Linda Blom - Jag är redo att berätta..

Tänkvärt!

Jag är redo att berätta..

Augusti 27, 2014 22:30

"Men alltså.. Prickar man in ägglossning så blir man gravid, så enkelt är det" sade en vän, hon hade själv plussat på första försöket! Själv satt jag där mitt uppe i min egen resa mot en graviditet, ett barn, längtan att bilda familj. En något längre och bökigare resa dock, lite fler gupp, lite snävare svängar och en stor dos ångest. Tänk om det inte skulle ta sig? Tänk om det aldrig kommer gå? Det var lite av ett knytnävsslag i ansiktet när man hörde den där frasen. För oss var det ju inte "så enkelt".

Jag kommer nu att blotta något som inte ens alla människor i min närhet vet om. Jag har funderat på om jag vill berätta.. Om det blir för jobbigt.. För privat.. Men jag gör det. Här och nu. För trots allt. Selma finns ju här hos oss nu. Livet i sin klaraste form. Ett inlägg om vägen dit tar henne inte ifrån oss..

Jag hade egentligen haft mina aningar om att det kunde bli knepigt att bli gravid betydligt längre än bebisplanerna existerat "på riktigt", då jag haft oregelbunden mens sedan jag slutade med mina p-piller för många år sedan. Det kunde gå 100 dagar mellan tillfällena och att pricka in en eventuell ägglossning då är inte det enklaste precis. När vår resa mot ett barn hade startat fanns ändå en stor dos hopp inom mig, samtidigt som jag var väldigt rädd. Och precis som jag trodde så blev vägen mot en graviditet ganska bökig.. Minus på stickorna följt av mens sekunden efter både en, två, tio och ännu fler gånger.

Men så beslutade vi oss för att söka hjälp. på en privat mottagning i Karlstad visades på ett ultraljud att jag har något som kallas PCO. Det innebär att många små äggblåsor ligger på rad i ytterkanten av äggstocken ungefär som ett pärlhalsband, men sällan mognar och "släpper ägg". Det ger följder som mensrubbningar och svårigheter att bli gravid. Jag blev inte förvånad, då jag läst mycket om detta och nästan "satt diagnosen på mig själv" sedan länge, trots att mina enda symptom på detta var just mensrubbningarna, så på sätt och vis var det väldigt skönt att få ett rakt svar på vad som var i vägen. Vi genomgick en utredning och jag fick påbörja min första kur Pergotime. Det är en medicin innehållande klomifien och syftet är att genom påverkan på kvinnans hjärna, framkalla FSH och därmed stimulera äggstockarna så att äggen mognar och lossnar. Kort beskrivet - framkalla äggolssning och förkorta min menscykel. Efter varje kur fick jag åka till C-mottagningen för ett ultraljud för att se hur min kropp svarat på behandlingen. Jag åt pergotime varannan månad och efter ett antal månader sattes vi i kö till IVF.

Vi berättade inte öppet att vi försökte bli gravida, att vi genomgick en utredning och behandling. Bara några få visste. Ibland kunde det skölja en skam över mig, hur idiotiskt det än må vara - för det var ju inte mitt fel att det var något knas med min kropp. Känslan av att J bara kunde "byta ut mig" så kunde han bli pappa.. Mig följer ju problemet liksom efter. Hans tankar hade såklart aldrig gått i dom banorna och jag visste innerst inne att det var mig han ville leva med. Men ibland kunde tankarna ändå nå mig i de tyngsta perioderna. Jag berättade ingenting för mina föräldrar heller, för min dröm var att få överraska dom med en nyhet om barnbarn. Deras första.. Samma sak på J's sida. Och som jag ville bli mamma.. Det jag gjorde under tiden var att skriva, gråta, önska, hoppas och skriva lite till.

Väntetiden innan man får komma på ett IVF-möte ingick i vårdgarantin, så vi skulle egentligen blivit kallade inom 3 månader. Det gick betydligt längre än så och under tiden fortsatte jag med Pergotime. Man kan må väldigt dåligt av dom pillrena, men jag hade lyckan att klara mig ganska pigg. På så vis kunde jag "dölja" att något annorlunda pågick inom mig. Jag är nog ganska bra på att agera glad och positiv även i svåra stunder. När jag umgicks med vänner m.m. var jag oftast glad och positiv. Ja.. Ibland kanske jag kunde sväva iväg i tankarna på diverse middagar m.m. då det pratades mycket barn. Kanske lade jag någon pik om att det inte är så enkelt att bara skaffa.. Typ att "jag kanske inte ens kan få barn, man skall inte ta det för givet...". "Joooo, det är väl klart du kan. Ät rätt och träna bara" fick jag som svar.. Jag vet ju att det inte var något illa menat och dom kunde ju inte veta. Men stundvis ville jag bara skrika att "MEN NEJ!! Det är inte så jäkla enkelt som att pricka in ägglossning. Om man inte har någon jävla ägglossning då!?!". Men jag gjorde aldrig det. Jag ville inte känna pressen över att människor skulle fråga hur det går. Det skulle göra mig mer stressad och nedstämd. Då var det enklare att svara "inte än.." på frågor som "skall inte ni skaffa barn då? Är det inte er tur nu?". Då kom inga följdfrågor.

Jag var sällan bitter för att andra var gravida, tvärtom. När vänner m.m. väntade barn var jag oftast glad för deras skull. Men när jag fick höra om aborter, oönskade graviditeter eller människor som ser sitt barn i magen som ett "hoppsan, ajdå, attans" så gjorde det såå ont i mig. Kommentarer som "njuuuut innan du har barn" eller "men tänk.. du har ALLT ditt kvar, jag kommer inte få uppleva det här fler gånger". Då kändes allting enormt orättvist. För hur kan man njuta utan barn som ofrivilligt barnlös? Jag kanske inte alls hade "allt mitt kvar", jag kanske aldrig skulle få uppleva det alls.. Och något mer som gjorde mig ledsen var bristen på ödmjukhet och tacksamhet för att det faktiskt funkat för de människorna som snabbt blev gravida. De som planerade vilken månad bebisen skulle födas i "för man vill ju inte ha en decemberbebis".

Så kom juli 2012, jag hade ätit ännu en kur pergotime. Min gynekolog var inte riktigt nöjd med storleken på äggblåsorna.. Fan också tänkte jag. Det har ju sett ganska bra ut på de flesta VUL:en innan, bara det att det liksom inte velat ta sig ändå. Men ägglossning har jag ju haft, tror jag. Nu verkade det som att det inte ens var på gång. Äggblåsorna var för små i förhållande till dag i min menscykel och därför klurade min gynekolog på att kanske prova att höja dosen på mina tabletter - men sluta inte försöka för det, sade hon. Och så börjar det ju närma sig IVF-möte också. Där och då bestämde jag mig för att "Nä.. fasen alltså.. Det är ingen idé. Jag lägger hoppet på IVF:en istället". Dagarna gick och plötsligt fick jag lite känningar i, vad jag trodde, äggstockarna. Vad sjutton? Tänkte jag.. Inte kan det väl vara ägglossning..? Ja, låt säga att vi givetvis inte höll upp denna månaden heller. Vardagen fortsatte och jag kände mig mer och mer spänd inför vårt kommande möte. När det skulle bli av visste vi inte, men snart? Kanske?

Det blev 29 juli och jag och hundarna vaknade själva i sängen den morgonen. J var hos en kompis sedan kvällen innan. Jag mådde som vanligt, kände att mensen var på gång, och ja, den där berömda "mensfinnen" hade slagit rot också. Jag mådde som jag alltid gör när det är dags för lingonveckan med andra ord. Jag fick ett infall att "snabba på" mensen lite med ett graviditetstest. Sådär som jag gjort så många gånger innan, dock hade jag tidigare alltid haft en gnutta hopp om att "nuu.. Kaaaanske". Det hade jag inte denna dag. Jag bara ville få det gjort. Kissade på stickan, tittade som vanligt på testet medans tiden gick. Då började jag skaka. Vad tusan? Två streck? Nä.. Skit-test! Det är något fel. Gör ett till.. Två streck.. Men va? Börjar skaka ännu mer, fnissa. Nä, jag gör ett Clearblue, dessa små stickor kan man ju tydligen inte lita på. Och jovisst! Där kom det. Ett +. Jag föll ned på knä och skrattade och grät om vartannat. Jag var gravid. Jag var verkligen gravid!!!

Fortsättningen har ni kunnat följa här i min blogg.. Mina tankar, känslor, glädje, oro, förväntan. Kanske förstår ni nu även min genuina glädje av att få uppleva lyckan att vara mamma. Vilken gåva det kändes som att få vara gravid. Rosafluffigt och underbart! För det är så jag upplever mitt liv som mamma.. Herregud! Jag har världens underbaraste lilla människa hemma och hon är verkligen vårt efterlängtade mirakel. Älskade Selma Luna Olivia. Du kom in i vårt liv och blev meningen med det!

208

MissJeni - mamma till Lucas ♥ Augusti 27, 2014 16:58

Så himla fint och starkt av dig att dela med dig av er resa såhär. Det ÄR inte självklart eller enkelt att bli gravid. Men man pratar inte om det. Man lider i det tysta. Så det är väldigt fint av dig att våga prata om något som är så jobbigt och privat. Man ser verkligen på er hur fantastiskt lyckliga ni är över Selma. Det lyser igenom direkt.

<3

Bella Augusti 27, 2014 17:00

Åh, vilket gripande inlägg, fällde en och annan tår. Vilken resa ni har gjort. Så himla modigt att skriva ut det på bloggen. Ni är så grymma som har skapat denna söta lilla tjejen Selma.

Herregud, vilken text läser den om och om igen. För att fatta vad ni egentligen har varit med om. Så starkt av er att inte ge upp. För till slut kom Selma. Så underbart namn.

Kram.

erikasblogg.se Augusti 27, 2014 17:01

Å Linda, fina fina Linda! Jag trodde inte att du/ni hade gått igenom allt det här. Jag trodde mer att "det liksom tagit tid" men att ni inte hade behövt ta pergotime. Jag åt, som du säkert redan vet, också pergotime i tre omgångar. Jag visade fina resultat på ÄL men några graviditeter blev det inte. Hade två mf innan men då på spontana försök (asså utan hormoner). Vår läkare satte oss i IVF-kö och vi fick vänta 4 månader. Men, två dagar innan kallelsen kom så plussade jag! Gav iofs inga stora förhoppningar till det eftersom jag hade haft mf innan. Men vi fick komma på vul redan i vecka 6 och vecka 7 och på den senare så såg de ett hjärta slå. Då vågade jag ta in det lite mer :)

Nu pratar vi syskon och vi får se om vi får ta hjälp till det eller om vi "fixar det själva". Skulle det inte funka så är vi så glada för vår lilla Arvid och han betyder verkligen ALLT!

Kommer ihåg när jag läste ditt inlägg om att du var gravid och oj vad jag grät efter det. Då hade jag läst tre bloggar samma vecka där alla outade sina graviditeter. Inte kunde jag veta att ni också hade det kämpigt. Nu skäms jag nästan för att jag var så avundsjuk och ledsen för att "alla andra blir gravida men inte jag". Till skillnad mot dig så kunde jag inte glädjas åt alla vänner som blev gravida. Kanske är det själviskt av mig men just då hade man bara en sak i huvudet och man blev ju så ledsen att man själv aldrig blev gravid.

Men nu har vi våra små ögonstenar och jag tror att både du och jag är lika tacksamma för det :)

Stor stor kram till dig!

Anonym Augusti 27, 2014 17:01

Så underbart! <33

LindaViola - mamma till två! Augusti 27, 2014 17:03

Förstår verkligen er glädje efter en sådan resa! För oss sa det bara pang direkt efter jag slutade med ppiller men är ändå otroligt tacksam över att vi har Svea hos oss. Tar inte en framtida graviditet för givet för det, för jag vet att bara för det gick så lätt första gången så behöver det inte göra det igen. Tyvärr tar många alldeles för lätt på det där med graviditeter..

Therese Augusti 27, 2014 17:04

Men fy vad jobbigt och hemskt, kan inte ens tänka mig hur det måste kännas att prova och vänta så länge. Fy alltså! Vi har ju haft turen att plussa på 1:a och 2:a försöket alla ggr (2 graviditeter och 2 missfall). Måste varit så underbart att få det där plusset den dagen! :'D

Anonym Augusti 27, 2014 17:12

Den känslan när man ser pluset på Stickan är otrolig! Med mitt första barn blev vi gravida på första försöket. Efter det fick jag ingen mens tillbaka. När vi sen ville ha nummer två var det inte så lät ingen mens ingen ägglossning inget barn. Fick då äta primolut för att framkalla mens och sen pergotime för att få ägglossning. Fick tillslut trippeldos. Jag började om direkt efter avslutad kur på en ny och han ta tio kurer.. Förstår precis den känslan när alla säger att det går så lät. För även om jag hade ett barn så var sorgen så stor att hon inte skulle få syskon!
Så fint av dig att dela med dig av detta så alla förstår att ett barn inte alltid kommer som planerat ❤️️

Anonym Augusti 27, 2014 17:17

Stark berättelse!

Många tar förgivet att man ska kunna bli gravid och när man sedan får sitt efterlängtade plus, är det inte heller förgivet att allt kommer gå som det ska.

Vi plussade på midsommarafton detta år, efter första försöket. Jag ställde direk in mig på att "jag ska bli mamma", hade inga tankar på att det inte skulle gå vägen. Blir man gravid, får man ju sitt barn några månader senare. Så tänker man ju.

