Välkommen vecka 40

Välkommen vecka 40 ♥ Bilder från 39+0 (v.40)
 
Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig. Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Bebisen: I genomsnitt väger ett barn i den här veckan ungefär 3600 gram och är cirka 51 centimeter långt, men vikten och längden kan variera mycket.Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet. Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

 
Egna tankar om föregående vecka: Jag har så svårt att minnas tillbaka vecka för vecka nu, för det känns som att dom går in varandra på något vis. Men påskvecka 39 (tänk att det var precis samma högtid i samma vecka med Selma i magen) var både enkel och tung. Stundvis kände jag mig lätt som en fjäder och full av energi och andra stunder var jag tung som en flodhänst, trött och orkeslös. Jag fick väldigt ont när jag rörde mig och gick jag mycket fick jag både ont i ryggen och ett enormt tryck ned. Vi var på Bergvik en dag och efter att vi suttit och fikat tryckte han sig så mycket ned att jag varken kunde resa mig eller gå, vi fick vänta en stund och tillslut tog jag mig ut till bilen och J fick handla på Maxi själv.
 
Vi var till specialistmödravården för en kontroll av livmodertapp. I och med mitt tidigare möte så valde jag att ringa och dubbelkolla med spec. att vi inte skulle få samma läkare igen, dom lovade mig en annan och lugnade mig med att det här skulle bli lugnande, givande och bra för oss. När vi kom dit dagen efter fick vi ändå sitta och vänta över en timme och fick inte heller läkaren vi blivit lovade. Dock kändes det bättre ändå och hon var betydligt mer lyhörd om än väldigt virrig och trots att vi egentligen skulle ha varit på regelbundna kontroller med dagar emellan så blev det tyvärr att vänta en vecka i och med påskledigheten m.m. Hon rådde oss att åka in vid minsta känning, vilket vi inte behövde göra under veckan. Det var skönt. Jag befann mig i vanligt omfödeskestatus och även om kroppen alltså förbereder sig (och det kan gå väldigt fort iom min bakgrund) så verkade det inte vara på gång där och då. Och än är han kvar i magen!
 
Jag använde mig av TENS-apparaten väldigt mycket, dag som natt och den var enormt skön. Jag vaknade med väldigt mycket halsbränna och uppstötningar, illamående och sömnen var rent av kaos de flesta nätterna. Jag var uppe och drack, kissade och var bara allmänt vaken säkert 5-6 gånger per natt. Blev eftermiddagstrött och vilade gärna i soffan och sängen. Jag hade otroligt nog fortfarande förlovningsringen på mig. Vätska och kramper i benen, speciellt vaderna var påtagliga, men hittills inte alls som med Selma i samma vecka.
 
Började bli så pirrig och redo för att möta vår lilla bebis, blev nästan full i skratt när jag och Jimmy pratade om det. Samtidigt som jag fortfarande var väldigt nervös och oroad inför förlossningen, det är stressande att ständigt känna efter och vara beredd på att åka in till förlossningen hela tiden, vart vi än befann oss och vad klockan än var. Förlossningsväskorna låg i bilen, Selma hade en väska packad hos mina föräldrar och det mesta var klart. Längtan och spänningen tog tack och lov överhanden för det mesta och det var med förväntan och kärlek jag tänkte på dom där första dygnen med en ny liten familjemedlem.
 
Vem är du lilla vän? Och när skall vi få träffa dig? Kommer det att bli kaosartat eller kommer vi faktiskt hinna med i din ankomst till världen? Måtte du vara frisk och kry.. Oavsett älskar vi dig redan och jag hoppas att vi inte behöver vänta allt för länge på dig. Finalveckan är här! Och jag hoppas vi slipper vänta längre än så <3
6

Välkommen vecka 39

Välkommen vecka 39 ♥ Bilder från 38+0 (v.39)
 
Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Bebisen: Barnet väger omkring 3400 gram, och är ungefär 50 cm långt. Det fyller ut hela magen och är ganska tungt. Många blivande mammor längtar intensivt efter att graviditeten ska vara över. Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet är nu förberett för sin födelse. Det har fått mycket näring och även skydd mot vissa sjukdomar genom att det har fått moderns antikroppar. De kommer att skydda barnet den första tiden innan det har bildat egna.

Egna tankar om föregående vecka: Veckan började minst sagt kämpigt med rejäla smärtor i mage och rygg, jag låg mest och vilade och J fick jobba två halvdagar och sköta hämtning och lämning av Selma. På onsdagen var det utvecklingssamtal på förskolan och jag bestämde mig för att försöka komma upp och iväg, det gick helt okej. Efterföljande dagar blev jag piggare och piggare och framåt helgen blev det dags för Barnmässan där jag fått i uppdrag att vara VIP-bloggare. Jag hade inte riktigt vågat hoppas på att medverka men otroligt nog orkade jag en stund varje dag hela helgen varav lördagen jag hade Selma med mig mellan 10:30-15:00. Vi hade hur mysigt som helst och jag gick även på bloggminglet på kvällen och kom inte i säng förän klockan blev över 2 på natten. Men ryggen och benen, aj aj aj.
 
