Linda Blom

 

Här har det ekat tomt ett par dagar.. Mitt mående är inte det bästa tyvärr och det låga järnvärdet har verkligen börjat ta ut sin rätt. Jag är så trött så jag tror knappt att det är sant. Men i övrigt så nyser jag som en tok och känner mig allmänt låg, så jag hoppas att det antingen går över snart eller också bryter ut och rensas bort ordentligt om den nu är det som krävs. För det är så trist att inte känna sig helt hundra. Många runt oss är sjuka också, så det är väl någonting som går misstänker jag.

 

Hur som helst så jobbar jag idag, så jag sitter i butiken och har förberett allting inför öppningen. Det som är skönt med söndagar är att vi inte har öppet så många timmar, så det skall nog gå okej att ta sig igenom dagen.

 

Imorgon går vi in i ny vecka och jag hoppas få svar på urinodling och blodprover som gjordes i torsdags. Börjar nästan hoppas på att det blir dom där järninjektionerna som jag ville undvika tidigare ändå. Kanske kanske skulle den kunna ge min kropp en liten kick med energi, för jag går som i en dvala just nu. Konstigt det där hur man kan njuta och vara så positiv, trots att man inte känt sig utvilad på så länge. Det är något magiskt det där med att både vara gravid och småbarnsmamma, för man finner glädje och energi av det lilla hela tiden, trots att ryggen värker, ögonen går i kors eller att man tagit diskussioner sjuhundranittioåttagånger på en dag med en snart-treåring. Men jag måste säga att den mest intensiva perioden med Selma börjat lugna sig en aning.. Det är lite mer kontroll och lättare att prata med henne nu och att en tvååring kan vara så sanslöst förstående gör mig lite blödig. Igår tillexempel satt jag i soffan och hade så ont, Selma gick till sin pappa och frågade om hon kunde få någonting att dricka "mamma haj så ont i bäckenet, så hon måste vila". Världens bästa lilla tjej, som längtar så efter sin lillebror <3