Åkte in 17 juli efter att jag haft blödningar till och från. Då var lilla ärtan där i magen med ett hjärta som pickade så fint och jag kunde äntligen börja slappna av.

31 juli åkte vi in igen då blödningar tilltagit. Konstaterades då att ärtan i magen dött. Fick komma tillbaka några dagar senare för att kontrollera om kroppen startat igång utstötningen, vilket den inte hade gjort.

6 augusti fick vi komma tillbaka igen, och då få hjälp med piller. Fick en redig omgång som jag skulle ta hemma. Fick åka in akut några timmar senare då smärtorna (sammandragningarna/värkarna) kom var 10-15:e sekund. Blev inlagd och fick morfin.

Och nu? Tjaa, det har gått snart en månad. Har fortfarande svårt att förstå. Kommer man våga prova igen?

Carro Augusti 27, 2014 17:18

Oj, det var som att läsa ur min dagbok. Jag har gjort en exakt likadan resa med lika tankar osv att min sambo skulle kunna "byta ur mig" men att jag får dras med problemen osv. Tillslut tog det sig även här och rädslan var enorm att vi skulle få missfall eller nått annat hemskt skulle ske, allt var för bra för att vara sant - äntligen var vi gravida! Väldigt få i min närhet som vet om problemen vi hade, inte ens mina föräldrar osv just pga samma anledning som ni. + att mina föräldrar kämpade i många år och jag ville liksom inte "belasta" dem med detta. Folk är på en om att man ska skaffa syskon snart, jag vill vänta lite till men är också för att jag är väldigt rädd att de ska bli svårt eller skita sig på vägen...... För inte kan vi väl ha turen att lyckas igen tillslut och allt går bra? Väldigt rädd faktiskt. Min mens har inte kommit igång än heller så är orolig för att kroppen som sagt inte funkar nu heller :(. Stor kram till er <3

Helen Augusti 27, 2014 17:19

Å det är så träffande när jag läser ditt inlägg! Gick igenom precis samma känslor och mediciner som du! 1 mån innan IVF så kom vårt efterlängtade plus efter ca 3års förtvivlan! Idag är hon 3år ♥ Så visst kan det vara så attdå man väl slappnar av så händer det plötsligt men alla dessa år av läng tan innan man ser IVF som enda hoppet just då är det omöjligt att slappna av och tänka på annat! Så glad för er skull att ni har Selma! Såhär i efterhand så känner jag precis som du att jag är så tacksam att få vara mamma ♥

tidsslut.blogg.se Augusti 27, 2014 17:19

Kan tillägga att vi då var i v 11 (10+4).

S- förvirrad Augusti 27, 2014 17:21

Jag har regelbunden mens och har haft det hela livet. Tror du jag har lätt att bli gravid? Vi skall snart börja jobba på det.

Malin Augusti 27, 2014 17:22

Känner så väl igen mig i din text, vi har gjort en likadan resa som ni. För sex år sedan försökte jag & min sambo att skaffa barn, och alla runt omkring gav oss glirningar om att "det var dags", och "vilken tid det tar för er..." Vad de inte visste var att jag, precis som du, hade PCO. Först efter ett år av försök så fick vi hjälp där det visade sig att jag inte ens hade ägglossning! Fick Pergotime och efter första försöket så blev vi gravida! Men säg den lycka som varar för evigt... Vi fick missfall, och den där hopplösheten bara sköljde över oss. Hur ska man orka? På något vis gick vi vidare och trots missfallet så kände jag mig konstig och annorlunda på något vis, i kroppen. Trodde att det var hormoner kvar sedan missfallet, fick fortfarande plus på stickorna och mådde inte alls bra. Fick komma upp till Gyn där det visade sig att ett nytt litet pyre flyttat in, och jag förstår så väl din oro för den kände jag också. Skulle kroppen klara av en graviditet? Det gjorde den, och idag har vi världens klokaste lilla femåring här hemma, och som en glad överraskning fick hon en lillasyster för tre år sedan, efter bara ett försök med Pergotime! :)

Tack för att du är så stark och väljer att dela med dig av din resa! Tror att det är så mycket vanligare än man tror!

Stora kramar!

sandra (blivande frisör) Augusti 27, 2014 17:23

jag förstår dig verkligen!! jag älskar barn och vill verkligen ha barn när jag är lite äldre och jag tar det verkligen inte förgivet som vissa andra gör.. Är så glad för eran skull att ni äntligen fick eran Selma!! Det är ni värda efter ett sånt slit <3
kram

Anonym Augusti 27, 2014 17:24

Åh vad jag grinar! Vilken resa ni gjort, jag har alltid tyckt att du verkar vara en så underbar mamma, så glad för er lilla Selma! Jag längtar och hoppas att jag en dag får möjlighet att också bli en underbar mamma! Kram

Veronica P Augusti 27, 2014 17:24

Känner igen mig precis i dina tankar och tror mig kunna dela dina känslor. För oss kom dock aldrig plusset på egen väg utan vår fina lilla Nelly-tjej är en IVF-bebis. Så otroligt tacksam att hjälp finns att få (och att den för vår del funkade). En sjukt jobbig resa att gå igenom men SÅ värt det nu :)
Starkt av dig att dela med dig! Tror det kan vara ett stöd för många i samma situation - att veta att det finns fler som går igenom samma sak samt att det finns hjälp att få.

Therese Hedeblom Augusti 27, 2014 17:27

Så modigt av dig att berätta för allmänheten :) känslosamt änmne! Det finns många fler som känner igen sig i det du varit med om., det vet jag, eller inte kan få barn alls :( . Många tar det för givet med graviditet . Att det bara är att "skaffa" barn. Men säg hellre få barn. Det är en gåva, ett mirakel som bara inte händer så lätt, iaf inte för alla. Så glad att det gick vägen för er :) <3 kram

Sandra Augusti 27, 2014 17:36

Gripande, vackert, genuint. Otroligt stark och fin text. Jag blev så berörd av att läsa om er resa. Jag är övertygad om att detta kommer att hjälpa många av dina läsare som befinner sig i en liknande situation. För det ÄR många som möter gupp på vägen till ett efterlängtat barn, trots att det känns som att "alla andra" blir gravida på direkten. Jag hoppas också att ditt inlägg bidrar till en större ödmjukhet inför den gåva det faktiskt är att få ett barn. Och en insikt i att det som varit en enkel väg för någon, inte behöver vara verkligheten för andra. Barn ÄR små mirakel, alldeles oavsett hur de kommit till! Så glad för er att ni fick er älskade dotter! Er kärlek till henne går inte att ta miste på. Kramar! <3

Linda Cathrine Liljemalm Augusti 27, 2014 17:42

Jag har misstänkt att ni genomgått en sådan här resa, med dina små antydningar som funnits. Jag är otroligt glad för er skull att ni fick er underbara lilla prinsessa! Tycker du är modig och stark som orkar berätta om detta.

Anonym Augusti 27, 2014 17:43

Alla hår på hela kroppen står upp nu av rysningar efter att ha läst din text, massa kramar till er <3

Tezzan Augusti 27, 2014 17:46

Jag/vi hade liknande problem med min sista graviditet. Jag hade dock mens varje månad men fick aldrig ett ok på ägglossningstestet, väldigt stressande. Vi provade flera månader o eftersom vi är 35 år så kontaktade vi IVF där vi fick reda på min sambo va 'frisk' sen va det mon blodprov o där visade sig att jag hade lite förhöjd på nåt prov, sköldkörteln.
Men vi skulle inte få komma till mottagningen förrän efter sommaren.
Men den 9 juli kissade jag på Stickan som så många gånger tidigare. O de visade då TVÅ streck!!!! Jag trodde inte på de så jag va tvungen att skicka blid o fråga min bästa vän om de verkligen va så att jag va gravid.
Vilken LYCKA!!! ❤️
Jag måste nog säga att innan min dotter föddes så tog jag nog de lätt på att bli gravid. Mina två tidigare graviditeter kunna jag nästan bestämma en månad när jag ville bli gravid .

Du är en inspiration O en otroligt stark o alldeles underbar person. Jag var aldrig träffat dig men du verkar var en väldigt varm o underbar person.

Fortsätt vara den du är o lyssna inte på folk som sårar dig. // Kram Tezzan

becca - 21-åring som vill ha barn i framtiden Augusti 27, 2014 17:47

Alla mina hår på hela kroppen står upp nu av rysningar efter att ha läst din text! Tack för att du delade med dig, i framtiden kanske man själv är i den situationen. Man ska inte ta en
graviditet förgiven.
Massa kramar till er alla tre <3

Linda Augusti 27, 2014 17:48

Jag känner igen vissa saker i din text så himla väl, skillnaden är dock att jag är i ett lesbiskt förhållande. Vi har gjort inseminationer och 2 ivf (varav ett inte räknas pga det blev avbrutet pga inget ägg klarade sig genom odlingen). Under hösten ska vi göra vårt sista försök, men det verkar som att jag inte kan bli gravid. På vul ser allt bra ut med massor av ägg, men så vid äggplock får de knappt ut några alls. Nu är det ju inte riktigt samma sak att vara i ett hetero som i ett homosexuellt förhållande eftersom att vi kan inte försöka spontant, men ivfen ska ju ge ökad chans till graviditet och när det knappt går att få ägg blir man tveksam om det någonsin kommer att gå. Jag förstår dina känslor kring att barn blir till hela tiden och överallt, även de som inte vill ha barn just då. Man vill nästan stanna upp och skrika, för man är inombords så fruktansvärt rädd och besviken på sin egen kropp. Jag vill bara att kroppen ska funka, för det känns som att man ska kunna bli gravid, men det är inte många som tänker på att det kanske inte går. "Ja men kör ni ivf är det klart att ni blir gravida. ", fast nej det är visst inte så självklart. Skulle nog kunna skriva massor om just det här, men du vill nog inte ha en hel novell bland kommentarerna. Förstår att du var tveksam till om du skulle skriva just pga att detta är så privat och inte vardag för så många, även om jag tror att det är vanligare än man tror. Maila gärna om du vill ventilera nåt kring detta. Kram

Tezzan Augusti 27, 2014 17:48

Jossan Augusti 27, 2014 17:49

Så fint! <3

nina Augusti 27, 2014 17:56

Du är så stark och inspirerande som skriver detta inlägget! <3

Linnea Augusti 27, 2014 17:58

Så modigt och starkt av dig att dela detta med oss <3. Så glad för er att det äntligen blev ett plus. Selma är ju helt perfekt :).

Frida, gravid med nr 2 Augusti 27, 2014 18:04

Åh jag blev helt tårögd när jag läste. Tycker det är otroligt starkt av dig att dela med dig och väldigt bra att du gör det! Allt för många tar graviditeter föregivet. Det är verkligen inte alltid så lätt. Jag vet flera stycken som fått kämpat med bl.a. Ivf . Att då få kommentarer som att "ska inte ni skaffa barn eller nu är det väl snart dags för ett syskon" när man inget hellre vill än att få barn.. Det gör så klart ont. Stor kram

Malin Augusti 27, 2014 18:22

När vi ville ha vårt första barn så slutade jag med p-piller och fick tillbaka min galet oregelbundna mens som jag hade haft innan pillren. Det tog 2 år innan det blev positivt test. Vi gjorde dock inget år det då vi kände att det inte var någon "panik" med barn utan mer "blir det så blir det". När han var ca ett år så gick jag till gym då jag hade massa småblödningar. Då fick jag diagnosen pcis. Så skönt att få ett svar fast samtidigt så sorgligt att veta att det troligtvis skulle ta tid med syskon. Vi hade dock inte tänkt oss syskon än så vi "körde på som vanligt" och ett år senare blev jag plötsligt gravid. Nu har vi två juveler och hoppas på en tredje :)

Skönt att läsa om fler med samma problem!!

Kram

Maria Augusti 27, 2014 18:24

Men åh Linda vilken resa!! Vilken jäkla tuff och orättvis upplevelse men tänk att det ändå slutade med er fina och fantastiska Selma :) massa kärlek till er hela familjen! <3

Linda - florist Augusti 27, 2014 18:29

Så otroligt starkt och modigt av dig att dela med dig av er resa mot att få er underbara dotter! Som du säger så är en graviditet inget man ska ta för givet, och jag förstår att du njuter av att få ha din dotter hos dig efter så lång tid av längtan! Du är en enorm förebild!

Sabina Augusti 27, 2014 18:37

Otroligt gripande och välskrivet inlägg. Hade själv gett upp hoppet om en graviditet och sitter nu i vecka 37 och längtar sönder efter våran första. Även om vi aldrig uppsökte hjälp känner jag verkligen igen mig i hur jobbigt och nästan skamfull man kände sig för att man liksom aldrig blev med barn. Starkt gjort att du skrev detta, tror de kommer hjälpa många som kanske är i en liknade sits! En stor kram från mig o magen

J Augusti 27, 2014 18:48

Tack för att du ville dela med dig, är så himla skönt att läsa andras historier när man är mitt uppe i det själv. Jag och min sambo har försökt i 17 månader nu och man blir lika besviken varje gång som mensen kommer. Vi har genomgått vår utredning, den visade inga fel på någon av oss utan vi fick bara rådet att försöka igen. Vi måste nämligen ha försökt i 2 år innan vi kan ställas i kö för ivf. Frustrerande är bara förnamnet, att inte veta varför det inte funkar! Men vi hoppas fortfarande på det bästa iaf, att det snart ska ta sig av sig själv. :)

Jessica Augusti 27, 2014 18:52

Har aldrig kommenterat på någon blogg innan men nu kan jag inte låta bli!
Blev alldeles tårögd när jag läste ditt inlägg, vad ni är starka du och Selmas pappa! Dessutom verkar ni vara världens bästa föräldrar till lilla Selma, det kan man ju se på bilderna. Hon har ett slags lugn över sig och ser alltid så glad och lycklig ut!!
All lycka till er, Kram

Caroline Augusti 27, 2014 18:53

Så fint att du skriver om detta! Längtar och hoppas själv har gått 2 år nu och ser ut som det blir IVF då jag har endometrios som verkar ställa till det. Har aldrig och kommer aldrig ta förgivet att barn "bara kommer" när man vill.

