Känslor kring Kolmården

I veckan var vår familj iväg på en liten minisemester tillsammans med nära vänner. Vi bodde centralt i Nörrköping i två nätter och var bland annat iväg på ett besök till Kolmården. Vi hade otroligt mysigt tillsammans och att få komma iväg till en annan stad och slippa allt vad städning, tvätt och allmänna hemmabestyr innebär var minst sagt skönt. Att bara umgås och omge sig av energigivande vänner, där det inte är något knussel och man hjälps åt när det kommer till busiga barn och annat.
 
Till saken hör dock att just Kolmården har varit en sak som varit lite av en disskusion hemma. Jag har tvekat otroligt mycket på att åka dit och propsat för Astrid Lindgrens värld, medan Jimmy absolut velat till Kolmården. Det som däremot har känts lockande har varit Bamses värld. Så fick vi frågan av våra vänner och vi bokade resan ändå, trots allt. Anledningen till att jag tvekat har givetvis med alla djur att göra.. Att dom sitter instängda i ett klimat, miljö eller begränsade på ett sätt som inte är till deras bästa. Jimmy har ett enormt intresse för vilda djur Selma delar det. Jag vet inte hur mycket dom tittat på TV, läst och pratat om tigrar, giraffer, elefanter och fler därtill. Han förstår mitt resonemang, men uppfattar det där med djurparker som en bra sak när det kommer till att bevara utrotningshotade arter m.m. Vi delar helt enkelt inte riktigt samma känslor för Kolmården och andra djurparker.
 
När vi gick runt i parken så snurrade min hjärna på högvarv, jag fascinerades av att se alla dessa vackra djur på riktigt, men hade samtidigt en stor klump i magen när jag tänkte på att dom ju inte borde vara där egentligen. När vi sedan satt inne på delfinshowen så började jag gråta. Mestadels av att se videofilmen på deras naturliga miljöer i bakgrunden av en alldeles för liten pool, där delfinerna gjorde precis vad dom blivit tränade till. Vilka fantastiska djur ändå, och så smarta. Fan till att begränsas så av oss människor.
 
Jag tänker inte bara på att vi håller djuren instängda på djurparker, utan även hur mycket gifter vi släpper ut, all tjuvjakt och detta fruktansvärda och illvilliga djurplågeri överlag.. Så mycket utrotningshotade arter det finns i vår värld 2016, mycket p.g.a. oss människor. Mitt hjärta mådde helt enkelt inte bra av att gå runt bland alla djur.. När vi sedan satt i bilen hem så kunde jag inte hålla tillbaka för Jimmy längre utan babblade på om att jag inte tyckte om det där med syftet djurpark. Jag har pratat mycket med Selma om att djuren inte befann sig i sin naturliga miljö, men på ett betydligt mer barnanpassat sätt. Pratat om vart djuren egentligen skall bo, tittat på klipp på youtube med fria delfiner m.m.
 
 
Men! Jag hann knappt lägga ut att vi varit där innan jag började smutskastas, men framförallt när jag sedan nämnde att jag inte kände det hundra inombords, så blev människor arga. Framförallt har jag raderat mycket anonyma kommentarer här i bloggen, då människor inte vågar stå för sina ord och skriva dom på instagram. Enligt ett flertal (för mig) IP-adresser så slätar jag över, kan inte stå för att jag stöttat en park som Kolmården, skyller ifrån mig på Jimmy och är framförallt en otroligt dålig förebild för mina barn. Jag spelar på att känna något för djuren, när jag i själva verket inte gör det och allt vad det nu må vara.
 
Det är så himla tråkigt.. För i själva verket så är det ju ganska tydligt att jag står för att jag besökt parken, stöttat dom genom att betala inträde. Att jag skulle skylla på Jimmy är löjligt, för jag är vuxen och ansvarar för mina handlingar. Vi kompromissade helt enkelt och jag må ha gått emot mina egna tankar, men med det sagt så betyder det inte att jag är hjärtlös och iskall. Det må vara en gnutta dubbelmoral från min sida, men att kalla mig falsk, bli arg för att jag skriver att jag haft en klump i magen när jag själv valt att åka dit och liknande känns så onödigt på något vis.. Är det verkligen så att nu när vi bidragit med 1000kr till deras park, så är jag för evigt utdömd att vara en person som inte känner för djuren "på riktigt".
 
