Fallet Kevin - Jag är förundrad..

Jag vill börja med att skriva att om ni missat Dokument inifrån: Fallet Kevin på SVT - se alla tre delarna här. Det var länge sedan jag blev så påverkad, arg, upprörd, ledsen och frustrerad som jag blev och fortfarande känner mig efter att ha sett den.
 
Den 16 augusti 1998 hittas Kevin, 4 år gammal, död på en lastpall intill vattnet här i Värmland. Två pojkar 5 och 7 år gamla anklagades för mordet, men i och med deras låga ålder dömdes dom aldrig. Detta gjorde att förundersökningen förblev sekretessbelagd och inte förän nu, snart 19 år senare, har fallet granskats. För första gången kan pojkarna, deras familj och resten av hela Sverige ta del av utredningen, videoförhör och liknande och de anklagade pojkarna träder alltså fram.
 
Foto: Privat
 
Det är svårt att beskriva hur jag känner när jag tittar.. Jag har gapat, gråtit, svurit och börjat darra i kroppen av alla känslor. Hur dessa förhör och hela utredningen skötts är avskyvärt! Först och främst visar det sig att de två pojkarna inom loppet av bara några få månader har förhörts 31(!!!) gånger, men inte nog med det så är förhören långa och fullkomligt opedagogiska för ett barn. Och vet ni vad det allra värsta är? Pojkarna har ett starkt alibi! Om jag inte minns fel så har en 10-åring som är kompis till pojkarna blivit förhörd 13 gånger där han vidhållit att han och bröderna varit med varandra på gården hela tiden, utan avbrott!
 
Polis och övriga lägger alltså ord och spekulationer i munnen på en fem och sjuåring, pressar dom till ett erkännande. Vid det allra sista förhöret med sjuåringen där dom näst intill bestämt sig för att barnen är skyldiga, "köper" dom ett erkännande genom att i över fyra timmar förhöra sjuårigen, hindra honom från att träffa sin mamma och där, när pojken bryter ihop och ber om att få träffa henne, i princip säga att "om du berättar DÅ får du träffa mamma". Alltså jag mår illa!! Blir rasande!
 
Det här är skandal och det får inte gå till såhär, varken lagligt eller när man ser till medmänsklighet. Vuxna mot ett ensamt barn liksom.. Och när pojken sedan (märk väl, ingen av dom har någonsin erkänt att dom mördat Kevin) uttrycker något som dom skulle kunna hävda har med mordet att göra, så berömmer dom honom, klappar honom på huvudet och uppmuntrar till mer. Han fortsätter såklart, men återigen säger eller erkänner han aldrig att han på något vis skulle ha dödat Kevin. Men han vill ju bara träffa sin mamma.. Fruktansvärt är vad det är. VIDRIGT!!!

 
Jag kan knappt sammanställa detta eller uttrycka mig i text, för jag blir så arg att det kokar i mig. Även om jag är väl medveten om att dokumentärer som dessa kan vinklas lite som man vill och liknande. Så är ändå de största bevisen dessa förhör. Jag bara känner att dom här bröderna är oskyldiga! Det finns inte heller några tekniska bevis som binder pojkarna till mördet. Pinnen som sägs ha använts för att kväva Kevin saknar spår av både honom och bröderna. Pinnen kanske inte ens ÄR mordvapnet? 
 
Tack och lov att detta kommit upp igen och granskas. Jag hoppas verkligen att bröderna, som fått leva med det här hela sitt liv. En känsla av att något är fel, men ändå aldrig någonsin utåt säga sig vara oskyldiga, får upprättelse. Fy för vad dom har gått igenom.. Jag som själv är mamma till en fyraåring förstår ju att den typen av samtal dom för med dessa barn inte är vettiga. Jag vet själv hur enkelt det kan vara att lägga ord i munnen på små barn.. Förutom att jag hoppas att bröderna får upprättelse, så hoppas jag också att det kan framkomma mer sanningar och saker - även för Kevin och hans nära och käras skull.
 
 
11

Varför skulle iPads vara så skadligt?

Det finns egentligen två olika "läger" - de som motsträvar teknikens framfart och därmed fullständigt pratar ned exempelvis iPads, men så finns det också de som hyllar sådana prylar. Jag är av den sistnämda sorten och detta helt utan att skämmas eller känna att jag behöver försvara mitt (läs: vårt) val av att låta Selma få använda iPad. 
 
Nu är jag småbarnsmamma till en ettåring och en fyraåring och under dessa år har jag kommit till insikt med vissa saker när det kommer till användandet av läsplattor. Exempelvis fick Selma, även om det var enormt sparsamt, använda min iPad redan när hon var i ettårsåldern, det finns små pek-appar och liknande med djur som hon tyckte var helt fantastiskt. Lillebror Colin däremot har som max fått se på Babblarna/sånger på Youtube genom vår telefon samt givetvis när TV:n står på, för det är ju lika mycket skärm som smartfones och läsplattor. Men jag har helt enkelt känt att eget användande kan vänta med Colin, det hinns med ändå såatt säga.
 