Anonym Augusti 27, 2014 19:01

Så himla starkt av dig att berätta detta!
Det pratas alldeles för lite om sånt här!
All heder åt dig som valde att berätta om detta! Kram!

Anonym Augusti 27, 2014 19:06

Har följt din blogg så länge men aldrig kommenterat. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Vi berättade inte för någon att vi försökte få barn. Man ville ju att det skulle komma som en överraskning. Därför sa vk att vi inte skulle ha några, för att slippa allt tjat. Ett sätt ångrar jag att vi inte berättade under resans gång hur jobbigt det var. Jag mådde faktiskt psykiskt dåligt då min längtan efter barn var så stark. Började oxå på pergotime då de sa jag hade PCO. Efter 3 omgångar vart jag gravid. Hade oxå samma inställning vid graviditetstestet. Fått så många negativa så denna gången ville jag bara veta om mensen vart igång. Men det visade ett efterlängtat plus!

Än idag är det inte många som vet vår långa väg. Det är väl en rädsla att kanske inte kunna få ett syskon. Men nu har lillebror oxå kommit och jag vill äntligen berätta vår långa resa. Det är många i vår situation och de behöver veta att man inte är ensam, för man känner sig faktiskt ensam när alla runtomkring får barn.

Efter storebror bestämde vi att låta bli p-piller och skydd och händer det så händer det då vi ville ha ett syskon. Denna gången blev vi gravida utan pergotime. Det finns hopp♥ Nu sitter vi här med 2 prinsar på 2 år och 2 månader♥

Tack för att du delar med dig!

Karolina Augusti 27, 2014 19:11

Oj oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har också PCO men den utredningen gjorde jag långt innan vi bestämde oss för att skaffa barn frö att jag kände att det var nått som inte stod rätt till med min kropp och var lite orolig. Vi försökte i 3,5 år innan det där efterlängtade pluset kom upp på stickan och då hade vi gått igenom utredning och hade provat pergotime i ett bra tag, efter ett så gav vi upp jag slutade med pergotime och nästan accepterade att vi inte skulle få några barn. Men då helt plötsligt hände det och fick en underbar dotter tillsammans. Nu är jag gravid för andra gången och denna gång tog det bara 5 månader innan jag plussade så det är nästan svårt att tro att det är satt. Men barn är verkligen inget man kan ta för givet och har man gått igenom sånt här så vet man verkligen.

Emelie Augusti 27, 2014 19:13

Så härligt att du delar med dig av din resa, man ska inte skämmas för att man behöver lite hjälp på draven för ett mirakel. Själv har jag gjort IVF och vi väntar vårt mirakel i Februari.

M Augusti 27, 2014 19:14

Sitter här på bussen och får bita mig i tungan för att inte storböla. Tack fina du för att du är så modig och stark att du orkar berätta! Jag och min kille försöker just nu och vem vet hur det kommer att gå. Man hör ju alltid bara om dem det går bra för. Nu gjorde det visserligen det för er med :) men det är skönt att veta att det inte alltid går så lätt.

Stor stor kram

Anonym Augusti 27, 2014 19:15

Så starkt av er att berätta. Så otroligt underbart att lilla Selma kom till er, slutligen!

En graviditet ska man verkligen inte ta för givet & tyvärr är det alldeles för många som gör det.

Förstår att ni är löjligt lyckliga över er fina lilla tjej! Och du, det FÅR man faktiskt vara! =D

//Sophia

Sophia Augusti 27, 2014 19:16

Sanna Andersson Augusti 27, 2014 19:17

jag går på samma klinik just nu och äter samma tabletter och har gjort i ett par månader nu, så jag förstår precis vad du gick igenom. Jag håller bara tummarna för att jag får uppleva samma underbara sak som du fick göra med att det löser sig och att jag och min sambo kan få bli föräldrar.

Att läsa ditt inlägg va som att läsa mina egna tankar och mina känslor, fast dom är högst aktuella just nu och det plågar mig något fruktansvärt =/

Johanna Augusti 27, 2014 19:27

Vilken resa. Välformulerat och starkt av dig att berätta om en så personlig del av ert liv. Jag tror att det är viktigt för andra som aldrig upplevt motgångar att få lite perspektiv på vilken gåva det är att få bli förälder och inte alla förunnat.

Julia Augusti 27, 2014 19:28

Starkt av dig att dela med dig. Tror många som sitter i den sitsen just nu uppskattar när andra som gått igenom det delar med sig. Vill själv ha barn i framtiden och har inte varit medveten om hur svårt det är för vissa att bli gravida förrän bara några år tillbaka. Barn är ingen självklarhet och det är en läskig tanke när man så gärna vill ha. Därför försöker jag vara öppen, tänka på adoption och liknande och komma tillfreds med sådana tankar och tänka att om man blir gravid så är man väldigt lyckligt lottad. Hoppas ni kan få fler små mirakel. Hur än framtiden blir är jag glad för er skull att ni fått lilla Selma, hon är verkligen bedårande på alla sätt och vis!

Anonym Augusti 27, 2014 19:31

Jag tror aldrig jag har kommenterat hos dig förut, även fast jag följt dig länge nu. Både här och på instagram.
Tack för att du delade med dig av den här berättelsen :)
Jag har en son på 7år, ny sambo sedan några år tillbaka och vi har de senaste 3åren försökt bli föräldrar igen. Men vi lyckas inte heller.
Känslan av att inte lyckas är, förjävlig rent ut sagt. Men känslan av att man ändå inte är själv, gör att det ändå känns bättre.
Så, tack igen för att du delade med dig :)

Johanna Augusti 27, 2014 19:33

❤️❤️❤️

S Augusti 27, 2014 19:38

Starkt <3 Är i en liknande sits men har inte lyckats än tyvärr.

Anonym Augusti 27, 2014 19:38

Tack för att du berättar! Vi är många fler än man tror som kämpat/kämpar för att bli föräldrar. Allmänheten behöver informeras och utbildas för okunskapen är mycket stor. De klumpiga kommentarerna allt för många!

Vår dotter kom till oss med hjälp av ivf. Vår son kom som en bonus 13 månader senare. Älskar att vara mamma!

Lina Augusti 27, 2014 19:45

Fint Linda att du delar med dig av din historia! Jag har själv PCOS med endast oregelbunden mens som symptom likt dig. Ingen övervikt, acne eller grov hårväxt. Här har vi ännu inte börjat försöka men din historia ger hopp för visst finns det en oro att det ska bli en väldigt krokig väg den dagen jag och min sambo bestämmer oss för att försöka bli gravida. Hoppet står dock till att det finns IVF och att vi med PCOS ofta har väldigt bra ägg och därmed har en hög lyckandefrekvens på det :-)
Kram och tack för att du delar med dig av något så privat men som ändå är något så vanligt förekommande!

Anonym Augusti 27, 2014 19:47

Tack för att du delar med dig av din historia. Jag blev alldeles tårögd när jag läste. Jag har känt precis samma sak, att folk tror att det bara är att planera, men så är det inte! Jag och min sambo fick två hemska missfall innan vår fantastiska lilla Freja äntligen kom till världen. Det var en tuff och smärtsam väg men den slutade i det allra finaste som finns, vår dotter!
Stor kram till dig

En lång Längtan Augusti 27, 2014 19:49

Så himla fint av dig Linda, tårarna börjar rinna när jag läser er berättelse, även om jag vet att er resa slutade lyckligt kan man ändå inte undgå att barn är ett mirakel. Jag hoppas så innerligt att vår resa får ett lyckligt slut precis som er. Men just nu känns det så fruktansvärt långt borta och det gör så så ont i mig. Våra chanser räknas som små även inom ivf tyvärr.. Tack för att du delar med dig!

Anonym Augusti 27, 2014 19:54

Jag har också PCO,har genom gått barnlöshet utredning, ätit pergotime m.m. Känner igen mig i allt du skriver. Bla om att bara vilja skrika ut det...

MG Augusti 27, 2014 20:03

Tårarna rinner! Så stark du har varit o. är!! <3 Selma är så fin, ett vackert barn! Kan få tag på vilken lycka du känner, härlig känsla att få vara mamma! Min dotter föddes samma dag som din, några timmar äldre. Har levt o. lever fortf. på rosa fluffmoln, sådan lycka känner jag! <3 Kram till dej o. din fina familj!!

mot plus Augusti 27, 2014 20:04

Jag har pcos, men får igång mensen en gång i månaden med hjälp av p-piller med extra östrogen...vet ingenting om hur det ska gå att bli gravid, förns jag slutat med ppiller och ser om mensen kmr tillbaka regelbundet av sig själv

Anonym Augusti 27, 2014 20:06

Åh herregud vad jag ryser just nu! Vilken resa ni har gjort och vilken fantastiskt stark person och fin förebild du är för många! Vad du än gör, sluta inte blogga för du förgyller min vardag <3

Jennelie Augusti 27, 2014 20:19

Tack så mycket för att du vågade dela med dig!!

Hanna - Träning och min vardag som trebarnsmamma Augusti 27, 2014 20:23

Vad starkt och modigt att du delar med dig av er resa!

Emma - mamma till Linnea Augusti 27, 2014 20:29

Alltså det är som du beskriver mig. Jag "hann" aldrig påbörja pergotime. Men precis som du har jag PCO, haft oregelbunden mens jämt. Har alltid fått förklarat för mig att det mensen kommer när det liksom inte finns plats mer och allt brister.
Jag skulle precis påbörja pergotime när vi bara lyckades pricka rätt dag.
Det är skönt att vara öppen med det, jag har varit öppen med det sen jag blev gravid med min Nea. Och man märker att när man är öppen med det så upptäcker man hur många fler som upplevt samma sak. Kram till dig!!

D. Augusti 27, 2014 20:33

Åh, tack för att du delar med dig. Har undrat var er bakgrund var för du har ju hintat lite att det inte var så enkelt för er. Skönt att man inte är ensam, för man känner sig ju väldigt ensam... Har själv försökt i 16 månader, och det enda resultatet är ett utomkvedshavandeskap som lett till att jag haft blödningar i en månad utan avbrott, hittills... Men samtidigt måste jag tycka att detta är positivt, för det är första gången det hänt något alls. Diagnosen för vår del är oförklarlig infertilitet, men jag förstår ju att det är mig det är "fel på", för på killen kan det ju inte vara så mycket fel. Har samma tankar att han lika gärna kan byta ut mig och gå vidare, och tror att det kanske är så det kommer bli tyvärr i vårt fall.

Marie Augusti 27, 2014 20:34

❤️ Ganska samma historia som för oss. Har alltid haft oregelbunden mens och visste att det skulle ta tid att bli gravid. Månad efter, minus efter minus...Tillsist sökte vi hjälp och jag fick också börja äta pergotime. Jag har inte pco, pco-liknande äggstockar men inte helt pco, har ägglossning ibland men rätt sällan....omöjligt att veta när också!

Jag blev gravid efter tredje månaden med pergo för de första två månaderna var dosen för låg så ingen äl. Jag blev superdeppig och gick upp i vikt av dom så ingen dans på rosor inte! Men jag kände att den tredje gången var DEN gången, och jag hade rätt ❤️. Vi visste att det skulle bli en julbebis om det tog sig den gången, men hur skulle vi kunnat bry oss om det!? Vi ville ha barn!

Det är något som kan göra mig lessen och arg när folk vräker ur sig att vi planerat dåligt...TRO MIG HON ÄR VÄLPLANERAD I MINSTA DETALJ, brukar jag svara! Hon var beräknad 1 januari men kom på juldagen ❤️. Jag kände så starkt mitt i den där barnlösheten att jag skulle få en decemberbebis, en julbebis :)

Så ni kämpat! Det märker man i dina inlägg, du tar inte Selma för givet, inte graviditeten heller, jag är exakt likadan. Jag vill inte fokusera på det som är jobbigt, är så vansinnigt tacksam för ett tag trodde jag det var kört och det gjorde såååå ont! Kram på er

Matilda Augusti 27, 2014 20:36

Vad fint, modigt och vågat skrivet. Heja dig Linda! Jag tror att det finns många därute som finner tröst i din berättelse! Kram!

