Therese mammamys

För ganska länge sedan fick jag en inbjudan till Therese Wickmans mys-event i Örebro. Blev så himla glad, delvis för att det var såpass nära som Örebro faktiskt ligger, men för att jag blev en av få utvalda till ett litet och gemytligt gäng.
 
Igår blev det alltså dags att packa in mig i lilla bilen och plocka upp två andra Karlstadbor som fått en sista-minuten-inbjudan p.g.a. två sjukdomsfall. Såå roligt för mig som trodde att jag skulle få åka själv. Vi styrde vår kos mot Ibis Hotell. Där möttes alla mammor upp och checkade in på ett varsitt enkelrum allihopa. Det var såå skönt och även om det givetvis är hur mysigt som helst att sova tillsammans med andra mammor, så tror jag vi alla uppskattade att få vårt eget ändå. Det är så lyxigt på något vis! Hotellrummen låg dessutom samlade tätt intill varadra, så där sprang vi in och ut i varandras rum resten av helgen, hihi.
 
När vi samlats allihopa traskade vi rätt över parkeringen för att inta Gustavsviks relaxavdelning! Jag undrar om det var tyst en enda sekund under våra timmar där? Allihopa stegade vi dessutom ned till äventyrsbadet och åkte forsen. Jag, Malin och Erina gick dessutom ned och åkte fler gånger. Man blir liksom som ett barn på nytt och det killar sådär härligt. Och ja.. Ett och annat blåmärke har jag idag, haha.
 
När vi duschat av oss och gjort oss klara efter timmarna på Gustavsvik knallade vi tillbaka till hotellet för att göra oss iordning inför kvällen. Det vankades privatspelning av bandet engelska bandet The Din. Riktigt bra och man fick sådan där härlig Hoffmaestro-känsla av dom, det gillar jag. Finns på Spotify om ni vill lyssna. Therese delade ut uuurfina goodiebags och sedan kom en vit limo och hämtade upp oss för att ta oss ut till Goda Rum för ett helt magiskt julbord - vilken miljö! Och VILKEN MAT!!! Dit kommer jag ta med mig nära och kära och besöka fler gånger i år.

 
Efter att vi ätit, massor! Både julbord och dessertbuffé och pratat sådär löjligt mycket i ännu fler timmar kom limousinen och hämtade upp oss igen för att köra oss iväg till Ritz. Där hade vi ett VIP-bord bokat och det dansades och dansades. Så himla rolig kväll och min premiär ute på krogen sedan jag blev gravid med Selma. Vi gick vidare en sväng, innan jag och några tjejer till hoppade in i en Taxi för att slänga oss ned i våra sängar och sova gott. Jag hade glömt hur skönt det var att få ta av sig klackarna efter en helkväll och natt.
 
 

Morgonen därpå blev det dags för långfrukost innan vi kramades och begav oss åt olika håll. Vilka dygn alltså! Så himla grymt uppstyrt av Therese! ALLTING!! Och såå himla roligt med både välkända och nya ansikten. Jag hoppas inte det dröjer innan vi ses igen <3 Bilresan hem blev en historia för sig.. Hihi.

TACK alla underbara tjejer, mammor och vänner för ett helt fantastiskt dygn tillsammans. Gud vad jag har haft roligt alltså!  Malin (Tvillingmorsan)EmmaErinaElinaElin  och Maria, Natali, Therese & Evelina .
 
7

Julkänslor

Först och främst! Tack för den otroligt fina responsen jag har fått på mitt senaste inlägg. Det är alltid lite skrämmande att publicera inlägg om något så känsligt och personligt som just ofrivillig barnlöshet och saker därtill. Men jag har förstått att många uppskattar det, inte bara jag själv som lättar på hjärtat lite, utan de som känner igen sig och befinner sig just i den känslomässiga karusellen vi själva befann oss i 2011-2012 med utredning, behandling och väntan på IVF. Det går som sagt att läsa om här. Men igen, Tack!
 
