Linda Blom

Det var onsdagen den 3 april, 6 dagar innan BF, en onsdag som precis vilken dag som helst. Jag vaknade, klev upp, gick ut med hundarna, gjorde mig iordning och allt annat sådant där vardagligt som görs varje morgon/förmiddag. Bestämde mig för att åka ned till stan en stund och inhandla en mössa till lillan "som kan vara bra att ha på BB" samt lite nya underkläder "som jag kan packa ned i min egen förlossningsväska senare under dagen", för att sedan återvända hem och ta en fika med min kära vän Malin. Vid 14:30 hade vi tid på Helmia för att få vår Isofix till babyskyddet installerad. En vanlig dag som sagt..Trodde jag..

 

Jag mådde precis som vanligt, hade inga känningar mer än att jag var lite öm i höger revben. Jag hade känt den känslan sedan ett tag tillbaka, så det var ingenting jag reagerade på. Jag röjde lite inne på vårt kontor, bloggade och svarade på kommentarer m.m. J var ute och gick med en vän och när han sedan kom hem strax innan 18:30 skulle han ställa sig och göra mat. Jag satte mig i soffan för att plötsligt få otroligt ont i magen. Jag sade till J att oj, nu jädrar har jag nog en förvärk eller något. Jag känner hur det "rinner till" och blir fundersam, ställer mig hastigt upp för att känna hur det rinner ännu mer. "Vad i helsike" sade jag till J "det rinner om mig - mycket!". Han stod mest och kollade på mig med stora ögon och jag skyndade mig in på toaletten. Det var vattnet som gått, men det såg inte ut som det borde ha gjort. Detta tillsammans med plötsliga, kraftiga och regelbundna värkar gör att han ringer förlossningen direkt. Dom ville prata med mig och jag beskrev det jag upplevde. Slemproppen tippade barnmorskan på, men jag sade direkt att jag var övertygad om att det inte var slemproppen. Dessutom fortsatte det att sippra vatten av mig och då sade hon att hon tyckte att vi skulle komma in och undersöka mig. "Direkt?" frågade jag, men hon gav mig som svar att jag kan ta en dusch och packa med det vi behövde först.

 

Då slog det mig.. Min egen förlossningsväska är ju inte packad! Eftersom att jag fick så täta och kraftiga värkar direkt bestämde sig J för att packa den åt mig, medans jag fick ta mig en snabb dusch. Där inne hade jag flera värkar och jag kände att fasiken.. Det här är intensivt alltså! Vad händer egentligen? Jag har ju inte haft en enda riktig och kraftig förvärk tidigare.. Är det här bara början, hur i helskotta skall jag fixa med resten? Innehållet i väskan blev plötsligt väldigt oviktigt och jag sade åt Jimmy att packa det nödvändigaste, något bekvämt att klä sig i, förlossningsbindor, mjukt toapapper och lite annat. Och så kameran såklart! Jag klev ur duschen, slängde på mig kläder och vi tog väskorna och gick ned till bilen. Bara på den korta biten mellan hallen och bilen hade jag 2 rejäla värkar. I bilen påväg till sjukhuset, vilket är en resa på 5 minuter, ringde jag min mamma och berättade att vi var påväg till förlossningen. Jag tänkte förbereda henne på att det kan vara så att vi blir kvar och att dom isf får hämta voffsarna hemma hos oss. Och att prata med henne med en lång och intensiv värk var inte lätt det heller.. Jag sade att vi skulle höra av oss beroende på vad som sker. Klockan var här en stund efter 19. Ca. 20 minuter efter att mitt vatten gått och min första värk kom.

 

När vi kom till förlossningen lämnade vi alla väskor i bilen, vi tänkte att dom kunde få undersöka mig m.m. först och så tar vi det därifrån (väskorna och kameran blev dock kvar där till morgonen därpå). Vi blev uppmötta när vi kom in på förlossningen och pratade lite med barnmorskorna vi mötte, dom såg att jag ju faktiskt hade lite kraft i värkarna, eftersom att jag hela tiden fick andas genom dom. Vi fick snabbt komma in i ett rum där två barnmorskor, en barnmorska som precis kommit tillbaka från föräldraledighet samt var relativt nyutbildad och därför behövde ha en erfaren BM med sig. Helt underbara båda två! Dom kollade fostervattnet och eftersom att det, precis som jag trodde, innehöll mekonium (bebisens avföring) var dom fundersamma på om hon kanske låg i säte. Alltså med rumpan ned.. Dom kände efter och tyckte att det kändes lite för mjukt nere i bäckenet på mig och valde att göra ett ultraljud. Det visade sig att hon trots allt låg med huvudet ned fortfarande, men att hon redan trängt ned så långt i bäckenet att det därför kändes mjukt. Dom kollade tappen och visst, 3cm öppen var jag. Det blir till att stanna!