Sandra Augusti 27, 2014 20:37

Detta var riktigt läbbigt. Det känns som om jag läser min egen historia. Jag förstår dina känslor exakt! Själva kom vi aldrig till IVF planerna pga det dåligt bemötandet i vården (lång historia) och jag har fått min diagnos ställd efter att jag äntligen blev blev gravid på "naturlig" väg och fått min son. Jätte konstigt kan man tycka.
Allt du skriver är exakt den samma resa vi gått igen. Och den känslan när man tar det där återkommande grav-testet bara för att försäkra sig om att mensen dröjer ytterligare dagar/veckor/månader och inte är ett plus är vidrig. Tills den dagen då det där plusset eller sträcket dyker upp från ingenstans.Det gå inte att förklara den känslan förrän man själv får uppleva den.
Starkt av dig att dela med dig av er resa. Själva har vi bara delat den med de närmast förutom denna kommentaren.
Kram

Ida Augusti 27, 2014 20:37

Tack för att du delar med dig Linda. <3
Så många kommer uppskatta att ha fått ta del av detta. Starkt gjort.
Stor kram /Ida

Emma S Augusti 27, 2014 20:58

Du är så modig som väljer att dela din jobbiga resa för oss alla!
Rös i hela kroppen, och det kom en och annan tår!
Många kramar till eran fina familj! 💕

Emma S Augusti 27, 2014 20:58

Du är så modig som väljer att dela din jobbiga resa för oss alla!
Rös i hela kroppen, och det kom en och annan tår!
Många kramar till eran fina familj! 💕

Mikaela Augusti 27, 2014 21:08

Att du delade med dig av eran resa är helt underbart! Jag blev alldeles varm i hjärtat och glad i själen när jag läste slutet på inlägget. (Fast jag visste att ni redan har en sötnos då jag följt din blogg i två års tid) Tack för det underbara inlägget!

Sara Augusti 27, 2014 21:22

Känner igen mig så mycket i det du skrivit. Efter 4 år fick vi våran efterlängtade dotter med hjälp av IVF, första försöket blev missfall men andra lyckades! :)
Och nu ska hon bli storasyster i december! Det kom lite som en chock faktiskt, hade ringt till IVF-kliniken bara någon vecka före jag plussade för jag var så säker på att vi skulle behöva gå igenom det igen eftersom vi hade kört utan skydd i ca 2 år och ingenting hade hänt! Trodde bara mensen var sen som vanligt den där morgonen jag plussade :)

Tack för en bra blogg och det är bra att du vågar berätta för det är säkert många där ute som känner sig väldigt ensamma om att ha svårt att få barn! Iaf var jag en av dom förr när man var mitt i allt!
Kram

Ami Augusti 27, 2014 21:26

Fina Linda! Jag var en av dom som röt ifrån ordentligt i ditt kommentarsfält när folk tjatade och tjatade... Förstår att eran resa stundtals varit förtvivlat jobbig men är oerhört glad över att ni har en så underbar liten tös hos er nu. Din barnlängtan har lyst genom bloggen i många år <3

Svar: Blir helt varm i hjärtat när jag läser din kommentar! Tack kära du!! <3

Linda Blom

Anonym Augusti 27, 2014 21:31

Åh, va starkt av dig att berätta! ❤️
Vi har gått igenom en liknande resa för att få våra älskade barn. Vi har två IVF-barn och nu väntar jag vårt tredje barn som helt plötsligt bara blev. Hur fattar vi inte, men det är verkligen ett underbart mirakel.
Men tänk så många tårar, så många tankar, så mycket oro det vari genom åren... Det önskar man inte någon!

Louise Augusti 27, 2014 21:32

Vad starkt av dig att dela med dig av er historia! Jag och min sambo försöker skaffa barn och har snart gjort det i ett år, men än har det inte hänt något. Det kändes som om jag hade kunnat skriva vissa delar av din text själv, känner så väl igen mig i den längtan och oro du skrev om. Missförstå mig på rätt sätt när jag skriver det, men det var så skönt att få läsa om ämnet där någon faktiskt vågar ta upp att det inte är lätt för alla att få barn och att resan dit kan vara så krokig och jobbig! Jag är otroligt tacksam för att du delade med dig av er historia, den ger en känsla av stöd mitt i allt det jobbiga!

Tack Linda för en av de absolut bästa bloggarna!
Kram

Malin Augusti 27, 2014 21:35

All respekt till detta inlägg, otroligt starkt! Fällde en tår och önskar dig och din familj all lycka 💗

Sandra Augusti 27, 2014 21:37

Vad starkt av dig Linda att dela med dig av er resa. Barn är en gåva som man verkligen "inte bara skaffar", och tårarna rann längs kinderna när jag läste det du har skrivit.

Selma har tur som har er som föräldrar, två föräldrar som älskar denna fina tjej ❤️
Kram till dig

Anonym Augusti 27, 2014 21:42

Hej Linda!
Har följt dig ett bra tag nu men brukar inte kommentera. Gillar din blogg jättemycket :)
Tack så mycket för att du valde att berätta detta, att du är så ärlig. Har själv inga barn och försöker inte bli gravid än så kan inte riktigt sätta mig in i din situation. Men kan förstå att du var frustrerad och nu kan jag verkligen förstå eran lycka över Selma så mycket mer. Vad mycket det verkligen betyder! Tack för att du delar med dig så mycket :)

Mvh Linn

Anonym Augusti 27, 2014 21:43

Blir verkligen berörd av ditt inlägg du verkar vara en fantastisk mamma och din dotter är lycklig som har dig <3

Ofrivilligt barnlös Augusti 27, 2014 21:58

Jag brukar i princip aldrig kommentera på bloggar men efter detta inlägg vill jag säga tack! Min sambo och jag har försökt få barn i 1 år och 7 månader nu. Inget har hänt. Jag har samma problem som du hade väldigt oregelbunden mens, hade inte mens på 3 månader förra sommaren!! Till skillnad från er så mår jag fruktansvärt dåligt när släkt och vänner berättar att de är gravida och får barn. Inte av avundsjuka men av sorg att inget hänt för oss! Vi känner av olika anledningar att detta inte är något vi kan dela med familjerna och bara ett väldigt fåtal vänner vet att vi försöker. Efter att ha läst ditt inlägg ska jag ta mod till mig och ringa ett samtal till barnmorskan och berätta om vår situation! Tack! <3

Nathalie Augusti 27, 2014 22:04

Så starkt av dig! Vi hade turen att bli gravida i princip på en gång.. Det är jag otroligt tacksam över, och förstår att det är inget man kan ta förgivet. Tycker det är otroligt fint av dig att dela med dig iallafall, tror många i samma sits kan finna tröst i er fina historia <3

Matilda Augusti 27, 2014 22:16

Starkt av dig att berätta Linda! Jag glädjs så mycket med er att ni fått underbara lilla Selma! ♥

Hanna Augusti 27, 2014 22:27

Vilken stark berättelse! Jag tror att förutom för dig, att det känna bra att berätta, så hjälper du många andra som befinner sig i en liknande situation. Denna text ger nog många lite hopp att försöka lite till!!

Kram till dig Linda och all lycka till med lilla Selma!! Hon är för söt :-)

Madde Augusti 27, 2014 22:31

Vilken gripande berättelse och vad ni fått gå igenom💗 jag grät mej igenom berättelsen. Det är verkligen ingen som inte varit med om liknande som kan sätta sig in i hur det känns. 💗💗 vad starka du och Jimmie är tillsammans nu och vilket mirakel lilla Selma är! Du strålade hela din graviditet och man märker att du älskar att vara mamma! Tack för att du delade med dej, man känner sej inte lika ensam! Stor kram! 💗💗

Anna Augusti 27, 2014 22:36

Så starkt av dig att dela med dig om er resa! O jag blev helt tårögd när jag läste! Är så glad att det gick bra för er tillslut, och att ni fick världens finaste lilla Selma! :)

Sandra Augusti 27, 2014 23:05

Men åh, gråter som bara den.. Känner så med dig ! <3
Stort tack för att du är modig och vågar prata om det här.. Säkert fler än man tror som kämpar i det tysta :/ Bär själv runt på en längtan och oro.. Fyller 26 om en vecka och bor inte ens i samma land som min kärlek än.. Och vi längtar så efter att få bilda familj <3 Så minst sagt ångest att bli ännu ett år äldre.. Tack fina du och -stor kram- <3

Anonym Augusti 27, 2014 23:49

Så fantastiskt att du blev mamma:) Tack för att du delar med dig av din/eran historia och belyst detta ämne! Du har ett sådant fint hjärta:)

Jenny Augusti 28, 2014 05:31

<3 så otroligt starkt att du delar med dig! Det uppskattas verkligen. Gick själv igenom lite liknande och sitter nu med en liten bebis på armen, min alldeles egna, så jag förstår lyckan och lättnaden! Massor av kramar

michaela- mamma till tre 💗 Augusti 28, 2014 06:47

fina linda! jag läste detta från sängen igår, fällde tårar och pussade och kramade sedan min lilla skatt där bredid extra mycket och kände tacksamheten i hela kroppen. Så nu slår jag upp datorn för att kunna skriva TACK! tack för att du vågar ta upp detta svåra för så många. detta svåra och oerhört viktiga. det är ett inlägg som kan betyda väldigt mycket och verka tröstande för dem som just nu är i den situationen du var i situation. och ett inlägg som kan påminna oss andra om hur det faktiskt kan vara. för många!

jag är så lycklig med er, att ni fick er fantastiska selma. vilket ljuvligt litet mirakel. varma kramar ♥

AlexandraL Augusti 28, 2014 07:16

Vi är mitt uppe i resan nu. Så sjukt jobbigt med alla som påpekar vår barnlöshet "men ni bor ju så stort!" Ja jo, vi ville ju ha ett gäng ungar.. "Ni blir ju inte yngre höhö" Nej vi är ju snart över 30. vi vet.. osv i all oöndlighet.. fy fasen avd ont det gör. varenda gång :(

Så otroligt glad jag blir över din lycka! Kram

Anonym Augusti 28, 2014 08:29

Så starkt att dela din historia! Och jag är övertygad om att din historia är ett stöd för andra i samma sits!

Isabella Augusti 28, 2014 08:56

Otroligt starkt gjort av dig fina Linda! Att skriva ut något sånt här är väldigt stort. <3
Underbart att du äntligen blev mamma. Så fantastiskt! Jag är väldigt glad för din och din killes skull! Ta vara på er.
Kram

Jennifer Augusti 28, 2014 08:59

Gud vad jag är glad att du vågade dela med dig om detta! Jag känner igen mig i allt från att inte vilja berätta för familjen om kämpandet för att man vill ju att beskedet att föräldrarna ska få ett barnbarn ska vara en stor överraskning till irritationen över hur lätt andra omkring tror att det är.

Jag är själv mitt inne i att vilja bli gravid men jag är så orolig. Allt har alltid kommit lätt för mig - jag har haft sån tur i livet med jobb, familj, en underbar sambo osv. så jag bara väntar på den där riktigt stora motgången i livet. På något sätt känner jag att det måste komma motgångar för mig också snart... Jag har lite som du alltid haft känslan av att det kanske kommer bli svårt att bli gravid. Nu när jag och min sambo väl bestämt att vi vill bli gravida så går jag med en klump i magen sedan vi började försöka för 3-4 månader sedan. Jag bara vet inom mig att det här kommer inte vara lätt.

Jag har inte kommit så långt ännu, det vet jag, 3-4 månader är ingenting, men den där rädslan och oron gör att varje dag av väntan känns som en evighet!

Nu är jag så glad över din text som gjorde att jag faktiskt känner att det kan komma att gå! Tack för att du delar med dig, det behövs verkligen någon som vågar prata om svårigheterna eftersom man inte alltid vill dela vägen fram till graviditet med familjen :) <3

Rebecca Augusti 28, 2014 09:06

Min största rädsla har så länge jag kan minnas varit att man inte skulle kunna få barn ihop med sitt livs kärlek. När jag sen träffade honom och insåg att detta var mannen jag skulle spendera resten av mitt liv med växte sig rädslan ännu större. Varje gång vi pratade om barn knöt det sig i magen på mig!

Efter sju år ihop bestämde vi oss för att försöka bilda familj men för varje negativt graviditetstest blev min rädsla mer och mer verklighet och under tiden hann man tänka, precis som du skriver, att han kanske så gärna vill bli pappa att han lämnar mig för någon annan. Men så kom det där plusset och all den där rädslan bara försvann. För mig betydde det ALLT att jag inte bara skulle bli mamma utan att jag skulle få barn tillsammans med mitt livs kärlek.

Däremot tror jag inte man ska ta för givet att man kan bli gravid igen bara för att man redan har barn. Det finns ju faktiskt folk som inte kan eller vill bli gravida igen därför tycker jag att frågor som "när ska hon få ett syskon?" eller "ni ska väl inte ha så långt mellan barnen?" är de värsta frågorna som finns. Vill och kan man få fler barn så kommer det ju tids nog, utan de där onödiga frågorna.

Eftersom jag rent mentalt förberedde mig på en sådan utredning ni gick igenom berörde du mig till tårar med er historia och jag tycker du är så otroligt stark som orkar dela med dig av den och kanske också inspirerar och tänder hoppet oss de som har svårt att bli gravida. Kram på dig!

