Tillbakablick - Mars 2016

För ett år sedan var jag höggravid med lillebror i magen. Selma hade inte hunnit fylle tre år och vi väntade och längtade efter den lilla gossen som låg där inne. Nu har vi haft honom hos oss i snart 1 års tid och jag ser tillbaka på dessa bilder med så mycket känslor. 

Att Malin Stolt dokumenterade min graviditet så många gånger som hon faktiskt gjorde 2015-2016 och dessutom förevigade Colin på patienthotellet som alldeles ny till världen - är en tacksamhet som inte kan beskrivas i ord. Tack fina, fantastiska du. Tacksamheten är t.o.m. större såhär ett år efter än den var just då. Hur det ens är möjligt.



 
11

När Colin kom till oss

Fredagen den 1 april 2016 var vi inne på en kontroll av min livmodertapp på specialistmödravården. Vi hade äntligen fått komma iväg på några kontroller efter att under så gott som hela graviditeten fått kämpa oss fram till att få den hjälp vi kände att vi behövde. Sedan jag blev gravid en andra gång hade rädslorna för en lika snabb eller t.o.m. snabbare förlossning än den med Selma satt en enorm oro i mig. Tydligen vanligt efter det vi var med om första gången. (Läs mer här). Den natten hade min slempropp släppt men min livmodertapp var dock oförändrad sedan senaste kontrollen och jag var 1-1,5cm öppen och något mjuk livmodertapp = "typiskt omföderskestatus". Dock avbröts våra kontroller helt plötsligt och oförklarligt här, 3 dagar innan BF och dom hävdade att det är bättre att jag ringer om jag känner något. Helt ologiskt då det var just det där med att öka möjligheten till att se om något är på gång innan smärtorna blir påtagliga var anledningen till kontrollerna och därefter sätta igång mig när kroppen var ordentligt redo. Det kändes som att vi var åter på noll och ovissheten och väntan blev mer påtaglig igen. Men vi åkte hem och jag försökte förbereda mig mentalt för att förlossningen när som helst kunde starta, men att det lika gärna kunde ta ett par veckor till.
 
Selma ville sova hos mina föräldrar mellan 1-2 april och det fick hon givetvis. Jag och Jimmy passade på att ta en lugn och skön kväll, tittade på TV och bara var tillsammans. Den natten släppte fler delar av min slempropp i omgångar när jag var på toaletten, något nytt för mig, då jag med Selma aldrig märkte av den. Sammandragningarna jag hade hade varit intensiva i många veckor, men inte direkt smärtsamma. 
 
Det blev lördag den 2 april och Selma lekte med sin mormor och morfar dagen lång. Jag låg mest i sängen och kikade på TV under dagen. Facetimade med Selma och fick regelbundna uppdateringar om vad hon hade för sig. Jag var enormt uttråkad och kände att jag var så redo för en bebis snart, frustrerad och lite ledsen över situationen, men jag kände en större och större längtan efter att få träffa bebisen där inne i magen. Det började ta överhanden över rädslan. När Jimmy skulle åka och handla samt hämta hem Selma framåt kvällen började jag få ont i magen.. Det gick inte lång stund innan jag hinner klocka 3 rejäla värkar med ca 11 minuters mellanrum och jag ringer J och säger att vi nog får kontakta förlossningen. Vi hade blivit rådda att ringa/åka in så fort jag känner något. Jag ringer in och pratar med en barnmorska, hon säger att det är okej att vi kommer in för en kontroll och J skyndar sig hemåt - utan Selma som får stanna hos mormor och morfar igen.
 
På förlossningen blir jag uppkopplad till CTG:n och jag känner fortfarande en öm känsla i magen med värkar då och då. Det går en stund och sedan kom en barnmorska in, jag blev undersökt och hon meddelar att jag var 2cm öppen, men sade även att vi kunde åka hem igen, jag verkade absolut inte befinna mig i något förlossningsstadie och det kunde lika gärna dröja flera dagar, en vecka eller liknande till. Så vi beger oss mot bilen igen. Jag hinner inte ens lämna förlossningen innan värkarna blir riktigt intensiva, men vi åker hem ändå, barnmorskan sade ju att det inte var på gång än. Jag lägger mig i sängen och känner hur allting eskallerar väldigt snabbt och klockar värkarna till ungefär 3-5 minuters mellanrum. Efter att ha SMS:at med en vän som ställde på mig att för sjutton ringa tillbaka eller åka in igen, så jag ringer förlossningen och rådfrågar om läget varpå barnmorskan säger att jag får göra som jag vill. Så vi åker tillbaka till förlossningen inte ens en timme senare..
 