Och nog är det konstigt att människor har så stort behov av att uttrycka sina meningslösa negativa åsikter och påhopp, istället för att ta chansen att dela något konstruktivt och kanske lärorikt när det kommer till dessa parker. Jag är öppen för att lära mig mer!
37

#NoHateSE

Minns ni att jag skrev om #NoHateSE-dagen förra året? Det är faktiskt snart ett år sedan och den 4e november är det dags igen. Ni som följer mig vet att jag är en stor motsträvare till just näthat och har skrivit flera inlägg om det samt lyfter ämnet och visar vad jag får motta titt som tätt. Det är aldrig och kommer aldrig att vara okej att slänga ur sig vad som helst på internet, bara för att man har möjlighet att vara anonym och gömma sig bakom en IP-adress.
 
Ni kan också vara med att manifestera #NoHateSE genom att lägga upp en bild med händerna formade som ett hjärta, använda hashtagen ovan samt nominera 3 personer som har gjort något alldeles extra för dig på nätet. Ni kommer få se vilka tre jag har nominerat under kvällen på instagram. Det betyder så mycket!
 
Så kom igen nu allihop! Tillsammans mot näthat!!
Alla bilder kommer att samlas HÄR.

En tisdag av känslor

Lilla kulan idag vecka 15+3 (v.16) - Både blus och kjol från H&M
 
Hej vänner!
Hoppas allt är fint med er i denna kyliga höstmånad. Visst är det fint med alla härliga färger överalt? Jag har sagt det förr och jag säger det igen.. Hösten är en favorit hos mig och att vara inne, tända ljus, mysa tillsammans m.m. är verkigen härligt. Likaså att vara utomhus innan det blir sådär svinkallt som vintern innebär.
 
Idag har jag och J varit på utvecklingssamtal på förskolan för första gången. Det går bra för lillan på förskolan och det kändes bra att få höra en pedagogs synvinkel av allting också. Få se lite bilder och höra härliga uttryck hon haft för sig. Älskar att dom skriver ned sådant som vi föräldrar missar när vi inte är där. En förmiddag hade hon klurat på att hennes docka inte har något hår, men hon hoppas mammas bebis har hår för annars kan det bli kallt. Lilla kloka minimänniska. Jag har hamnat i en period där jag har väldigt lätt till tårar och kan bryta ihop totalt av att bara se henne sjunga och dansa. Hon är så fin bara.. Omtänksam och fantastisk.
 
Jag har alltid sagt till mig själv och till Jimmy att jag aldrig någonsin vill att mitt barn skall se mig ledsen. Men sedan jag blev mamma jag har insett det att det nog är bra att visa olika känslor även för dom små. Mamma är nästan alltid glad, men hon kan också bli arg och ledsen. Och allt är okej! Det är ju det jag vill att Selma skall känna - att alla känslor är okej!! Därför berättar både jag och Jimmy för henne varför vi känner som vi gör vid vissa känslor och att mamma faktiskt kan gråta ibland, även för att hon är glad. Nu blev mamma arg för att.. Eller nu är pappa extra glad för att.. Ja.. Vi försöker berätta för henne helt enkelt och likaså när hon själv känner känslor. Då försöker jag säga till henne att jag förstår att hon är arg, ledsen, frustrerad och liknande och det är helt okej att vara det. Jag uppfattar det bättre än att själv bli arg och frustrerad på att hon är det och tja.. Riskera en ond cirkel helt enkelt.
 
Det är väldigt mycket känslor i en 2,5-åring och det är inte alltid lätt att veta hur man skall gå tillväga som förälder. Man vill bara ge sitt barn det allra bästa, men hur vet man egentligen vad som är just det? Det viktigaste är nog bara att följa sitt hjärta och att försöka göra så gott man kan.
19