Carolina Augusti 28, 2014 09:09

Hej Linda! Tack för att du delar med dig! Jag förstår hur du känner. Det känns som alla andra inte har några problem att bli med barn. Vi är precis uppe i vår första ivf behandling. Vägen hit har verkligen inte vart en dans på rosor. Den har vart kantad med både oroligheter, ångest, tårar och framför allt tanken om varför just vi? Imorgon är det dags för nya prover och då får vi se om embryot har tagit sig eller om vi måste göra om behandlingen. Vi slängs mellan hopp om att det har tagit sig och verklighetens statestik om inte så goda chanser på första försöket. Jag beundrar dig att du vågar och orkar berätta vad ni gått igenom. Att bli gravid är ingen självklarhet. Önskar er all lycka i framtiden! Tack för en underbar blogg! Kram

Elin Augusti 28, 2014 09:43

Vilken resa ni gjort! Jag har känt på mig att det funnits en hel del hinder på vägen innan ni fick er fina Selma. Varje liten ny människa är ett mirakel och ingenting man ska ta för givet. Det är så starkt gjort av dig att dela med dig av det ni gått igenom. Tack för att du upplyser om vad många genomgår i tystnad. <3

Sandra Katarina, Tvåbarnsmamma <3 Augusti 28, 2014 10:03

Beundrar dig så mycket att du delar med dig av detta. Jag har själv en vän som är ofrivilligt barnlös och jag lider så..dom är perfekt att bli så underbara föräldrar men icke. Man känner sig maktlös. Och jag blir så berörd av detta. Och ledsen, ögonen tåras samtidigt blir jag så glad att du till slut fick bli gravid och bli mamma. Du är helt otrolig mamma och Selma är lyckligt lottad som fick dig till sin mamma :)

Jag minns så väl, då jag följt dig så många år att mååånga skrev och frågade om det inte var dags för er när så många om kring er hade barn, skulle få eller planderade och du svarade ''inte än'', man tyckte det var så konstigt för du verkade ju vara sån som verkligen ville ha barn och skulle inte bli bättre mamma. Men bakom allt detta så kämpade ni för det.. Något man aldrig trodde. Så stark att ni orkat!

Massa kramar till er!

Therese Augusti 28, 2014 10:04

Det kändes som att det var jag själv som skrev detta inlägg. Exakt samma situation för oss. PCO, ivfkö och blev gravid efter stimulering av pergotime. Lycka!

Ulrika Augusti 28, 2014 10:08

TACK! Tack för att du delar med dig! Ofrivillig barnlöshet är något som det borde talas mer om. Det tog tid för oss också att få det första pluset och jag vet hur jobbigt det är att få negativa provsvar. Vi behövde aldrig utredas för plötsligt en dag tog det sig bara! Nu väntar vi ett syskon och gissa vår förvåning när vi fick ett plus efter första försöket. Önskar dig och din familj all lycka! Och du, tack igen för att du delade med dig! Kram!

Anonym Augusti 28, 2014 10:13

Vilket inlägg! Sjukt bra läsning och starkt av dig att berätta. Har själv pcos och lever med en kvinna. Vet hur du kände kring längtan o allt. Har gjort 2 inseminationer o 1 IVF. Sista försöket gör vi i september. Glad att du delade detta för oss läsare. Det ger en hopp!

Marika Augusti 28, 2014 10:34

Vilken gripande historia! Jag hade förstått sedan tidigare på din blogg och instagram att de tog tid men att det var så svårt. Du har helt rätt, man kan inte säga att de kommer lyckas om man bara prickar in ägglossning! Det är inte så lätt för alla! Ni är så starka som kämpade och nu har ni världens sötaste människa i ert liv :-)

Moa Augusti 28, 2014 10:36

Fint och modigt! Jag sitter här gravid i vecka 40+2, med vårt efterlängtade ivf-mirakel. Vår bebis hade så liten chans att bli till att vi ställde oss i kö för adoption, också ett bra sätt att bli förälder på, men detta känns såklart helt fantastiskt. Inom två veckor ska vi få träffa vår lilla skrutt <3 Abstrakt och overkligt. Och verkligen ett mirakel!

Mamma till fyra pojkar Augusti 28, 2014 10:51

Finaste Linda...<3
Nu älskar jag ännu mer din blogg!

Anonym Augusti 28, 2014 10:56

Har också pco och låter väldigt lika er resa.oj så vi teg om alla behandlingar å besöken! Skämdes så! Blev gravid när precis gett upp att bli det själva å vi reste till Thailand istället. "Lyckoträff" sa läkarna.
När vi började planera ev syskon tog jag hjälp direkt å de skrev it. De ena å andra å vi var beredda på lång väntan på syskon... Så var storebror bara 8mån när jag helt plötsligt var gravid igen -utan någon som helst hjälp! Nu är våra barn prematura så vi har haft det fruktansvärt tufft! 6 å 11 veckor tidiga!
Jag va så bitter på när andra klagade över sina jobbiga graviditeter å gjorde allt för att sätta igång förlossningen tom tidigare! Jag blev hatisk på det!
Så visst är man lite extra tacksam å rädd om sina barn efter de vi gått igenom!

Madeleines.se - Fotoglad Bröllopsplanerande Mamma Augusti 28, 2014 12:15

Miljoner med kramar vännen, ni är så starka! <3<3<3

Emmelie Augusti 28, 2014 13:19

Vad modigt att du berättar om detta. Barn är ingen självklarhet❤️

Camilla Augusti 28, 2014 13:21

Sitter här med tårar i ögonen, så himla fint skrivet. Nu fick ni världens gulligaste lilla tjej till slut men kom tanken om adoption någonsin upp för er?

Svar: Absolut! Jag var öppen för adoption hela tiden. Men vi kände att vi hade en väldigt lång "att prova på innan"-väg innan dess. Jag ville så himla gärna få uppleva en graviditet också :)

Linda Blom

Malin Augusti 28, 2014 13:26

Väldigt starkt av dig att berätta! Tack för att du gör det.
Varit i liknande situation själv.. Men vi fick en son i början av 2013. Nu vill vi gärna ha ett syskon. Men jag känner mig så stressad. Samma känsla som förr! Men vi hoppas det tar sig snart, men vem vet :)
Stor kram till dig!

Cairro Augusti 28, 2014 14:33

Väldigt bra skrivet inlägg! Var väldigt rörande , det är just en sådan sak som många tar för givet, dessutom är det inget folk pratar om. Så glad för eran skull att ni lyckades tillslut!

Lovisa Augusti 28, 2014 14:44

Åh, så fint skrivet <3

Louise Hedblom Augusti 28, 2014 14:50

Jag är ofrivilligt barnlös (försökt i 2,5 år) och jag vet hur tung denna kamp är. I vårat fall har de inte hittat några fel, men jag misstänker att jag har endometrios. Ska tillbaka till kvinnokliniken i september för att förhoppningsvis kolla det.

Jennifer Augusti 28, 2014 14:53

Så jäkla häftigt att du vågar blotta den här sidan av dig! Så mycket puckon som följer din blogg men du vågar trots det dela med dig av något så privat och så omtumlande.
Det är så otroligt viktigt att människor som gått igenom svårigheter vågar berätta de för det är verkligen ett otroligt stöd för dom som försöker och står mitt upp i det.

Du är verkligen en unik kvinna Linda. Så mångsidig, duktig och intressant.
Klart du håller en liten fasad på bloggen, så funkar verkliga livet också vissa saker måste få stanna bakom stängda dörrar, men på det stora hela känns du så genuin.
Att du delar med dig av er historia så öppet och ärligt visar verkligen på att du en stark och modig person.

Jag hittade in på din blogg för lite mer än 2 år sen och måste titta in här dagligen.
Tack för att du delade med dig av något så viktigt, tack för att du öppnade den dörren och släppte in oss.

C Augusti 28, 2014 15:05

Så viktigt att man pratar om ofrivillig barnlöshet. Jag tvekar aldrig att berätta om att vår fina Freja kom till med hjälp av IVF. Det ger folk mer insikt i att den inte alltid är så enkelt och att man inte bara kan ta en graviditet för givet.
Tänk vilka mirakel barnen är <3

Louise Augusti 28, 2014 15:17

Som jag kände igen mig i detta inlägg! Jag har själv PCOS, vi avslutade vår utredning för ett par månader sedan och jag har sen dess ätit pergotime som ännu inte gett ägglossning trots högre doser. Det känns så hopplöst när man är mitt uppe i allting... min högsta önskan är att få bli mamma men det kanske jag aldrig blir...

Pia Augusti 28, 2014 16:24

Tack för att du delar med dig av din historia! Starkt gjort.

madde Augusti 28, 2014 16:31

=D härligt att det gick till slut, jag är också orolig för att aldrig få bli mamma.

När Annie fotograferar i USA Augusti 28, 2014 18:47

Jag grät när jag läste din text. Jag är så glad att du valde att du berätta. Det är viktigt för alla kvinnor att ta del av det här. För dem som har det lätt och kan klocka sina ägglossningar och kan välja vilken månad bebisen ska komma i - dem får sig tankeställare och kan bli ödmjukare. Dem som har samma eller liknande bekymmer känner att dem inte är ensamma. Och vi, som inte ännu skaffat barn, kan få en bättre bild av hur det är. Och inte förvänta oss att det blir en graviditet på första försöket. Och om det blir det, då vet vi att vara tacksamma och inte ta det för givet.

På sätt och vis är det en självklarhet för mig att bli mamma, det har det alltid varit. Men på ett annat vis har jag börjat vackla och vet inte ens om jag vill det. Jag är rädd, rädd att inte duga, vara bra nog, trygg nog. Men om den dagen kommer, och jag vågar, då vet jag i alla fall att jag kommer känna mig som världens lyckligaste kvinna.

Tack <3

ExklusivaMoi Augusti 28, 2014 19:00

Vad starkt av dig att blotta dig och dela med för de som har varit med om och som är i det =)
Det finns inte något som heter "att skaffa barn"!! Det som finns är att få ett barn... att få äran att få den gåvan OM man faktiskt vill det för det är inte heller självklart att det är självklarhet att vilja bli föräldrar. Första tanken va när jag såg ämnet i ditt inlägg var att just denna morgon pratade just om "ofrivilligt barnlöshet" på TVn... oavsett så ska tunga ämnet lyfta fram!

Finns en annan blogg om ämnet "ofrivilligt barnlöshet"... du kanske vet det eftersom den är på top-10-listan här =)... "min längtan efter dig" heter den! För några dagar sen så läste jag om tankar om "blodsband", en mycket intressant och berörande text. Kärlek och barn kommer ju alltid vara några av de starka, tabu, diskussions framkallande ämnen... på gott och ont!

Have a nice!

Isabel Augusti 28, 2014 19:04

Fina Linda.
TACK, för att du delar med dig. Det är så otroligt viktigt. Vår resa mot ett barn tog också tid och det var fruktansvärt när "alla" runt omkring fick barn till höger och vänster.

Vi lyckades dock bli gravida flera gånger men det blev missfall efter missfall och sista gången när allt faktiskt verkade gå vägen så visade det sig att vår lilla flicka hade en kromosomavvikelse som gjorde livet utanför magen omöjligt att leva. Hon fick födas direkt till himmelen, vår vackra Lilly.

Vi hade nästan tappat hoppet och jag var redo för adoption men sa till min man att jag ger det EN månad till. Sedan slutar vi försöka för jag orkar inte mer. Ett par dagar senare plussade jag och 9 månader senare, 16 långa dagar över tiden, kom vår älskade underbare son <3<3 Så värd all sorg och längtan givetvis, men ALDRIG att jag kan ta en graviditet eller barn för givet längre.

Det är verkligen en stor gåva OM man har förmånen att få barn. Och trots att jag inte önskar någon annan sorg i sin väg mot att få barn så tröstar det faktiskt lite att höra att det ändå är så många som får kämpa. "Alla" får tydligen inte bara barn till höger och vänster.

Kram och hoppas att ni, precis som vi önskar, får uppleva gåvan av fler barn i familjen.

Frida Augusti 28, 2014 19:24

Åh jag ryser när jag läser ditt inlägg. Vilken kamp för er och vilken lycka att du blev gravid och att Selma kom till er! Så starkt av dig att berätta. Och jag kan bara hålla med dig om att barn är en gåva att inte ta för given. Jag älskar mitt liv som mamma till vår underbara son och är tacksam och lycklig varje dag för att han kom till oss och att vi får vara hans föräldrar!
En stor kram till dig Linda!

Annie Augusti 28, 2014 19:37

Underbar känslosam läsning! Tack för att du delar med dej av er resa! Man ska inte ta något förgivet. Ta hand om er❤️

carolina Augusti 28, 2014 20:02

Ett väldigt bra skrivet inlägg. Intressant att läsa om er resa. Jag och killen startar vår i januari med IVF.

Mikkaela Augusti 28, 2014 20:03

Så starkt av dig att berätta,
detta kommer betyda väldigt mycket för andra i samma situation! 💕

Ninni - Vimsiga mamman Augusti 28, 2014 20:30

Åh fina du. underbart slut blev det dock. och man tar verkligen allt för givet.. jag försöker att låta bli. inte bara i detta sammanhang utan i allt i livet. att inte ta allt för givet.. stora kramar

Annie Augusti 28, 2014 20:49

Underbar känslosam läsning! Tack för att du delar med dej av er resa! Man ska inte ta något förgivet. Ta hand om er❤️

Anonym Augusti 28, 2014 20:53

Modigt av dig att skriva ut detta och som du skriver tar många för givet att man bara kan skaffa barn och oskyldiga kommentarer om det kan alltid såra. Underbart att ni fick er lilla prinsessa till slut :)

Anonym Augusti 28, 2014 21:22

Otroligt starkt av dig att berätta detta. Det är inte en självklarhet för alla att bli gravida, fast många tror det. Nu hade jag turen att bli gravid snabbt men min bästa vän hade inte lika tur, hon försökte bli gravid i två år och fick sedan hjälp av samma tabletter du tog, därefter lyckades hon bli gravid. Hon tog samma tabletter inför bebis nr två efter att försökt ett år utan att lyckas och nu väntar hon tvåan :).

emma Augusti 28, 2014 21:31

Din text berör och otroligt modigt av dig att dela med dig!

