Välkommen vecka 40

Välkommen vecka 40 ♥ Bilder från 39+0 (v.40)
 
Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig. Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Bebisen: I genomsnitt väger ett barn i den här veckan ungefär 3600 gram och är cirka 51 centimeter långt, men vikten och längden kan variera mycket.Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet. Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

 
Egna tankar om föregående vecka: Jag har så svårt att minnas tillbaka vecka för vecka nu, för det känns som att dom går in varandra på något vis. Men påskvecka 39 (tänk att det var precis samma högtid i samma vecka med Selma i magen) var både enkel och tung. Stundvis kände jag mig lätt som en fjäder och full av energi och andra stunder var jag tung som en flodhänst, trött och orkeslös. Jag fick väldigt ont när jag rörde mig och gick jag mycket fick jag både ont i ryggen och ett enormt tryck ned. Vi var på Bergvik en dag och efter att vi suttit och fikat tryckte han sig så mycket ned att jag varken kunde resa mig eller gå, vi fick vänta en stund och tillslut tog jag mig ut till bilen och J fick handla på Maxi själv.
 
Vi var till specialistmödravården för en kontroll av livmodertapp. I och med mitt tidigare möte så valde jag att ringa och dubbelkolla med spec. att vi inte skulle få samma läkare igen, dom lovade mig en annan och lugnade mig med att det här skulle bli lugnande, givande och bra för oss. När vi kom dit dagen efter fick vi ändå sitta och vänta över en timme och fick inte heller läkaren vi blivit lovade. Dock kändes det bättre ändå och hon var betydligt mer lyhörd om än väldigt virrig och trots att vi egentligen skulle ha varit på regelbundna kontroller med dagar emellan så blev det tyvärr att vänta en vecka i och med påskledigheten m.m. Hon rådde oss att åka in vid minsta känning, vilket vi inte behövde göra under veckan. Det var skönt. Jag befann mig i vanligt omfödeskestatus och även om kroppen alltså förbereder sig (och det kan gå väldigt fort iom min bakgrund) så verkade det inte vara på gång där och då. Och än är han kvar i magen!
 
Jag använde mig av TENS-apparaten väldigt mycket, dag som natt och den var enormt skön. Jag vaknade med väldigt mycket halsbränna och uppstötningar, illamående och sömnen var rent av kaos de flesta nätterna. Jag var uppe och drack, kissade och var bara allmänt vaken säkert 5-6 gånger per natt. Blev eftermiddagstrött och vilade gärna i soffan och sängen. Jag hade otroligt nog fortfarande förlovningsringen på mig. Vätska och kramper i benen, speciellt vaderna var påtagliga, men hittills inte alls som med Selma i samma vecka.
 
Började bli så pirrig och redo för att möta vår lilla bebis, blev nästan full i skratt när jag och Jimmy pratade om det. Samtidigt som jag fortfarande var väldigt nervös och oroad inför förlossningen, det är stressande att ständigt känna efter och vara beredd på att åka in till förlossningen hela tiden, vart vi än befann oss och vad klockan än var. Förlossningsväskorna låg i bilen, Selma hade en väska packad hos mina föräldrar och det mesta var klart. Längtan och spänningen tog tack och lov överhanden för det mesta och det var med förväntan och kärlek jag tänkte på dom där första dygnen med en ny liten familjemedlem.
 
Vem är du lilla vän? Och när skall vi få träffa dig? Kommer det att bli kaosartat eller kommer vi faktiskt hinna med i din ankomst till världen? Måtte du vara frisk och kry.. Oavsett älskar vi dig redan och jag hoppas att vi inte behöver vänta allt för länge på dig. Finalveckan är här! Och jag hoppas vi slipper vänta längre än så <3
6