Hur som helst. Jag börjar verkligen få enorma julkänslor. Dom har legat och grott inom mig ganska länge, men har fullkomligt eskallerat det senaste. Kanske för att jag fotograferat vår lilla Nissa inför julkorten, designar årets kort, tränar på luciasånger inför mini-luciatåget, planerar julkalender till både Selma och bloggen och dessutom packar goodiebag-grejer i temat till våra gäster på eventet. Imorgon skall jag försöka julpynta lite också. Tanken var julbord med Duvanhuset, men jag väljer att stå över det då jag precis börjat känna mig bättre och dessutom åker iväg till Örebro på event i helgen. Det blir en mys-kväll med familjen istället.
 
Det har känts långt bort med december.. Men ikväll insåg jag att oj.. Jag ligger brutalt efter istället. Så nu är det snabba ryck som gäller under helgen. I den mån jag kan. För som sagt, lördag och halva söndag är jag borta på skojigheter med Therese Wickman och ett gäng andra mammor : ) Sååå kul!
11

Det här med syskon..

"Vilken otroligt snäll och glad tjej du har" sade en kvinna till mig "Ja.. Jo.. Hon är rätt nöjd för det mesta" fnissade jag varpå kvinnan direkt ställde en fråga i ett tonläge som jag nästan kände mig golvad av "Då blir det syskon snart då?". Japp.. Det har börjat! Alla syskonfrågor från olika håll, många olika håll. Konversationen som började likt ovan fortsatte såhär.
 
"Nja, naaae.. Nä.. Inga syskon ännu" svarade jag henne.
"Inte det!? Varför inte?" frågade kvinnan väldigt förvånat och högljutt.
"Nä.. Men.. Jag är inte riktigt redo.. Inte än.." jag kände hur jag blev lite mer tillbakadragen och kände att konversationen började bli lite obekväm. Men givevis fortfarande trevlig.. För det är ju sådan jag är. Hur jobbigt det än känns i hjärtat.
"Men dom har ingen nytta av varandra annars, 2 år är perfekt" sade kvinnan barskt och då fick jag lite ont i magen.
"Fast.. Åldersskillnaden är inte så viktig för mig.. Jag vill liksom kunna njuta nu.." jag kände hur hjärtat liksom ropade att man kanske inte ens KAN få syskon.. 
Kvinnan fortsatte propsa på att det minsann är totalt onödigt och nästan idiotiskt att vänta "för måna år emellan" för hela relationen syskon emellan var enligt henne dömd att misslyckas om jag inte på momangen åkte hem till Jimmy och slängde mig i sänghalmen med honom.
 
Det här har fått mig att fundera så otroligt mycket. För en person som kämpade med ofrivillig barnlöshet under lång tid (jag delade efter många om och men vår resa med er HÄR) så svider frågor, kommentarer o.s.v. om syskon ganska mycket. Inte alls så mycket som kommentarerna innan vi ens fick Selma, absolut inte.. Men jag tar inte för givet att vi får möjligheten att ge Selma ett syskon. Jag hoppas såklart, otroligt mycket.. Men jag förutsätter det inte. Givetvis kan man fråga mig om jag är bebissjuk, om jag är sugen på syskon till S o.s.v. Ja speciellt om man står mig nära. Men när det kommer till pekpinnar om att vi borde - helst igår - "för barnens skull så dom har någon nytta av varandra". 
 
Jag är inte redo för att ge mig in i en, kanske nästan lika jobbig karusell som vi hade förra gången. Jag är inte redo för att bli besviken. Men framförallt! Jag är inte redo för att bli tvåbarnsmamma. Ja! Jag är enormt sugen på att vara gravid. Ja! Jag är ännu mer sugen på att få uppleva en förlossning, en nyfödd o.s.v. Men än känner varken jag eller Jimmy att vi är riktigt redo för allt annat som följer. Selma är fortfarande liten.. För oss är det viktigt att hon skall kunna vara en del i det här med att få syskon. Jag vill att hon skall kunna berätta för mig om vad hon tänker och funderar på. För även om jag inte tar för givet att vi kan få fler barn, så måste man ju trots allt hoppas och tänka på att det faktiskt går vägen. Det är ju inte "bara att skaffa ett barn" som många uttrycker sig.
 