Lilla jag Augusti 28, 2014 21:32

Hej,
Starkt av dig att berätta till slut! Jag har själv pco och har ingen egen mens alls.. Efter tre omgångar pergotime och en misslyckad ivf får vi äntligen veta imorgon när vi gör vårt andra äggplock.
Pergotime är ändå bara ett piller, det är bra mycket mer saker att ha koll på när det gäller ivf. Smärtan efter ett äggplock hade jag inte önskat på någon annan heller. ..

Malin Augusti 28, 2014 21:41

Vilket fint inlägg <3 Jag själv hade "turen" att bli gravid på första försöket. Hade då en vän, som försökt i ett år, och som berättade för mig att hon var gravid i vecka 8, då var jag i vecka 6! Tyvärr slutade det med missfall för henne bara ett par veckor senare.
Nu sitter jag här med min 10 mån dotter, och hon har fortfarande ingen bebis. Jag är ju absolut glad för min egen skull, men det river i hjärtat när jag tänker på min vän, och på alla andra som får kämpa och kämpa. Har en vän som genomgått IVF och är nu i vecka 12, och sedan några som fått missfall innan det väl lyckades. Som sagt är jag glad över min dotter, men det känns orättvist och jag får dåligt samvete- varför fick jag på första försöket och min vän kämpar fortfarande efter 2 år? ;( Därför här jag även slutat komma med kommentarer som "är det inte dags för er snart" etc, man vet inte vad folk kämpar med i det tysta. Styrka till Dig som kämpade, och till alla andra som kämpar för att få känna det underbaraste som finns - en liten nyfödd i sina armar <3

Hanna Augusti 28, 2014 21:54

Du är så fantastisk som delar med dig av detta! Tack!!

piils Augusti 28, 2014 22:02

Härligt!!

Maria Augusti 28, 2014 22:35

Tårarna bara rinner efter att läst ditt inlägg. Jag hade själv turen att bli gravid väldigt fort med båda våra barn. Däremot har jag kompisar som fått försöka ett bra tag.
Det är så hemskt att man tar för givet att det är lätt att bli gravid eller att alla kan amma. För så är inte verkligheten.
Jag tycker det är väldigt modigt av dig att berätta detta, finns nog många fler än man tror som här svårt att bli gravid snabbt, men det är tabu att prata om det och det är fel!
Jag önskar dig och din familj all lycka i framtiden!! Kramar i massor

Anna Augusti 28, 2014 22:48

Woow! Tårarna rinner för kinderna av glädje för din skull! Är i perioden i livet där flera vänner skaffar barn och jag är "den ensamma singeln" som bara kan glädjas och vänta tills det är min tur. Och så finns ju rädslan som gnager och jag tänker "kan jag vara en av dem som inte kan få barn" - och det helt utan att det är rätt tidpunkt för det. Älskar verkligen att klicka in på din blogg för du är så himla inspirerande, ni verkar vara så fantastiska föräldrar! Önskar er all lycka!!!

Karlsson Augusti 28, 2014 22:53

Vad fint av dig att dela med dig. Själv har jag kämpat i 3 år och snart får vi göra ivf!
Jag bloggar om min barnlöshet , www.mirakellillao.blogspot.com

Carro Augusti 28, 2014 22:56

Ligger här i soffan med tårar i ögonen och ett leende på läpparna. Helt fantastiskt att ni fick ert lilla mirakel tillslut. Vilken lycka. Att ni tog er igenom denna resa utan att berätta för så många vad som egentligen pågick, det är starkt. Jag själv väntar mitt första barn och det var inte planerat. Jag blev gravid lätt och snabbt. Helt oförberedd men ack vilken lycka då jag drömt om barn hela mitt liv. Och att få läsa om er resa får en att sätta perspektiv på allt. Att det inte är så "lätt" för alla. Att en del får kämpa och leva på hoppet medan andra tex jag själv bara "blir" gravid utan att blinka. Det får mig att uppskatta allt lite mer känner jag.

Gabriella Joss - 19 år, fru och toppbloggare Augusti 28, 2014 23:26

Har last inlägget flera gånger nu och grinar varje gång. Så jäkla starkt och fint. <3

Svar: En stooooor varm kram till dig, vackra du!!

Linda Blom

Tess Augusti 28, 2014 23:31

Starkt skrivet! Jag har inte upplevt det du upplevt, men efter att vi fått ett barn så började folk direkt fråga när det blir syskon. Jag hade en otroligt jobbig graviditet med hyperemesis gravidarum och var inlagd på sjukhus. Det var en lång kamp med illamående från v. 5 tills mitt barn var fött. Men på många låter det som att "det är bara...". Förstår inte folk när det är bäst att hålla tyst?

Jennifer Augusti 28, 2014 23:45

Vilken lycka att det gick! ❤️
Själv är jag nu 27 år och vi slängde våra minipiller nov-09 men inget hände. Ett år senare drog utredning igång, slöa simmare har sambon.
7 IVF (ICSI) försök krävdes för det skulle lyckas, hosta upp 70.000:- var det som behövdes uppenbarligen för vårt mirakel skulle få komma till världen och världens bästa läkare på CuraÖresund i Malmö.
Nu är vårt mirakel 5 månader och lyckan/kärleken kan man inte beskriva.. Efter all längtan och skit man gått igenom, ja i slutändan var det värt allt! 😃
Tur det finns hjälp att få ❤️

Jennifer Augusti 28, 2014 23:46

Anette - Ivf och änglamamma Augusti 29, 2014 00:29

Fint skrivet och bra berättat :)

Jag vet MYCKET väl vilka känslor som ligger bakom den texten och vad ni gått igenom. VI åt pergotime i ett år, sen tog vi puregonsprutor i ett år kombinerat med inseminationer och när det heller inte funka blev det ivf. Efter 9 färska ivf och äggplock samt en massa frysförsök har vi nu vår familj som är så värdefull så det går inte att beskriva. En son har vi mist på vägen och att göra ivf och sen mista ett barn går inte att beskriva med ord.

Jag har PCOS och mensen har ALDRIG funkat och kvalitén på äggen var urusel kunde man se sen efter äggplocken.
MEN... När vi fått vår familj och vi hade lämnat allt detta bakom oss.. DÅ händer det!!! Jag var GRAVID!!! Av mig själv... I slutet av september 2012 fick vi veta det. Snacka om överraskning :)
Och i April 2013 föddes Wilma. Ett mirakel av dess like :) Jag är trots att hon är 16 månader idag chockad över att hon finns.
Och det som sägs med pco att det blir bättre med åren, det stämmer. Nu är jag 35år och NU har jag mens iaf var annan var tredje månad vilket aldrig skedde förr när jag yngre.

Hoppas att det inte kommer att ta sån tid för er att få en syskon sen. Men de flesta med pco har MYCKET goda chanser att få barn och har man dessutom fått barn har man ännu bättre chanser. Men jag vet hur förbannat jobbigt det är när det tar tid. Vårt första gemensamma barn tog 4 år att få till och det var HEMSKT!!!

ullie Augusti 29, 2014 00:31

eller hur finns inget bättre än att få barn men nä alla kan inte vårt första barn är oxå provrös barn efter många års väntan vlken lycka att det gick

Katherine Augusti 29, 2014 01:02

Blev helt tårögd <3

Katherine Augusti 29, 2014 01:03

Blev helt tårögd <3

lina Augusti 29, 2014 06:18

Hej! Vilken resa...blev alldeles tagen av att läsa inlägget och vad stark du är som berättar detta!

biggeros Augusti 29, 2014 07:33

Vilket underbart inlägg och vilken underbar upplevelse att efter om och men bli gravid =)

Maria Augusti 29, 2014 08:08

Vilken fin berättelse! Jag igen mig mycket i det du skriver. Jag har själv haft svårt att skaffa barn och har känt sen jag var liten att jag verkligen är född till att bli mamma, mitt kall liksom men så gick det inte! Men vi gjorde en IVF och på första försöket kom vår finaste lilla Hugo!! Men vi fick också alltid höra (av folk som inte visste att vi kämpade) "slappna av, tänk inte på det så kommer det" skitsnack säger jag :-) vi var "bara" 25 och 26 år också så det var ingen som tänkte att det skulle vara några fel heller för "vi var ju så unga, ibland tar det lite tid innan man blir gravid"
Jag har liksom fått en helt annan syn på det här med att "skaffa" barn. Barn är inte något man bara skaffar utan man ska vara glad om man lyckad få ett! Något som kan irritera mig är när jag hör folk säga "vi Ska ha tre barn" "två barn till sen är vi färdiga" som att det är en rättighet dom har på något vis och tar det för givet att dom ska få fler barn!
Nå väl nu blev det en mycket lång kommentar :-) jag är i alla fall otroligt tacksam att det finns hjälp att få!!
Stort grattis till er dotter :-)

Anonym Augusti 29, 2014 08:40

Vad modig du är som delar med dig, Linda! <3 Det finns många därute som inte vågar prata om något som är så mycket vanligare än man tror.

Vi hade turen att bli gravida på första försöket och är så lyckliga över det. Dessutom fick vi ett väldigt lätt barn, han är nöjd nästan jämt! För en del vänner och bekanta har det inte varit lika enkelt och det har fått mig att uppskatta vår tur extra mycket. När vår son ska äta för sjuttioelfte gången under en natt påminner jag mig själv om att vi har fått den finaste gåvan av alla. Vi har en son som är fullt frisk och som förgyller vår tillvaro! Då spelar det inte längre någon roll hur många gånger han vaknar på natten. <3

GeorgVanHalen Augusti 29, 2014 09:51

Jag kännner ett par som gift sig för en tid sedan. De har aldrig nämnt barn än och jag tycker inte det är någons ensak.. När, om, hur några vill skaffa barn är helt upp till de.

Jag har en kompis som brukar fråga "När ska ni få barn då?". Något jag tycker är okänsligt då de tydligen inte offentligt pratar om frågan. Om det beror på ekonomi, att de inte vill få barn eller om de inte kan få barn har jag ingen aning om, men hela "pressen" tycker jag är onödig. Något jag aldrig skulle lägga på någon.

Mycket roligare att gratulera när folk väl fått barn! Grattis till dig!

Veronica Augusti 29, 2014 11:05

Hej! Följer dig mest på Instagram men fick nu se ett inlägg från dig på blogg.se s framsida. Jag förstår känslan fast jag kände lite tvärt om. Min kusin och hennes man har kämpat på med att försöka få barn, de har även gjort provrörsbefruktning 2ggr och inte lyckats trots alla "förbehandlingar". Själv pratade jag och min sambo om att det kanske vore dags för att tänka på barn och jag äter inte p-piller och använder inga andra previtilmedel för att jag mår dåligt av det. Vi bestämde oss för att nästa år, när allt med huset är klart så är det dags och månaden efter att vi bestämt oss om det så visar det sig att jag är gravid. Ett litet OJ, blev så direkt, vi sa ju om ett år. Jag har aldrig tidigare "råkat" bli gravid även att jag slarvat eller vart helt utan p-piller/minipiller/p-plåster. 10v efter det fick vi även veta att vi väntade två. Jag blev i chock den första tiden, medans sambon var hellycklig över nya överraskningen om TVÅ inte ETT barn. Och jag tänkte direkt på min kusin, tänk, tänk om man kunde ge ett av sina barn till henne, för att få glädja till tusen, men, det är klart, jag kan ju aldrig ge bort ett barn. Men jag kände mig lite för lyckosam när jag tänker på min kusin som älskar barn och de har försökt i såååå många år. Idag har de sin adopterade son och haft honom i 1år och han är 2år. Nu känns det bra igen. Dom har oxå fått blivit en familj och jag är så glad för att jag fick 2 samtidigt!

Vill även säga till dig att du är grym på att skriva, formulera dig och hålla texten kort och informativ på samma gång!
Önskar jag oxå kunde lära mig att skriva på ett bättre sett, jag tappar ofta den röda tråden och skriver som jag pratar, vilket kan bli tokigt!

Ha en toppen helg!
Kram
Veronica, mamma till Natalie och Tilde

Carin Augusti 29, 2014 13:00

Tänk att vi är så många som har dessa tankar och upplevt samma sak, förstår er precis i alla känslor! Vår vilma kom äntligen efter 2 år av besvikelser på Stickan!!!

Anonym Augusti 29, 2014 13:06

Så starkt av dig att berätta!
Åh vilken lycka att lilla Selma kom till världen!
Det är lite extra kul när det plussar för någon som verkligen försökt och försökt <3

Millamill Augusti 29, 2014 13:08

Känner igen mid så otroligt mycket i din historia! Starkt att du vågar berätta.<3

Elin Augusti 29, 2014 13:40

Hej Linda!

Vilket fint och ärligt inlägg om din och Jimmys väg till det efterlängtade plusset. Modigt av er att våga blotta er och dela med er av er historia. Jag kände igen mig mycket även om våra vägar till plusset inte såg likadana ut. Känslan du beskriver av att inte vilja berätta att man ens försöker bli gravida för att man vill överraska, inte känna någon press osv, den var så bekant. Och vilken lycka att läsa om dagen då ni fick ert efterlängtade plus, lyckorus! Så tack för ett otroligt fint och starkt inlägg, jag tror att det kan skänka lite hopp till alla där ute som försöker och tycker att det går kämpigt.

Ha en fin helg!

