Linda Blom

Två år är vår skatt nu, två år som har varit de absolut bästa i mitt liv. Två år där hon och jag tillbringar våra dagar tillsammans. Två år av otrolig tacksamhet. Ändå skall vi ständigt ifrågasättas varför vi inte valt att sätta Selma på förskola ännu.

 

Det finns egentligen tre olika typer av föräldrar när det kommer till hur vi ser på förskolor. Första delen är dom som på ett eller annat sätt, exempelvis ekonomiska skäl, måste ansöka och ta hjälp av förskolan. Den andra är de föräldrarna som egetligen inte har något behov av det, men väljer att ansöka om sina tillåtna timmar ändå. Och som en tredje grupp finns det dom som inte har behovet och därmed låter bli att ansöka - dit hör vi, jag och Selmas pappa. Problemet är bara att det finns människor som känner att dom bara måste berätta för oss vilken otjänst vi gör vår dotter.

 

Skall man tro på det som sägs till oss, så hämmar vi vår tvåårings utveckling. Hon skulle må betydligt bättre av att få vara med andra barn, hon skulle lära sig så mycket mer. "Förskolan är faktiskt inte bara en plats där barn förvaras medan föräldrarna är på jobb, utan även en plats för utveckling och lärande med pedagogisk personal och tänk vad fantastiskt att få leka med kompisar hela dagarna". För att inte tala om att det är nyttigt för henne att komma bort från oss ibland, hon kan ju bli sådär osäker och mammig/pappig annars, och vem vill ha en klängig och gnällig unge?. Och pengarna för guds skull, pension och lön. Man får ju ut mer pengar om hon går på förskolan.

Det här kan jag bli smått galen på. Jag tror inte på något som helst vis att ett barn i Selmas ålder behöver vara ifrån sina föräldrar för att bli säker, trygg och självständig. Tvärtom tror jag att man bygger en stadig grund att stå på om man som förälder är närvarande. Det finns ingenting en förskola kan erbjuda en tvååring som vi inte kan erbjuda hemma. Vi träffar barn varje vecka, både nära och okända. Vi sjunger dagarna långa, pysslar, pärlar, ritar, leker. Vi hänger på öppna förskolor och går på sångsamlingar. Vi pratar, tränar färger, räknar och läser. Dock på en plats där Selma hela tiden har full fokus från en vuxen som älskar henne över allt annat. Inte i en stor barngrupp med pressade och stressade (men jäkligt duktiga) pedagoger. Och när det kommer till pengarna så tänker jag såhär: "hur viktig kan dom där extra kronorna i pension/lön vara, om man missat så mycket av sitt barns uppväxt? Det går ju knappast att köpa tillbaka tiden längre fram".

 

Nu är det såhär! Jag tror att förskolan är bra på så många vis! Aldrig i livet att det skulle vara skadligt för ett barn att vara där. Jag gick själv på "dagis" som liten och har så mycket positiva minnen därifrån. Jag älskade det, pedagogerna samt kompisarna. Jag kände mig trygg där. Men i mina ögon är det en plats man kan ta om man som förälder själv inte kan finnas för barnet av olika skäl. Det är inget ställe man skall utnyttja bara för att möjligheten finns, men kanske inte behovet i just den familjen. Pedagogerna gör ett helt fantastiskt och slitsamt jobb för det käraste vi har och jag är enormt tacksam för det. Selma kommer ju att komma dit så småningom hon också och jag hoppas verkligen att hon skall trivas. Vi skall göra allt vi kan för att hon skall trivas och vilja vara där också. Men för mig känns det inte naturligt att lämna bort henne. För mig är det enormt tufft att någon annan skall ta hand om henne om dagarna och skall få vara med om en massa "första"-saker och lära henne saker som vi som hennes föräldrar gärna hade gjort.

 

Vi har valt att ha Selma hemma längre av den enkla anledningen att vi tror att det är bäst för henne. Våra tankar går som så att en förskola aldrig på något vis skulle kunna jämföras med eller vara bättre än en närvarande förälder. Men förutom att det är för hennes skull, så är det för vår skull också. Småbarnstiden är så otroligt kort och vi har inte kämpat såhär länge, mycket och hårt. Vi har inte längtat efter det här - för att sedan lämna bort henne. Vi vill ju vara tillsammans med Selma så mycket det bara går, både var och en för sig och som en familj. Men bara för att vi är av den åsikten så betyder det inte att vi anser att förskolan är dålig eller att föräldrar som har sina barn på förskola gör ett sämre val. Det här är ju vad som känns bäst för oss och det är vi helt och hållet trygga i.

 

Det finns människor som inte har någor egentligt behov av att ta hjälp av förskolan, men som gör det ändå. Som tycker att det är dumt att man "bara" får ha sina barn på förskolan 15h / vecka om någon av föräldrarna är hemma. Det är "dåligt och orättvist". Jag ger mig aldrig någonsin in i sådana diskussioner! För det är inte någonting som angår mig. Även om jag ser på saken på ett helt annat vis, så skulle jag aldrig någonsin ifrågasätta eller nedvärdera. Och därför önskade jag verkligen att även vi kunde få göra precis som vi själva vill, utan att någon skall se ned på oss som föräldrar, berätta att vi gör fel eller helt enkelt ifrågasätta varför vi "inte gör vår dotters bästa".

 

Det enda som kretsar i våra huvuden är att vi vill tillbringa tid med den allra käraste vi har. Vi som föräldrar mår bra av det, men vi märker även att vi har en otroligt trygg och lycklig dotter. Inte bara med oss, utan med många andra personer också. Hon är glad och framåt, blyg ibland, men social, medveten och busig. Och när dagen hon börjar på förskolan kommer, så är jag så sanslöst glad att vi kommer att kunna föra en konversation med henne och hon kan berätta vad hon tänker och känner. Det är en ynnest att kunna lägga upp det såhär och hur sliten jag än må vara, så är det värt det tusen gånger om! : )