Att föda hemma en vanlig tisdag..

När jag var sju år gammal och gick i första klass hade vi något som kallades "hemliga läxan". Det var en blå bok som man fick fylla i en gång i veckan, exmpelvis skriva och rita sin familj, sina intressen, vad man vill bli när man blir stor och liknande. Mitt drömyrke var då Barnmorska! Det var också vad jag ständigt ritade, gravida och mammor med barnvagn. Jag har alltid haft en speciell känsla för det där med graviditet och bebisar.
 
När jag själv drömde om att bli mamma blev det till en besatthet. Jag har ju skrivit om vår krångliga resa tidigare och att vi behövde hjälp innan Selma blev till och min största skräck var att inte få uppleva livet som mamma. Jag såg på fullaste allvar ingen som helst mening med livet, om jag inte fick några barn. Så är det givetvis inte och adoption var jag väldigt öppen för (även om det inte ger några garantier det heller). Men där och då kändes det så. När jag sedan äntligen blev gravid och mamma så förstärktes det där med fascinasionen för graviditet och förlossning ytterligare och då och då kommer jag på mig själv at drömma om barnmorskeyrket. Utöver det är en av mina största drömmar att fotografera en förlossning. Och såklart.. Få föda igen.. Någon gång.
 
Men på förmiddagen idag hände något oväntat! Min vän (och granne) Lova skickade en snap till mig tidigare idag, hennes syster Emmelie (som jag också känner) hade fått värkar. Jag blev såklart helt pirrig, men jag var inte beredd på att en stund senare få ett samtal med förfrågan om dom kunde få låna min bil, pappan kommer inte hinna dit och det började visst bli riktigt bråttom. Självklart sade jag och kastade ut min nyckel från balkongen och stod samtidigt och pratade med dom. Lova skulle sätta in sin sexmånaders lilla Vilde i Selmas bilstol när Emmelies vatten går. Med tanke på mina förlossningar och vattenavgång så bara klickade något i mig - "jag kommer ned" ropade jag. Colin sov i vagnen, jag tog Selma med mig i handen för att hjälpa till. Jag såg att Lova var väldigt stressad och nervös - såklart, vem skulle inte?

Jag sade till Lova att gå in och hämta handdukar till Emmelie som hon kunde sitta på och medans hon gjorde det såg jag på Emmelie att hon hade riktigt riktigt ont. Jag frågade hur det var med henne varpå hon säger - Det känns som att hon skall komma nu! Då börjar jag förstå att det är riktigt riiiktigt bråttom och jag slår igen bildörren. Det är ingen idé att dom sätter sig för att åka bil, jag säger istället till Lova att ringa 112, hjälper Emmelie in till lägenheten igen där hon får lägga sig på golvet. Med i detta har vi alltså ett barn sovande i vagn, en 4,5-åring och en bebis på 6 månader. Hon har fruktansvärt ont och det känns som att bebisen skall komma när som helst, i allt detta förbereder jag för en eventuell hemförlossning med handdukar, vi får av henne byxorna och Lova sitter med SOS i telefonen, pratar lugnande med Emmelie, som ju såklart var väldigt rädd. Samtidigt som jag grejar, stryker E över låret, så pratar jag också lugnande med Selma som sitter en bit bort. Hon var hur lugn som helst iofs, men i och med att Emmelie hade så fruktansvärt ont, så ville jag tydliggöra för Selma att hon skriker för att hon har ont, bebisen vill så gärna ut o.s.v. "Hade du sådär ont när jag och Colin skulle födas mamma?".. <3

Men så kommer tillslut ambulansen, jag springer och släpper in dom och dom tar över. Dom undersöker henne och bedömer att dom tar med henne till sjukhuset där bebisens pappa väntar. Lova åker med in och jag tar Vilde så länge. Vi var helt säkra på att ambulanspersonalen skulle förlösa henne på plats, men dom hann faktiskt in. Jag hade världens adrenalinpåslag efteråt och kunde knappt förstå vad som hänt. Det var ju detta jag var så himla rädd för när jag var gravid med Colin. Min stora skräck var att inte hinna in.. Och nu fick jag dra nytta av vissa saker jag fick lära mig om jag själv hade behövt föda hemma. Ut kom en liten tjej tillslut på BB och jag kan knappt vänta tills jag får träffa henne. Vilken upplevelse alltså! Hela dagen idag har jag gått och tänkt på detta. Och trots att jag såg E's smärta, kunde känna tillbaka min egen smärta, så fick jag en stark längtan efter att föda igen. Är det inte magiskt så säg?
 