 
Vi blir ledda till väntrummet där vi får sitta en bra stund med 2 andra par som är där på andra ärenden. Som jag kände mig iakttagen när jag satt där och andas igenom de rejäla värkarna. En sköterska kommer in och tar blodprov, blodtryck m.m. Tillslut får vi ett eget rum och dom ber oss göra oss hemmastadda och förvarnar oss om att det tyvärr är kaos på förlossningen just nu. Helt okej för vår del, som bara var enormt lättade över att inse att vår förlossning faktiskt var på gång och vi nu befinner oss på precis rätt plats. Selma hade barnvakt redan innan, hundarna var också hos mina föräldrar och nu kunde vi slappna av och fokusera på vad som komma skulle.. YES!!
 
 
Jag fick ligga runt 3 timmar i mina vanliga kläder innan vi egentligen fick någon kontakt med barnmorska, förfrågan om eventuell smärtlindring, undersökning av tapp och liknande. Jag kände att värkarna blev värre och värre och J ringde tillslut på klockan för kontakt. Jag blev erbjuden lustgas, ganska låg dos för att kunna höja vid kraftigare värkar, men den var väldigt bra ändå iom att den hjälpte mig att koncentrera mig på andningen. Jag blev undersökt och var 4cm öppen när klockan var runt 00 och vi insett att det kommer bli bebis på Selmas födelsedag.
 
Ju mer minutrarna gick desto ondare och mer intensivt blev det, vi ringde på knappen ganska många gånger för att få hjälp av barnmorska eller sköterska. Vi fick vänta länge innan dom kom in till oss dock, eftersom att det som sagt var väldigt fullt på förlossningen just den natten. Vi blev tröstade med att "bara vi får förlösa några barn först, så blir det lugnare sedan" och jag tänkte att vi nog skulle hinna få vår bebis innan det lugnade sig. Jag hade galet ont och bad om att få höja lustgasen och tillslut fick jag den där känslan av lullighet som jag mindes från förlossningen med Selma, så enormt skönt. Någonstans här blev jag lite rastlös och kissnödig och bad om att få gå på toaletten, det var helt okej och jag gick in på toaletten mittemot rummet själv. Det var ganska obehagligt för jag fick känslan av att bebisen var påväg ut där inne. Men jag hann tillbaka till förlossningsrummet, fick ännu en värk till och hängde mig över sängen då jag inte tog mig upp i den. Det var sådan smärta!
 
 
Intensiteten ökade ytterligare på värkarna och jag började känna att jag tappade greppet för en stund. Hela magen drog ihop sig åt höger. Barnmorskan kom in och frågade om jag kanske ville ha lite morfin samt att jag nu fick möjlighet att ta av mig mina vanliga kläder.. Jag gav henne fria händer för där och då hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon satte en nål i handen på mig, men kärlet brast och min hand fick en knöl stor som en golfboll. Jag kände ingenting av det dock, troligen tack vare lustgasen. Men barnmorskan hade såå dåligt samvete och ursäktade många gånger och jag lugnade henne med att det var helt okej, jag kände ingenting. Hon fick sätta nålen i armen istället och det gick bra. Huruvida morfinet verkligen hjälpte mig vet jag dock inte, för jag kände ingen skillnad före och efter. Lustgasen var fortfarande min bästa vän, den och Jimmys hand som jag klämde hård vid varje värk. Jag hann bli undersökt en gång till, men minns inte exakt hur öppen jag var då. Barnmorskan sade i alla fall att vid nästa undersökning kunde dom ta hål på hinnorna.. Det hann dom dock aldrig göra.
 