Cecilia Augusti 29, 2014 14:16

Åh Linda.
Jag brukar läsa din blogg och jag följer dig på instagram, men jag är alldeles för kass för att skriva kommentarer, förlåt för det. Men nu kände jag att jag måste säga något. Känner igen mig så otroligt i din berättelse. Även jag har pcos och jag och min kille fick kämpa länge innan vi blev gravida. Gick och gav min 5-månaders tjej en lååång kram när jag läst ditt inlägg. Så lätt att glömma hur tufft det har varit. Och det är så skönt att veta nu att man faktiskt funkar! <3 Stor kram till dig <3

becka Augusti 29, 2014 20:23

Tack! skönt att veta att det finns andra som gått igenom detta också :)speciellt då "alla" andra verkar bli gravida sekunden de önskar det.

.sandra - i januari kommer liten <3 Augusti 29, 2014 20:46

Fina Linda, så modigt att våga, och orka, dela er historia med oss läsare! <3

Jag läste inlägget i onsdags och ville kommentera, men har inte innan idag kunnat förmå mig att få ner något... Jag har följt din blogg sedan ganska långt innan Selma flyttade in i din mage, visserligen inte lika slaviskt som nu. Jag har alltid älskat att läsa och ta del av andras graviditeter, och du har delat med dig av hela er resa på ett sådant fint sätt. Men aldrig hade jag kunnat tro att er resa började såhär.
Min värsta mardröm har alltid varit att inte kunna få barn, då jag sedan jag var liten velat ha ha barn av hela mitt hjärta. Så det var allt med lite rädsla som jag i april slutade med p-piller, tänk om det inte skulle ta sig?! Fyra veckor efter p-pillerstopp visade sig dock ett underbart plus på stickan. Lycka! <3 Men när jag läser om er resa kan jag nästan få dåligt samvete över att det gick så lätt för oss. Vi behövde inte ens anstränga oss för att bli gravida.
Att få läsa historier som er gör att jag aldrig kommer ta ytterligare en graviditet för givet.

Tack för du delar med dig!

Stor kram

Anonym Augusti 29, 2014 22:04

Ohh känner igen mig i allt. Vi kämpade i flera år och vi fick ta IVF till hjälp. Men när det även strulade då börja det kännas hopplöst. Så kom vi till våren förra året och vi bestämde oss för att sätta i ett ägg till, sedan lägger vi ner för ett tag och provar själva igen hade vi sagt. I samma veva som vi satt i ägget så skulle vår hund operera bort 2 knölar som de inte visste om det var farliga, så all min fokus gick till det. Sedan då jag skulle ta test så visade det 2 streck och jag fick samma reaktion som du. Man är verkligen tacksam för all hjälp man fått ;).

Bea Augusti 29, 2014 22:05

Tack för att du delade med dig av det här. Har följt din blogg länge och jag måste säga att jag beundrar dig för hur klok och stark du är. Kram och tack!

Marie Augusti 29, 2014 22:05

Anne Augusti 30, 2014 01:59

Men herregud människa, jag gråter!! Så fint skrivet och modigt av dig att visa en sårbar sida.

Och gud vad jag behövde läsa det här JUST nu. Jag har hela kvällen suttit och läst i olika gravidititsforum.. Jag och min sambo har försökt få barn i sju månader (slutade med p-piller för 10 månader sedan), men inget har hänt ännu.. Jag har inte PCO (vad jag vet), jag tror att våra problem ligger i min övervikt. Så jag förstår precis den där känslan "jag är ett problem" typ..

Jag har precis som du EXTREMT oregelbunden mens (troligen pga av p-pilleranvändande och övervikt) så att pricka in ägglossningen är inte lätt.. :/

Jag hade ägglossning för 15 dagar sedan (tog tempen)och jag har haft "mensvärk" i snart 9 dagar nu (men ingen mens i sikte).. Har börjat känna lite hopp... Har beställt hem ett grav.test som kommer i brevlådan på måndag.. Men har inga större förhoppningar då jag testat negativt förut.. Håll tummarna för mig är du snäll. <3

Svar: Jag håller tummarna stenhårt :)

Linda Blom

Mella - stolt medlem i PK-maffian Augusti 30, 2014 10:35

Jag fick verkligen tårar i ögonen av detta, det var så otroligt starkt och vackert. Jag vill gärna ha barn inom en snar framtid och är så himla rädd för att inte kunna, just eftersom det är så skambelagt och ingen vågar prata om det! Tycker bara man hör berättelser om folk som blev gravida på första försöket, aldrig någon som berättar att de fick kämpa.
Tack för ett vackert och modigt inlägg!

yasmine mamma till dennis Augusti 30, 2014 11:27

vilken resa men fint att du berättar,
alla som är småbarns föräldrar borde kolla in tipset i min blogg om tjejen som syr så fina baby/barnkläder
ha en fin lördag
kraam

Yummieyalla Augusti 30, 2014 15:39

Så fint och så modigt av dig av dig att berätta.
Så underbart att ni har er lilla dotter nu.
För oss tog det inte så lång tid innan vi var gravida med vår dotter, visst var man rädd att nåt kunde gå fel. Fast ändå inte på riktigt på något sätt, för man skulle aldrig kunna föreställa sig tror jag. När hon blev lite över 1 år började vi försöka för ett syskon, det tog sig ganska fort den gången med.
Men vet inte om det var för att man visste vad man kunde förlora eller om det var något omedvetet, men jag var sjukt rädd att det skulle va nåt fel. Jag har blödigt mindre blödningar hela tiden i början av båda graviditeterna så det är ett riktigt stressmoment i sig, var på ett ultraljud och allt såg bra ut. Åkte på ett till när jag hade mensvärk som aldrig släppte. Där ligger ett foster vars hjärta slutat slå.
I vecka 14.
Mitt liv stod still.
Man ska aldrig ta det här med barn o graviditet för givet!! Aldrig!! Så många gliringar jag får - är det inte dags för syskon snart o skit. Nu är det 7 mån sen och efter flertal gravtest, önsketänkande och tårar så är det fortf. Inget syskon på g.

Det jag vill säga är att hade jag öppnat mig om detta till allt o alla så hade det nog varit mycket lättare att leva, så tack för att du delar med dig. Hoppas det kan få nån att lätta sitt hjärta, det är så otroligt tunga grejer att bära själv.

Ta hand om dig och krama om din familj och känn tacksamhet för vad du har, det ska jag göra nu.
Kram Ammelie (yummieyalla)

Sara - Mamma till Elvin Augusti 30, 2014 15:39

Jag sitter här med tårar i mina ögon, så modigt och starkt av dig att dela med dig av denna historia.

Stor kram till er! :)

Linn Augusti 30, 2014 22:18

Så fint att du tar detta tabubelagda ämnet upp till ytan! Har själv genomgått flera års ofrivillig barnlöshet, efter nästan 4 år kom äntligen vår dotter. Det var bara några få utvalda som vetat om vår kamp. Mens varje månad, en missed abortion som krossade mig totalt.

Nu pratar vi om en nummer två här hemma men jag är fruktansvärt livrädd för att starta hela cirkusen igen...

Ereeka Augusti 30, 2014 22:55

Verkligen fint skrivet! Det är verkligen en underbar upplevelse att vara gravid!

Therese L Augusti 31, 2014 10:00

Sitter här på bussen med tårar som snart svämmar över. Jag var själv på en privat gynklinik nu i veckan och konstaterades med PCO/PCOS. Har misstänkt det i många år, men det är först nu som jag vågade söka hjälp. Jag och min man har blivit gravida 2 gånger på 1,5 år, men har slutat i missfall/MA. Har fått tid att starta en utredning i slutet av oktober, måste gå igenom en utredning innan jag får pergotime utskrivet. Det är lång tid dit, men förhoppningsvis går tiden fort. Det är en hel massa känslor som rör sig i kroppen efter diagnosen, men samtidigt lättnad då jag vet att det finns hjälp att få.

Lina Augusti 31, 2014 20:11

Åhh jag hade med oregelbunden mens innan jag började med ppiller.. det kunde ta 3 månader eller 2 veckor innan nästa mens. Visste aldrig. Sen fick jag ätstörningar & då fick jag inte mens på 1,5 år pga att jag hade för låg vikt osv. Började med ppiller nästan direkt när mensen kom tillbaka så är sååå rädd att jag inte kommer kunna bli gravid :( vågar inte försöka heller IFALL jag skulle bli gravid direkt. för just nu kan jag inte, då jag antagligen kommer bli fastanställd till våren. tror inte dem fast anställer mig om jag är gravid och snart ska gå hem på mammaledighet ;) men jag är sååå orolig & tar det verkligen inte för givet..

Carolina Augusti 31, 2014 20:57

Hej, kommentaren från mig kl 19:54 den 27 augusti visade sig bli anonym upptäckte jag just. Skumt.

Fick inte med allt eftersom jag svarade så hastigt från telefonen.

Jag har PCO, har ätit pergotime med enkel, dubbel och trippeldos, vid ett tillfälle fick jag äggblåsor stora som pingisbollar och gick runt med ett riktigt häxa humör i 2 veckor. Sen visade det sig att mitt ex var i helt andra tankar samtidigt (träffade en annan i smyg) och sen träffade jag min nuvarande kille som jag påbörjade en utredning med, men då jag mitt i en kur med samma procedur fick 3:e gradens cellförändringar och fick avsluta allt direkt har jag lagt det åt sidan då det blev för mycket. Nu känner jag att ja vill återuppta det igen.. Men "vågar" inte riktigt.

Kram!

Anonym September 1, 2014 13:14

Hej!
Så himla skönt att höra din berättelse. Många man pratar med säger att det går så enkelt och att de knappt slutade med p-piller innan pluset kom. Jag hoppas verkligen på att få ett plus snart, känns som det tar så lååång tid eftersom vi försökt ett tag nu... Jag håller mina tummar varje dag och varje månad..! Men som sagt, jag hittar verkligen styrka i din text och då det finns fler i samma situation!

// en trogen bloggläsare

Anne September 1, 2014 13:41

Vill titta in och berätta. Jag skrev en kommentar här ovan den 30:e. Graviditetstestet kom aldrig i brevlådan idag, så jag tvingade min sambo att gå till apoteket och köpa ett. Jag orkade inte vänta längre. Jag kan inte fatta det här, men plusset var så starkt och hade dykt upp redan innan jag ens hann lägga ifrån mig testet! :D Det här är SJUKT! Efter sju månaders försök, ska vi bli föräldrar nu??? Tack för att du höll tummarna för oss <3

Svar: Stort grattis!!! Gud vad underbart :)

Linda Blom

Anonym September 1, 2014 21:49

åh vilken berättelse och vad skönt för dig sjlv att få lätta ditt hjärta i bloggen. ibland är det lättare att skriva av sig och få ur sig det och du som har din blogg som en dagbok typ o många som läser.
det tog ca 2 år för oss också att bli föräldrar till världens finaste lilla E. Vi kämpade och jag var så otroligt rädd att vi aldrig skulle få bli föräldrar.. vi gjorde utrednign men den visade inga fel.. i vårt fall så var det inte nåt som mens eller ägglossning som var felet .. o än idag vet vi inte vad so mvar fel ibland blir de btara så.. jag fick också äta pergo (för att boosta ägglossning) den månaden vi blev gravida. går inte beskriva den känslan .. jag slängde morgonens test i lådan o tog fram det först på eftermiddagen.. jag var så arg för jag hade testat för det visade änåd aldrig plus.
jag som trodde man bara slutade med pp och så blev man gravid.. så fel jag hade. idag är jag väldigt försiktig med att fråga folk om de inte funderar på barn osv.. för man vet inte deras resa och alla kanske inte har tagit mod till sig att berätta.. jag brukar påpeka för folk som frågar att man faktiskt aldrig kan veta.. jag mådde jättedåligt under en period när vi försökte o jag hade svårt att känna lycka när 5 stycken av mina vänenr plussade typ samtidigt.. nu ska vi börja med syskonförsök och jag hoppas att jag inte kommer må så dåligt av tankar som sist och att vi kanske inte behöver vänta så länge denna gång.. men får vi bara ett barn så är det meningen .. o vi har ju fått den finaste gåvan i lilla E , kram till er!

s p i n d e l t j e j e n September 2, 2014 11:21

Slänger över en kram!! Vi är många som haft en lång väg mot graviditet och även en lång väg fram till förlossningen. Dessvärre är det inte alla som pratar om det, som försöker i det tysta. Vi försökte 15 försök innan vår lille prins blev till <3
Och på jobbet ser jag MÄNGDER av människor som går igenom IVF och har måååånga och långa försök bakom sig. Så vi är inte ensamma - vi är en hel hög med tjejer och killar där ute som kämpar för våra små hjärtan <3
Kram!!

Jenny September 3, 2014 20:35

Starkt att dig att skriva och berätta om detta. Har en vän som varit med om en liknande resa och är just nu gravid så vi har pratat om det mycket att många tar det för givet att det skall vara så enkelt att skaffa barn men som sagt det är de ju inte alltid. Att många inte pratar om missfall, just svårigheter osv som vi märkt av att så många i vår närhet varit / är med om inkl vi. Men nu har vi vår son också som vi är tacksamma för :)
Brukar inte kommentera men brukar allt läsa din blogg då & då, kände för att skriva en liten kommentar

Linda September 5, 2014 20:15

Bra påminnelse att det inte alltid e så lätt att bli gravid. Starkt av er! Själv e jag gravid i v. 7 och det kom som en trevlig överraskning efter semestern, vi hade inte ens aktivt försökt utan sa mer bara att händer det så händer det. Inser nu hur lyckligt lottad man faktiskt är..