Idag får en alldeles färsk Colin pryda inlägget <3
16

Nya huvudkuddar

Inlägget är reklam och innehåller annonslänkar för Cellbes.
 
Jag vet inte hur länge jag tjatat på Jimmy att vi bara måste köpa nya huvudkuddar. Våra tidigare var från IKEA och hade blivit så sladdriga och osköna att dom knappt låg kvar i örngotten. Det har varken gått att sova eller bädda med dom. Därmed behöver jag nog inte beskriva hur skönt det är med fyra nya kuddar i sängen från Cellbes? Så mjuka, fluffiga och sköna - precis som jag vill ha dom. 
 
Det är ju en smaksak det där med kuddar egentligen. Min sambo bryr sig nämligen inte nämnvärt och sover med huvudkudden ovanpå huvudet.. Yepp, ni läste rätt! Vilken typ av "kuddmänniska" är du? :D


4

Sjukstuga

Lite frisk luft i årets vinterjackor, att jag älskar att syskonmatcha vet ni sedan tidigare. Jackor från Mini a Ture, Selmas mössa från Creamie och Colins mössa från H&M - stora favoriter inför det kalla halvåret.
 
Hej från sjukstugan!
Jag hade en förhoppning om att de senaste veckornas sjukstuga möjligen skulle ha gett med sig till denna söndag - då det vankades Halloweenparty med vännerna. Det var att hoppas för mycket.. Inte nog med att Selma missade pyjamaspartyt på förskolan i torsdags liksom.
 
Det var som att allting tog ett rejält uppsving denna helgen och båda barnen har 40 graders feber, vilket fortfarande håller i sig. Inatt fick det bli akuten med Selma som dessutom, återigen, fått kruppanfall. Hon fick inhalera på sjukhuset och får nu luftrörsvidgande. När Jimmy och Selma var hemma igen strax innan 3 på natten somnade vi alla för första gången för kvällen/natten - med undantag för Colin som sovit sedan 19. Då tog febern omtag på honom och 03:12 vaknade han. Det blev ett par minuters sömn för mig och Jimmy, men vi hann slumra lite från och till. Selma vaknade i panik av kruppen säkert 6 gånger på ett par timmar och sover lika oroligt nu ikväll. 

Idag var det Colins tur att besöka läkare.. Hans feber har också fortsatt och trots regelbunden febernedsättande så rusar det liksom iväg. När han fick träffa läkaren idag var den enda dom egentligen gjorde att kolla honom i öronen (vilket såg bra ut, det trodde vi inte då han sagt ont, ont, ont om just öronen) och bad oss sluta med suppar. Tydligen har man ingen koll på vad som tar upp av kroppen genom supp.. Men vad sjutton gör man när barnen vägrar oral febernedsättande? Det kvittar hur vi gör liksom, blandar ut med gott eller vad det än må vara. Vi får inte i dom genom munnen.. Ett under att Selma faktiskt tar den andra medicinen just genom sked.
 
Utöver detta då.. Två trötta föräldrar varav en mamma som inte alls är pigg själv och har varit dålig till och från i flera veckor jag också. Jag skall krypa ned i vår säng bredvid Selma nu, för hon har redan varit uppe flera gånger och irrat runt. Jag behöver sömn och vila själv också, för jag gissar på en lång och utdragen natt med många uppvak för båda barnen igen. Bäst att försöka samla lite sömn innan dess.
 
Hoppas ni mår bra i alla fall? <3
14