 
Jag fortsatte kämpa mig igenom värkarna och så kände jag hur det rann till, en välbekant känsla i form av krystvärkar startade och J ringde på klockan. Den där kraften som tar tag i hela kroppen, helt otrolig. Jag blev undersökt och jajamensan - vattnet hade gått och bebisen var verkligen påväg! Jag tror inte jag släppte lustgasen många sekunder i detta skede. Då plötsligt säger barnmorska och sköterska att dom skall gå iväg och J får panik. "Vadå skall ni lämna oss nu?" utbrast han varpå vi får till svar att "ni klarar detta". Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt hur dom kunde lämna oss där och då. Jag har en minnesbild av att jag känner hur vår son verkligen är påväg, känner efter med handen och möts av ett huvud. Jag säger till Jimmy att "nu kommer han" och J, som inte alls känner sig bekväm i situationen med att vara själv i rummet tillsammans med mig just nu ringer återigen på klockan. Barnmorskan kommer tillbaka och guidar mig i när jag skall andas mig igenom värkarna, trycka på och liknande.
 
Jag tar i så det känns som jag skall sprängas, kämpar med att andas mig igenom värken och känner verkligen hur vår lilla pojke liksom glider fram genom den brännande smärtan. Jag trycker på igen och så släpper allting. All smärta är borta och i våra öron hörs ett bebisskrik. Den 3 april 2016, klockan 02:52 blev vi tvåbarnsföräldrar. Jag tittar upp på Jimmy och uttrycker hur skönt jag tycker att det är att det är färdigt. Vi tittar på varandra och båda är så rörda över att vi klarade det här, han är äntligen här! Och det har gått bra!
 
Det är extremt svårt att beskriva känslan som rusade genom kroppen på mig när allting var klart. I efterhand inser jag vilken skillnad det var mot när Selma kom.. Då var chocken så mycket större och även om jag var lycklig då så inser jag i efterhand hur frånvarande jag var. Den här gången var jag så väl medveten om vad som verkligen hänt och när jag får upp vår son i famnen och ser hur lik sin syster han är så kan jag inget annat säga än att det var ren och skär lycka. Jag grät!
 
 
Tänk att det gick såhär bra.. En förlossning på drygt 8 timmar från första känning (varav 7 minuter av dom krystade jag ut vår son) en förlossning utan stress för barnvakt och liknande. En graviditet med så mycket rädsla och ångest över hur allting skulle bli - så får vi precis en sådan förlossning som vi bara kunnat drömma om rent tidsmässigt samt medicinskt. Och det bästa av allt världens finaste son! Visst var det dock jobbigt att känna att det inte fanns tid för oss iom att det var så fullt upp på förlossningen, jag sade flera gånger till Jimmy att han inte skulle ringa på klockan för att inte vara i vägen och så skall det ju verkligen inte behöva vara.. Men det var nästan det enda sätter för oss att få kontakt med barnmorka och sköterska, för annars kom ingen alls. Men jag kan tänka mig att det inte är speciellt roligt som personal att befinna sig i den arbetsmiljön heller. Jag vet inte om det var så att vi blev lite bortprioriterade då vi upplevde vår andra förlossning också?
 
Men tänk om jag vetat det här när jag var gravid. Jag hade försökt förbereda mig mentalt på att det skulle kunna bli stressigt, föda hemma, inte hinna åka, ringa ambulans. Men också att snabbt få lämna Selma till barnvakt på parkeringen till förlossningen och skynda oss in.. Alla möjliga scenarion, och även om jag hoppades så på att det skulle ta längre tid, så vågade jag inte ställa mig in på det. Tänk att vi faktiskt hade turen att Selma redan var på plats hos barnvakt och min förlossning inte startade med vattenavgång den här gången. Så oändligt tacksam!
 
Fikabrickan som jag återigen inte åt något av, jag har verkligen ingen matlust alls efter förlossningarna.
39

Vagnen bäddad!

Så.. Det blev till att beställa en liggdel till vårt chassi för någon vecka sedan och under påskledigheten kunde vi hämta ut den på Babyproffsen, snabbt som attan gick det. Finaste liggkorgen i white leatherette och igår bäddade jag iordning den med påslakan från Frank & Poppy som jag beställde på BestKids för ganska länge sedan.
 
Angående vagnen så har vi en vit Super Nitro till Selma sedan tidigare, endast sittvagn och beställde därför den här City korgen. Vi vill inte ha någon syskonvagn då vi ytterst sällan använder vagn till Selma i dagsläget och de gånger hon kommer vilja åka blir det på en ståbräda. Älskar gungfunktionen på liggkorgen när den står på golvet och dessutom är den helt fantastiskt fin. Obegripligt att vi skall köra en liten prins i denna snart, snart..
21