Hanna September 6, 2014 08:13

Jag blir alldeles tårögd. Har svårt att föreställa mig hur det känns att gå igenom allt det där, själv blir jag jättelätt gravid.. Kram

Jennifer September 9, 2014 23:10

Men ååh, jag blev helt tårögd när jag kom till slutet! Jag vet hur det känns, att få ena negativa testet efter det andra. Luften pyser liksom ur en. Men jag hade det inte alls så jobbigt som dig, det ville bara inte ta sig. Det slutade med att jag faktiskt blev lite skengravid och vägrade tro testen, så jag fick tid för ett vul. Självklart var jag inte gravid, tårarna rann när jag låg där på britsen. Gynekologen sa att jag har jättefina ägg på g, han visade mig dom och sa att om några dagar så släpper dom och det är bara att köra på - och nog tusan tog det den gången! :) Jag var helt skakis, tårarna rann och jag var lyckligare än jag nånsin varit innan i mitt liv när jag såg de två små strecken!

Nu ligger det underbara lilla miraklet bredvid mig och sover, nyss fyllda nio månader och som idag har fått sin första tand :) Barn är det bästa som finns! Och de är verkligen inte självklara!

<3

Maria September 14, 2014 12:36

Åh, läste detta inlägg nu och har pco precis som du... Inte heller andra symptom förutom äggstockarna..Fick oxå pergotime och efter trippeldos fick vi ett +.. Tog 6 månaders försök med pergotime.. Vår dotter är lika gammal som Selma och nu försöker vi med syskon men visst är det tufft!! Det tar på krafterna att springa till läkare hela tiden och att känna sig så annorlunda och vad man önskar att det gick att skaffa barn utan tabletter och läkarbesök. Jag är oxå såååå tacksam för vår dotter men vill så gärna ha ett till barn men nu får det ta den tid det tar.. Det som ändå är positivt med pco är att vi ändå har många ägg av bra kvalitet och vi blir mer fertila ju äldre vi blir.. Blev så berörd av din historia och på samma gång förstår man hur vanligt pco ändå måste vara... Starkt av dig att berätta!!!

Mot Ett + Oktober 13, 2014 16:58

Vad starkt av dig att öppna upp dig! ♥

Jag och min man ska precis påbörja en fertilitetsutredning och hoppas på att det ska gå vägen så småningom! Jag har mina aningar om att jag också skulle ha PCO eller PCOS, men det visar sig när vi kommer dit.

Svar: Tack för din fina kommentar! Ett stort lycka till! : ) Det är ingen enkel resa, men tänk vad fantastiskt att det finns så mycket hjälp att få! Kram

Linda Blom

Mot Ett + Oktober 13, 2014 23:17

Tack för svar! :) Den 11 november ska vi på första besöket, nervös över svaren på proverna.. Jag är nästan helt hundra på att det är mig det är "fel på" men jag vet att man inte ska ha negativa tankar men hur lätt är det att vända liksom?? Usch. Ja, det är bra att det finns hjälp att få små mirakel!

Anonym Oktober 19, 2014 10:49

Hur lång tid tog det innan ni blev gravida? Har själv pco, alla tester såg bra ut men för mycket ägg på äggstockarna. Fick ta 2 kurer med pergotime varav en kur gjorde så jag fick för mycket mogna ägg plus en cysta. Andra gången är nu senast, blev beordrad att ha samlag varannan dag så nu hoppas jag. jaha även fast det inte känns som så. Nästa steg är hormon sprutor och nässprayen. Vill så gärna att det ska bli något nu! Ovh du gav mig hoppet om det ♡

Anonym November 26, 2014 22:31

Jag vet precis hur du mådde och kände.. jag var i exakt samma sits, med enda skillnaden att det tog sig på första försöket efter pergotime.. 2 år försökte vi själva.. nu, nu blir vårat mirakel 1 år i övermorgon.. och det finns inga ord som beskriver den kärlek jag känner för denna lilla prinsessa som äntligen kan somna i sitt egna rum <3

Syskon kommer när dom kommer här hemma, och kommer dom inte så har vi ändå fått den finaste gåvan en människa kan få.

Ta inte åt dig av alla dessa pikar om syskon <3

Ronja November 27, 2014 10:52

Så otroligt starkt skrivet, har ännu inga barn o är så ung men man vet ju aldrig vad som väntar i framtiden. Glad att du delar med dig en story som denna för att se hur det verkligen kan vara att bli gravid. Fällde en tår när jag läste den, o grattis till ert lilla mirakel :) <3

Unga Fru Kajson November 27, 2014 12:55

Så fint att du berättar!! Och grattis till gåvan att vara att mamma! Vi gick igenom tre omgångar IVF och har äntligen blivit gravida och jag är så otroligt tacksam och glad!!!

Svar: Tack snälla! Och grattis till den största gåvan i livet! Skall klicka in på sinnlig och läsa ikväll <3

Linda Blom

Anna November 27, 2014 22:35

Åh, tårarna bränner bakom ögonlocken när jag läser. Vi försökte länge med att bli gravida men behövde aldrig genomgå behandlingar. Känner ändå så väl igen den där känslan när man väl plussade. Obeskrivligt <3

Ester - ett kreativt liv Mars 17, 2015 09:34

Tack för att du delar er berättelse! Jag tror det är så viktigt att lyfta fram det här så att alla förstår att barn inte är en självklart eller något som kommer på beställning - barn är en gåva. Jag har själv tagit mig mod till att skriva om vår berättelse vilket jag hoppas ska ge hopp till andra.

Kram

C Maj 25, 2015 19:03

Åh, idag råkade jag hitta din blogg o detta inlägg! Så fint att du delade det och så många vi är som går igenom det där! För mig slutade det med ivf men hade en sjuk tur och fick ett plus efter första försöket. Den där känslan när man ser andra strecket dyka upp. Vilken fantastisk lycka!! Kram på dig

Nicolene Andersson Juni 1, 2015 21:13

Vilken härlig känsla man fick när man läste slutet. Selma är verkligen en mirakel.

Svar: Det är hon verkligen <3

Linda Blom

Helena R Juni 1, 2015 21:22

Gud hur kunde jag missa detta inlägg..
Så fint och starkt av dig att dela med dig av er historia ♡ jag därimot tyckte att det var hur jobbigt som helst när vänner blev gravida då jag och min man försökt i många år innan vi sökte hjälp.. pergotime mådde jag pyton av och åt den i många omgångar..innan jag fick det hårda slaget i magen "Du kan inte få barn". Jag som du tyckte att min man skulle byta ut mig så att han kunde få barn men han har alltid stått vid min sida ♡ Jag hade/har inga ägg och provade med äggdonation i Uppsala. En omgåbg och sen gav vi upp. Många resor påväg till Uppsala då de ringde och äggen klarade inte upptiningen. Det är så påfrestande... Vi påbörjade adoption istället. Men vi fick samtalet som förändrade våra liv !
En pojke som ej har född i Sverige behövde föräldrar och vi fick den äran :) 3 veckor var han när han kom till oss och det bästa som hänt !!
Så ta aldrig för givet att alla kan få barn..

Denise Juni 1, 2015 23:04

Tack för att du delat med dig av er resa för att bli gravida. Jag och min sambo har försökt i över ett år och fick för ca 1 1/2 månad sedan veta att jag har PCO och jag har ätit en enkelkur Pergotime och reagerat på den. Mätte äl dag 16 och 17, är på dag 25 idag. Så vi får se om mensen snart dyker upp eller om det möjligtvis finns en chans till ett plus.
Det är tufft och känslomässigt att kämpa för att bli gravid men vi ska kämpa så länge vi orkar.
Tack för en fantastisk öppenhjärtig blogg, du verkar vara en fantastisk människa! Kram

Anna Bengtsson :) Juni 1, 2015 23:18

Läste detta för ett år sen och sedan många gånger sen dess men likförbaskat gråter jag denna gången också🌸🌼🌸🌼🌸😢❤

Svar: Åh, fina du <3

Linda Blom

Anonym Juni 1, 2015 23:45

De låter precis som stt ja skulle ha skrivit de...
Här delar jag med mej om vår kamp tills vi fick vårat 3e + som denna gång stannade kvar 💕
http://frusandrasjoberg.blogg.se/2012/november/att-fa-barn-ar-inte-alltid-en-dans-pa-rosor.html

E Juni 2, 2015 00:01

Va fint att du delar med dig! Jag och min sambo har försökt att få barn i tre år utan lyckat resultat ännu. Vi är dock inne på vår 7 IVF. Ingen vet vad som är fel eller om det ens finns en förklaring. Så ja jag känner väl igen mig bara att jag aldrig fått uppleva något plus eller lyckligt slut.

Madelene Juni 2, 2015 07:20

så himla fint inlägg! Alldeles tårögd!

Anonym Juni 2, 2015 07:27

Lite tjatigt

madabouttea.se Juni 2, 2015 12:36

Men åh en sån underbar berättelse! Blev helt tårögd när jag läste detta och jag hade nog gjort precis som du och testat flera gånger för jag hade tänkt precis likadant att det måste ju vara fel på testet.

madabouttea.se Juni 2, 2015 12:36

Gabriella Joss, 19 år fru och väntar första barnet Juni 2, 2015 12:50

Har kommenterat förr men kommenterar igen. Vet precis hur det är och vi har varit i ungefär samma sits som du vet. SÅ starkt inlägg. ALL kärlek!! <3

Carolina Hell Juni 2, 2015 12:56

Vi är i v 21 idag å är gravida genom IVF. Planerar ni fler barn?

Svar: Vi planerar inte fler barn, men vi hoppas på att få fler i framtiden. Stort grattis :)

Linda Blom

Alexandra Juni 2, 2015 13:12

Personlig fråga men, har mensen blivit mer regelbunden efter graviditeten?

Svar: Nej.. Tyvärr inte :(

Linda Blom

Carolina Hell Juni 2, 2015 14:08

Ok ! Har ni embryon i frysen då eller måste ni göra om processen?

Svar: Om du läst så hade du sett att vi aldrig behövde gå så långt som till ivf :)

Linda Blom

Michaela Juni 2, 2015 14:13

Så himla fint skrivet och verkligen rörande kunde inte låta bli att fälla en tår. kramar

S Juni 2, 2015 14:36

väldigt bra skrivet!! Jag och min vän startade denna blogg när vi tillsammans med våra sambos bestämde oss för att få barn. Jag plussade på första försöket och är nu i vecka 9, och min vän kämpar fortfarande med sitt plus. Följ vår väg till och genom graviditeten.

carolina Juni 2, 2015 14:59

oj förlåt att inte läste igenom allt :)

Elin Juni 2, 2015 21:09

Vilken otrolig lycka att ändå lyckas "på egen hand"! Fick själv för 5 år sedan diagnosen PCOS och efter 6 mån pergotime fick jag en stor cysta, vi sattes i kö till IVF men var för unga så vi skulle få vänta minst 1 år till. Vi gjorde IVF privat istället och fick betala 30.000:-, och lyckades! Vet precis hur ont det gör när människor påstår att man har allt, kan resa och njuta. För man vill inget annat än ha ett skrikande, krävande alldeles underbart barn. Efter att sonen föddes fick jag veta att jag har stopp i båda äggledarna och troligtvis endometrios också så IVF var enda alternativet för oss.. Det är en tuff resa, men allt värt det i slutändan. Det förändrar ens hela person.. Du är stark och modig som delar din historia. Det behövs fler som vågar göra det, som faktiskt syns och hörs. Så att vi andra inte känner oss så ensamma när vi är mitt uppe i det. Kram

K Juni 2, 2015 22:00

Vi är alldeles i slutet av vår utredning just nu och hoppas så att vi också skall få det där plusset och vårt efterlängtade barn snart. Ovissheten är olidlig.

Svar: Håller tummarna för er <3

Linda Blom

Essa Juni 15, 2015 15:10

Varför är det så många som kommenterar o skriver att de blev gravida på första försöket? Om någon berättar att de är ledsna för att de ska skiljas, svarar ni att ert äktenskap är superlyckligt då? Jag som kämpat flera år får ofta höra den där "jag blev gravid direkt" och jag blir riktigt ledsen varje gång. Försök säga något trevligt och inkännande istället för att hylla er egen förträfflighet. Eller säg inget alls, men gnugga inte salt i såren!

Anonym Augusti 27, 2015 13:48

Känner igen mig såå i det du skriver. För oss tog det tre år och tre IVF försök. Det var så jobbigt många gånger. Nu har vi världens bästa unge som snart blir 2 år. Skönt att läsa att andra som kännt och tänkt som en själv

e-rgo bokföring stockholm Januari 4, 2016 17:46

så modigt att du vågar berätta om dina svårigheter, det ger mod/tröst till andra!!

Jess April 3, 2016 14:11

Så fantastiskt att du delar med dig av din historia. Jag blir så glad för eran skull att de gick så bra. :)

Jag hoppas snart att jag också får den lyckan att få ett plus.

Linda. Oktober 13, 2016 19:25

Åh.. vad fin berättelse ändå. Jag har precis varit hos gyn och hon misstänker pco.
Jag är livrädd, på riktigt. För jag har ingen jag kan prata med om det här. Vi försöker skaffa barn nu, så vi hoppas verkligen.

Lite sent att kommentera ett två år gammalt inlägg, men hittade det när jag sökte runt lite.. om du vill, så får du gärna kontakta mig om jag får bolla lite tankar?

Kram från Linda.

Mejl: lindamdotterjohansson@hotmail.com

Svar: Åh! Varm kram! Du får gärna maila mig på kontakt@lindablom.se.

Linda Blom