 

Så fick vi komma in i en förlossningssal och där fick jag hjälp att byta om och lägga mig i sängen, värkarna var så täta att jag inte klarade det själv riktigt. Jag lade mig på rygg och värkarna blev ännu tätare. Hela tiden fokuserade jag på nuet, andades genom värkarna och gick verkligen in i mig själv. Jag reagerade på precis det sätt som jag föreställt mig, lugnt och sansat. Dom kopplade på mig CTG för att mäta värkarna och dom satte även ett CTG i huvudet på bebisen, detta p.g.a. att fostervattnet innehöll mekonium och det kan betyda att bebisen även är stressad och inte mår bra. Men det verkade som att hon mådde bra, tack och lov. Då blev jag plötsligt otroligt illamående där jag låg på rygg, sade det till barnmorskorna och där bland rejäla värkar kräktes jag ett par gånger. Dom bad mig lägga mig på sidan, då kräkningarna kan komma från trycket av bebisen och då mådde jag bättre. Men jag hade rejält ont, andades och gick totalt in i mig själv. Barnmorskan frågade om jag kanske ville prova lustgasen och det ville jag verkligen. Jag tog ett par värkar med den och den var fantastisk, tog liksom topparna av värkarna.. Tills värkarna blev så intensiva att jag frågade min barnmorska om det finns något som tar bort smärtan, helt! Hon sade att epiduralen kunde hjälpa till och jag bad henne berätta lite mer, även om jag egentligen visste hur den funkade. När hon skulle berätta satte jag upp handen i luften som tecken att "vänta ett ögonblick, värk igen". Då sade hon till mig att hon kommer om en liten stund, hon skall bara hämta en läkare.

 

Hon gick ut och jag kände snart hur det tog tag i hela min kropp.. Det fanns inga tvivel om att det var krystvärkarna. "Det trycker på, det trycker på, det trycker på" sade jag snabbt till Jimmy som sprang ut och hämtade barnmorskorna, eftersom vi då var själva i rummet. Dom kom in och hon sade att hon skulle undersöka mig.. Det blev tyst. Och sedan sade hon "Du Linda? Jag måste nog hämta den andra barnmorskan så får hon kolla också, för det här är lite för snabbt för att jag skall tro att jag verkligen känner rätt". Andra barnmorskan kom in i rummet och jodå, det var som sagt inga som helst tvivel om att det var krystvärkarna. Jag var helt öppen! Vilken jäkla kraft! Kroppen har inte en chans att hålla emot värkarna och jag bara tar i och tar i och tar i. Det är ganska suddigt för mig precis här, men jag vet att det kommer och går några kvinnor och jag hör mina barnmorskor fnissa att "Vi har en otroooligt duktig förstföderska här" samt att dom häpnades över vilken fart det är och har varit hittills. Jag lyssnar hela tiden på guidningen min barnmorska ger mig, andas, håll emot nästa värk o.s.v. Och så känner jag att huvudet är påväg ut, för att sedan åka in igen. "Det känns lite otäckt" vet jag att jag sade i detta skedet. Någonstans här knäcker det även till i min svanskota. Men så äntligen.. Huvudet är ute och jag får för första gången sedan vattnet gick en ordentlig paus. Allt det riktigt intensiva liksom lugnar sig och jag kan andas ut lite. "Nästa värk och hela bebisen är ute" säger dom och sedan kommer värken. Dom hjälper till att dra lite i henne och ploffs hör jag det där ljudet jag hört på så många förlossningsprogram följt av ett ljuvligt bebisskrik. Klockan 20:29 den 3 april 2013 blev vi föräldrar.

 

Jag tittar ned och ser henne. Vår dotter! Jag frågar om det verkligen är en tjej och dom säger att jag kan få se efter själv. Ja, det är en tjej. Och hon ser precis ut som en Selma. Det ÄR vår Selma. Jag är i chock. Vad är det som precis hänt? Har jag precis fött barn? På 1 timme och 40 minuter? Jag får henne på mitt bröst och jag bara njuter trots att vi inte kan greppa vad som hänt. Den snabba och intensiva förlossningen gjorde att vi inte en enda gång hann reflektera över att vi snart skulle få träffa vår bebis. Hade jag själv fått bestämma hade jag önskat lite mer tid, men allting gick bra och nu var hon här. Barnmorskan undersökte mig medans S låg hos mig, det blev något enstaka stygn.

 

 

Efteråt blev vi lämnade själva en ganska lång stund innan det blev dags för vägning och mätning. Både jag och J tippade helt fel och trodde hon var mycket större än hon faktiskt var. 49cm lång och 3205g, vårt lilla mirakel. Det blev dags för oss att byta rum, jag fick duscha, kissa första gången m.m. Sedan fick vi spendera natten i ett annat rum. Där fick vi även den berömda fika-brickan. vi hade inte ätit något på hela dagen nästan, inte druckit under förlossningen heller. Allt gick ju så fort att jag inte ens reste mig ur förlossningssängen efter att jag lagt mig där. Trots detta hade jag ingen matlust, jag var så tagen av vår dotter och det var det enda jag ville njuta av. Hon är här, hon är vår och hon är det vackraste och mest underbara våra ögon och hjärtan någonsin skådat.