Det kändes att lillebror sjunkit ned nu då magen inte var riktigt lika hög samt att det stundvis kändes som att han var påväg ut. Enormt tryck ned. Jag borde ha köpt nya stödstrumpor för benen fick som kramper och mjölksyra när jag gick och jag började samla mycket vätska i dom. Sömnen var rent ut sagt kass och vissa nätter var jag uppe 4-5 gånger för att kissa.
 
I början av veckan hade jag väldigt mycket skuldkänslor över att inte kunna njuta sista tiden av både graviditet och sista tid med bara Selma. Inte kunna finnas där för henne som jag skulle vilja. Men ju mer veckan gick desto piggare blev jag och kunde börja njuta av att vara gravid igen. Magen var hård så det räckte och blev över och helt klart i vägen många gånger, ofta skrapade den i möbler m.m. då jag missbedömde min egen storlek. Rörelserna var också väldigt annorlunda, då jag verkligen kunde känna att det var trångt åt honom. Han tryckte ut kroppsdelar på så gott som samma ställen hela tiden, dom var långsamma och liksom drogs på insidan av magen. Ibland kändes det nästan som små blåmärken på insidan då han var så stark.
 
Nu är det kort tid kvar, snart får vi träffa vår lilla prins och jag tror hela familjen har svårt att greppa det. Vi längtar, är nyfikna och förväntansfulla. Men.. Det går inte att förstå att vi skall bli fyra tvåbenta i vår familj och att vi snart har en bebis. Vår älskade lilla lillebror och son.. Magiskt!!!
7

Välkommen vecka 38

Välkommen vecka 38 ♥ Bilder från 37+0 (v.38)
 
Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt. När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum.

Bebisen: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång. I den här veckan väger barnet runt 3200 gram, och är omkring 49 cm långt. De allra flesta barn ligger med huvudet nedåt nu. När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Förlossningen är jobbig även för barnet. När livmodern drar ihop sig som mest går det under ett ögonblick inget blod med syre och näring in till barnet, som så att säga får "hålla andan" under några sekunder. Men barnet klarar detta väl, och har till exempel lagrat extra näring som det kan använda. Barnet har också lagt på sig fett under huden för att det inte ska bli kallt när det kommer ut i en betydligt svalare värld. Underhudsfettet fungerar också som energireserv den första tiden efter födseln.

 
Egna tankar om föregående vecka: Det blev ytterligare en känslosam vecka och jag märkte tydligt att min energi började ta slut. På måndagen var jag på sammanfattningsmötet hos barnmorskan, jag berättade att vi fått till till specialistmödravården dagen därpå och hon blev lättad för min skull. Hon var övertygad om att det skulle bli toppen för mig.. Tyvärr blev det inte riktigt så dock och mötet som vi satt och väntade på i närmare 4 timmar var över på 5-10 minuter och hela upplevelsen var jobbig för både mig och J då läkaren inte tog oss på allvar utan faktiskt satt och skrattade oss rakt upp i ansiktet. Tyvärr kunde jag inte återkomma till min barnmorska förän tre dagar senare då hon var iväg på kurs.
 
På torsdagkväll insåg jag att allting inte stod rätt till i magen på mig och vår aktiva lillebror hade visat sig alldeles för lugn både när det kommer till hicka och rörelser, jag ringde in till förlossningen som vad mig komma in. Där kom han igång ordentligt tillslut och jag fick även träffa en läkare som kom att göra väldigt mycket för mig den kvällen, ultraljud av flöde och navelsträng, men framförallt berördes hon av mitt bemötande på spec. tidigare den veckan och satta sig ned med oss och gick igenom saker som jag inte alls blivit informerad om. Dessutom mätte hon min livmodertapp som låg på 3,2cm. Helt normalt i den veckan jag befann mig och som andragångsföderska.
 
På lördagen åkte J till sin vän i Karlskoga och eftersom att jag helst inte ville vara själv ju närmare förlossningen vi kom så åkte jag, Selma och hundarna och sov hos mina föräldrar. Tur var väl det, för den natten hade jag så ont i magen att jag trodde att jag skulle krevera. När smärtan höll i sig (förvärkar, sammandragningar o.s.v.) i flera timmar så ringde jag tillslut förlossningen som ville att jag skulle komma in för en kontroll. Bebisen mådde återigen bra och min livmodertapp var nu mer förkortad än torsdagskväll, men fortfarande inom det normala. Barnmorskan sade att hon "fick in ett finger" så nog förberededde sig kroppen på vad som komma skall. Men jag var medveten om att det kunde ta flera veckor ändå. Dock mådde jag fortsatt dåligt, fick ont i ryggen, öm i magen och totalt energilös, så jag fick tillbringa mycket av helgen liggandes ned. Enormt frustrerande för en person som vanligen var fylld av energi, positivitet och snabbt blev rastlös av att ingenting göra. Den såkallade sömnen var fortfarande ett skämt.. På söndagen fångade jag lillebror på världens häftigaste video, nog för att han var en aktiv bebis, men så mycket som han bökade under flera minuter har jag aldrig upplevt. Så magiskt! Och det var då för väl att man får uppleva det häftiga med att bära sitt barn samtidigt som måendet inte var det bästa. Jag som var rädd för att inte känna mig färdig med graviditeten började verkligen längta efter honom ordentligt mycket, men också att obegränsat kunna röra mig tillsammans med Selma.
 
Inlägget publicerat en vecka sent, vi går idag in i vecka 39 och det inlägget kommer också.
4