Det förundrar mig så mycket det här med hur människor tycks ge sig själva rätten att tycka och tänka över andras val. Jag vill inte "skaffa en till så vi har det gjort" - jag vill kunna njuta en gång till. För mig är det så stort och betydelsefullt direkt plusset visar sig.. Jag vill vara i en graviditetsbubbla precis som förra gången. Kanske speciellt för att jag misstänker att det går ännu snabbare när man har en liten tjej som får dagarna att flyga iväg. Jag blir nästan ledsen när jag inser hur okänsliga människor faktiskt är när det kommer till föräldraskap överlag. Det är så mycket gnäll och så mycket fokus på det jobbiga hela tiden. Och JA! Givetvis har en förälder all rätt i världen att känna att det är jobbigt, få prata av sig och känna frustration över viljestarka och tjuriga barn. Men många gånger uppfattar jag det som ett måste.. Det liksom SKALL vara jobbigt och det skall tas egentider hela tiden för det ÄR JUU SÅÅ jobbigt att vara förälder. Jag klandrar verkligen ingen, för alla barn och föräldrar är olika och vi har alla olika vardag, men jag önskade att även vi som inte uppfattar det som sådär jobbigt fick förståelse vi också - Vi döljer inte något bara för att man inte känner samma frustration.
 
För oss var kampen så lång innan det blev någon Selma av det. Vi hade inte föreställt oss att det skulle bli enkelt. Tvärtom! Och vi fick hela tiden höra att vi skulle njuta av tiden vi hade utan barn, hur man nu skulle kunna göra det som ofrivilligt barnlös. Men vi har inte kämpat och önskat att få bli föräldrar så länge för att gnälla, klaga och ta oss egentider i tid och otid. För i VÅR familj värderar vi tiden tillsammans mycket högre och vi har så enormt roligt tillsammans. Det är klart att jag och Jimmy suckar och skakar i huvudet när Selma får sitt tredje utbrott, men det hör ju liksom till. Hur skall en 1,5-åring annars ge uttryck för sina känslor? Men ingen av oss längtar bort, vi hetsar inte upp oss eller fastnar där. Vi får vår tid att andas ut och bara vara på kvällarna när Selma sover (nåja, jag åker och jobbar i 8 fall av 10, men det är ju i kombination med mitt intresse).
 
Nu svävade jag iväg och det blev nog ett himla rörigt inlägg. Och egentligen vet jag inte vart jag ville komma. Men för att sammanfatta det hela lite så är det inga syskon på gång här. Vi tar inte för givet att vi kommer få syskon till Selma, men vi vill och hoppas såklart att vi får möjligheten att ge henne det någon gång. Då är ålderskillnaden totalt oviktig! Och vi tänker inte slänga oss in i någon skaffa-barn-resa för att människor anser att det är mest givande för barnen (för vi kanske inte kan hålla den "perfekta ålderskillnaden" även om vi skulle ha börjat för flera månader sedan) och vi kommer inte kasta oss in någonting "för att få det gjort". Vi ger oss in i den resan när det i hjärtat känns rätt och när vi som par är redo. För att förhoppningsvis kunna njuta och glädjas i vad som skulle kännas rätt för oss. För som jag skrev ovan - Vi är alla människor olika. Visar det sig sedan att det inte går vägen fler gånger, så har vi fått världens finaste mirakel att ta hand om, fostra, njuta av, skratta åt/ med och ja.. Bli gråhåriga på <3
 

Foto: Caroline Dahlén
 
129
Powered by Jasper Roberts - Blog