berömmer dom honom, klappar honom på huvudet och uppmuntrar till mer. Han fortsätter såklart, men återigen säger eller erkänner han aldrig att han på något vis skulle ha dödat Kevin. Men han vill ju bara träffa sin mamma.. Fruktansvärt är vad det är. VIDRIGT!!!

 
Jag kan knappt sammanställa detta eller uttrycka mig i text, för jag blir så arg att det kokar i mig. Även om jag är väl medveten om att dokumentärer som dessa kan vinklas lite som man vill och liknande. Så är ändå de största bevisen dessa förhör. Jag bara känner att dom här bröderna är oskyldiga! Det finns inte heller några tekniska bevis som binder pojkarna till mördet. Pinnen som sägs ha använts för att kväva Kevin saknar spår av både honom och bröderna. Pinnen kanske inte ens ÄR mordvapnet? 
 
Tack och lov att detta kommit upp igen och granskas. Jag hoppas verkligen att bröderna, som fått leva med det här hela sitt liv. En känsla av att något är fel, men ändå aldrig någonsin utåt säga sig vara oskyldiga, får upprättelse. Fy för vad dom har gått igenom.. Jag som själv är mamma till en fyraåring förstår ju att den typen av samtal dom för med dessa barn inte är vettiga. Jag vet själv hur enkelt det kan vara att lägga ord i munnen på små barn.. Förutom att jag hoppas att bröderna får upprättelse, så hoppas jag också att det kan framkomma mer sanningar och saker - även för Kevin och hans nära och käras skull.
 
 
11