Hur som helst! Många av de människor som väljer att prata ned användandet av iPads menar på att barnen mår mycket bättre av att vara ute och springa, röra på sig, leka, bläddra i böcker, ägna sig åt rollekar och fantisera ihop diverse spännande saker. Och jag håller med! Självklart skall barnen röra på sig, vi lever i ett allt mer stillasittande samhälle, kanske mycket på grund av just tekniken. Men vad är det som säger att man inte kan kombinera de två? Vad är det som utnämner läsplattor till djävulens påfund och att det var "så mycket bättre förr"? Varför blir det sådan hysteri över att det finns iPads ute på förskolorna? Och varför skulle en förälder klassas som lat för att hen tillåter sitt barn att använda sig av dagens teknik?

Jag kan inte för allt i världen förstå hur ett komplement i barnens vardag skulle kunna vara något skadligt? Jag förutsätter att varje förälder faktiskt använder det så - som ett komplement (men är såklart medveten om att det finns undantag). Vi skulle aldrig någonsin plocka bort vanliga pussel, bara för att det finns pussel på iPaden, vi skulle inte heller plocka bort böcker, eftersom att det finns appar med sagor. Vi skulle aldrig någonsin acceptera att Selma sitter med iPaden istället för att röra på sig, leka och allt det andra som bör höra ett barns vardag till. Men det finns så många fördelar med ett begränsat användande att vi heller inte skulle vilja utesluta läsplattan.
 
Det gäller att som förälder vara uppmärksam och delaktig i hur användandet går till. Det gäller att se till att det inte blir ett beroende. Det gäller också att välja rätt typer av appar. Det finns en uppsjö av pedagogiska möjligheter och en stor favorit hos Selma just nu är Bolibompa appen där hon tragglar bokstäver. Men det finns också mängder av fantastiskt bra appar för nöjets skull, böcker, sagor, serier och filmer. För oss är det solklart att hon kan få titta på film en stund oavsett om det är på TV:n eller om det är på plattan. Det kan vara ett väldigt bra sätt att varva ned lite med, efter en dag full av fysisk aktivitet och lek. Hemma hos oss används iPaden långt ifrån varje dag, året runt, den kan ligga urladdad i flera veckor medans det i perioder blir en stund flera dagar i sträck.

Jag tänker mycket på om de som ratar iPads till barn och dömer föräldrar - har övervägt sitt eget användande av teknik? Sitter hen mycket med sin telefon i barnens närvaro? Rör hen på sig mycket för egen del? Är hen mycket delaktig i leken tillsammans med barnen? Lever hen ens med barn i dagens samhäller eller är det baserat på egna förutfattade meningar? Det är viktigt att komma ihåg att barnen lär av det vi gör också. Lever vi aktivt, är ute på utflyter, lekparker, integrerar i leken tillsammans med barnen så blir det en naturlig del av vardagen och livet och det är fullt möjligt att kombinera med ett liv som innehåller användande av teknik. Väljer man däremot att sätta telefoner, iPads eller annat i händerna hela tiden man försöker få ett barn att bli lugn kan man givetvis vara ute på hal is. 

Vi väljer att undvika iPads, telefoner och liknande när vi är iväg som exempelvis affärer och liknande. Vi ser det inte som ett hjälpmedel att få barnen att "sköta sig" - Vi ser det som ett fantastiskt komplement till lärande och underhållning! För ärligt talat, allt behöver inte handla om hur mycket barnen skall lära sig och kunna hela tiden.

Sedan vill jag inflika att det kan vara ett fantastiskt hjälpmedel och redskap för individer med funktionsnedsättning, eller funktionsvariation om man föredrar att kalla det så. Så sluta döma och kritisera!
 
 
18

Det här med egentid.

Ibland blir jag så blödig om kvällarna.. Tänker på hur lyckligt lottad jag är över att ha blivit mamma till dessa två. När dom ligger där i sina rum och sover, allt är tyst och jag har all tid i världen för att göra det jag vill. Då saknar jag dom.. Enormt mycket! Samtidigt så vet jag att det kan vankas nattvak och kan njuta av den här tiden också. Min tid.
 
Jag ogillar att kalla det "egentid" egentligen. Att jag behöver "egentid".. För det låter som att jag tycker mer om och värdesätter den tiden mer än vad jag gör med tiden vi har tillsammans. Det känns som att det är så väldans mycket snack om "egentid" överallt och att det är så viktigt att si eller så. Och ja! Det är såklart väldigt skönt att få vila öronen ibland. Ljudvolymen med två barn hemma är rejält hög stundvis och jag hör mig själv utifrån nästan - min röst går upp i falsett ibland. Men för mig är inte det viktiga att komma iväg i tid och otid. För mig är det just den här tiden om kvällen som räcker långt. Kanske för att jag vet att dom finns så nära intill också.
 
Jag skulle ljuga om jag sade att det inte är roligt att komma iväg ibland. Det är klart det är det! På fredag skall jag exempelvis iväg med några vänner för en kväll tillsammans och igår var Jimmy och barnen iväg på sitt håll och jag och hundarna var själva hemma. Men jag tror ni förstår vad jag menar med det är eviga pratet om "egentid" överallt. Att det ibland kan framstå som så mycket viktigare än tiden man har som familj. Det är då jag kan få en klump i magen och har helt enkelt valt bort ordet.
 
Hoppas ni haft en fin helg allihopa! Själv tog jag några snabba bilder på barnen igår <3

 
17