Ett avslutat kapitel eller ej?
Hej på er!
Hoppas allt är fint med er!
Förvånande va? Ett inlägg från mig helt plöstligt. Men från att inte ens ha tänkt en tanke på bloggen, till att senaste tiden faktiskt klurat en hel del på den. Avslutad? Jag vet inte.. Inte helt. Aktiv? Inte det heller.
Det här med min blogg är så himla märkligt.. I över 10 år bloggade jag så gott som varje dag. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle sluta blogga utan att säga hejdå eller tack för mig. Men kanske beror det också på att jag inte riktigt valt att sluta helt? Jag har verkligen ingen aning. Men i takt med att åren nu har gått så har jag ju insett att det var precis det jag gjorde. Det rann ut i sanden.
Jag tror att ju mer barnen växte, desto mindre ville jag dela med mig. Jag har ju egentligen aldrig varit speciellt utelämnande om Selma och Colin i skrift. Jag tog ett val att vara öppen med bilder och dom har ju synts i mängder både här och på min instagram. Dom syns fortfarande - om än i betydligt mindre skala. Men Selma går i skolan nu och Colin har hunnit bli 4 år. Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.
Men jag saknar skrivandet. Jag saknar att ha ett ställe där jag kan dela mina egna tankar, min roll som mamma, som människa och hur jag ser på saker och ting. Jag funderar fortfarande så otroligt mycket på hur jag vill vara i mitt föräldraskap, hur jag vill uppfattas av mina barn, ibland lyckas jag och ibland lägger jag mig med en klump i magen och kan se vad sjutton jag gjorde som orsakade att den där konflikten blev så mycket större än vad den behövde bli. Jag saknar att skriva om vad jag brinner för, mina intressen - ytligt som djupt.
Jag saknar att gå in i min lilla bubbla.. Inte tänka på saker runtomkring för en stund. Det är mycket som hänt runt mig senaste året.. Vi befinner oss i en enorm känslomässig berg och dalbana just nu.. Jag behöver någonstans att fly..
Allt gott! Kram på er :)
Hoppas allt är fint med er!
Förvånande va? Ett inlägg från mig helt plöstligt. Men från att inte ens ha tänkt en tanke på bloggen, till att senaste tiden faktiskt klurat en hel del på den. Avslutad? Jag vet inte.. Inte helt. Aktiv? Inte det heller.
Det här med min blogg är så himla märkligt.. I över 10 år bloggade jag så gott som varje dag. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle sluta blogga utan att säga hejdå eller tack för mig. Men kanske beror det också på att jag inte riktigt valt att sluta helt? Jag har verkligen ingen aning. Men i takt med att åren nu har gått så har jag ju insett att det var precis det jag gjorde. Det rann ut i sanden.
Jag tror att ju mer barnen växte, desto mindre ville jag dela med mig. Jag har ju egentligen aldrig varit speciellt utelämnande om Selma och Colin i skrift. Jag tog ett val att vara öppen med bilder och dom har ju synts i mängder både här och på min instagram. Dom syns fortfarande - om än i betydligt mindre skala. Men Selma går i skolan nu och Colin har hunnit bli 4 år. Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.
Men jag saknar skrivandet. Jag saknar att ha ett ställe där jag kan dela mina egna tankar, min roll som mamma, som människa och hur jag ser på saker och ting. Jag funderar fortfarande så otroligt mycket på hur jag vill vara i mitt föräldraskap, hur jag vill uppfattas av mina barn, ibland lyckas jag och ibland lägger jag mig med en klump i magen och kan se vad sjutton jag gjorde som orsakade att den där konflikten blev så mycket större än vad den behövde bli. Jag saknar att skriva om vad jag brinner för, mina intressen - ytligt som djupt.
Jag saknar att gå in i min lilla bubbla.. Inte tänka på saker runtomkring för en stund. Det är mycket som hänt runt mig senaste året.. Vi befinner oss i en enorm känslomässig berg och dalbana just nu.. Jag behöver någonstans att fly..
Allt gott! Kram på er :)
Det är kul att höra ifrån dig, läste din blogg i många år och går fortfarande in och kollar då och då ifall du uppdaterat något. :) <3